Länge har många personlighetsforskare antagit att personligheten är i stort sett konstant över vuxenlivet. Detta är emellertid inte fallet. I en aktuell artikel av Roberts och Mroczek kan vi läsa:
“Research now shows that personality traits continue to change in adulthood and often into old age, and that these changes may be quite substantial and consequential.”
På vilket sätt förändras man med ålder? I genomsnitt är det fråga om positiva förändringar. Man blir lugnare, mera självsäker, ansvarstagande och positiv.
Förändringarna kan emellertid bli olika för olika människor. Somliga förändras lite, andra mycket. Även om en positiv utveckling är det vanligaste finns det ingen garanti för den. Läs Roberts och Mroczeks artikel för mera information och omfattande referenser till forskningen på området.
Referens
Roberts, B. W., & Mroczek, D. (2008). Personality trait change in adulthood. Current Directions in Psychological Science, 17, 31-35.
fredag 21 mars 2008
Personligheten förändras med tiden
tisdag 18 mars 2008
Forskning om emotionell intelligens
Emotionell intelligens (EI) är förmågan att förstå och hantera emotioner hos sig själv och andra. På 90-talet upptäcktes det att det här är en förmåga som kan mätas med psykologiska test (Salovey & Mayer, 1989-1990).
Intresset för forskning om EI ökar stadigt. Det är ingen dagslända. En genomgång av den ledande databasen för psykologisk forskning, PsycLIT, visar hur antalet publicerade arbeten ökat sedan början av 90-talet, då det vara nästan noll, till att nu omfatta ca 200 arbeten per år.
Jag har arbetat med sedan test ganska länge (Engelberg & Sjöberg, 2005; Sjöberg, 2001). EI kan mätas både med prestationstest och med självrapportskalor av en typ som är vanlig inom personlighetstestning. En typisk prestationsuppgift är att identifiera vilken eller vilka emotioner som uttrycks i ett ansikte.
I våra undersökningar finner vi att kvinnor har en högre EI än män. Skillnaden är stor. Vad den beror på är ett intressant område för fortsatt forskning.
Det finns en omfattande litteratur om vilka konsekvenserna är av hög eller låg EI, se www.eiconsortium.org. Chefer med låg EI saknar empati och förstår inte medarbetarnas emotionella reaktioner, kan inte sätta sig in i dem och är inte heller intresserade av sådant ”flum”. Det kan leda till katastrofer med den chef som saknar EI och insikter i hur människor fungerar psykologiskt. Låg EI tenderar dessutom att förekomma tillsammans med stort intresse för pengar (Engelberg & Sjöberg, 2006) och prioritering av kortsiktiga ekonomiska vinster. Samtidigt verkar det som om personer med hög EI faktiskt har högre lön… (Sjöberg, in press).
Se också http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=1448
Referenser
Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe.
Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2006). Money attitudes and emotional intelligence. Journal of Applied Social Psychology, 36, 2027-2047.
Salovey, P., & Mayer, J. D. (1989-1990). Emotional intelligence. Imagination, Cognition and Personality, 9, 185-211.
Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95.
Sjöberg, L. (in press). Emotional intelligence and life adjustment. In M. A. Eissa & J. C. Cassady (Eds.), Positive psychology and emotional intelligence. New York: Peter Lang Publishing.
söndag 16 mars 2008
Nu var det 1962: Drömmen om Rågsved
Rågsved, åtta trappor, fyra rum
två barn, en man och jag.
En frysbox, 80 liters, det är bra.
Det var sommaren 1962 och Sonya Hedenbratt sjöng “Rågsved” på den första Gröna Hundrevyn av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. “Min dröm om lycka i sammanfattning” var en fyrarummare 8 trampor upp i Rågsved, där hon bodde i ett alldeles nybyggt hus med man och två barn, troligen som hemmafru. Barnen kunde leka på gården och vaktades då av en “lektant”. Det fanns en frysbox och köksfläkt i lägenheten, och till Rågsved kom man med tunnelbanan från Centralen på bara 27 minuter. Det var trevligt när vännerna bjöds på fest och en hel del alkohol konsumerades, på småtimmarna dansades det och en av gästerna sjöng “I cannot give you anything but love” medan en annan gäst spelade låten ifråga på piano. Detta var vanliga, normala människor och deras idyll och lycka är sångens tema. Men schlagerlåtar, sas det, handlade inte alls om denna verklighet utan om ”halvruttna stugor på landet där råttorna slogs i köket”.
Det är en suggestiv sång, och visst var drömmen om Rågsved vacker. Att lyssna till den idag, vederbörligen nedladdad från nätet i mp3-format, är en nostalgirik upplevelse, kanske för att vi som var med på den tiden upplevde den starkt då, och inte har hört den speciellt ofta under de år som gått. Men vad säger den egentligen idag och vad ville den säga 1962?
Rågsved är inte längre nytt och “renligt”, det är inte mångas dröm att bo 8 trappor upp i ett nedslitet höghus i en nedsliten förort med betydande problem med missbruk och kriminalitet. Barnen kan knappast få en “lektant” som vaktar över dem, och den som spelar piano fram på småtimmarna torde mötas av grannarnas ilska. Tunnelbanan kanske går på 27 nominella minuter till Centralen, men den gröna linjen har ständiga problem med förseningar, som beror på nedsliten vagnpark och missnöjd personal. Man kan fastna i tunnlarna i timmar. Kanske var Rågsved 1962 en idyll med stora framtidsförhoppningar och en smältdegel för det nya, moderna livet där tekniken lockade med frysboxar och köksfläktar, men idag är Rågsved slutpunkten på den sociala utförskanan. Den lyckliga hemmafrun som sjöng om makens intresse för “andra flicker” när han “bara dricker” torde för länge sedan ha gett upp, besviken och bedragen och de två söta barnen fick väl växa upp i ett havererat äktenskap. Man kan bara hoppas att hon hittade ett bättre ställe än Rågsved för dem att växa upp på.
Rågsved var en del av miljonprogrammet för bostadsbyggande på 60-talet, människor skulle klämmas. in i höghus i betongförorter, och så skedde också, ty det fanns i storstaden inga realistiska alternativ för unga familjer. Hyresregleringen hade fryst bostadsmarknaden, änkenåderna på Strandvägen fick sitta kvar i sina 12-rummare till löjeväckande låga hyror. Det fanns ingen fungerande hyresmarknad i Stockholm, och än idag är det på samma sätt, med tillägget att hyreslägenheterna blir färre och färre på grund av utförsäljningar till bostadsrättsföreningar. Dessa borätter betingar sedan fantasipriser på grund av obalansen mellan tillgång och efterfrågan på hyresrätter.
Rågsvedsvisan är intressant också genom sin hyllning till tekniken och modernismen. Alternativet är i visans retorik ett halvruttet hus på landet med råttor i köket, den snabba tunnelbanan för oss till frysbox- och köksfläktslivet ute i den renliga förorten. Det var alltså början av 60-talet och ifrågasättande av tekniken hade ännu inte kommit igång. Det var först några år senare som vi började importera debatt om teknik och miljö från USA, och ännu senare skulle Tage Danielsson bli nästan odödlig med sin dialog om sannolikheter, efter Harrisburgolyckan. Han gör sig lustig där, mycket effektivt, över att olyckan skett trots att experter sagt att den skulle vara osannolik - tydligen utan att ana att allt kan ske även om det bedömts som osannolikt.
60-talet var alltså framstegs- och tekniktro, och aningslöshet inför svarta moln som skockades vid horisonten. Lyssnaren 40 år senare har luttrats av de svikna förhoppningar och av ett samhälle skakat av ökade konflikter och ifrågasättanden av teknik- och miljöprogram. Kunde det ha blivit annorlunda?
Kanske, men långt ifrån säkert. Ekonomi och teknik styr det mesta, politikerna tar ofta rollen av att vara dessa faktorers lydiga tjänare. Så var det på 60-talet. Betongförorterna behövdes, ansågs det, för att skaffa bostäder åt storstädernas växande befolkning, som flyttat in från glesbygderna där inga arbeten längre fanns. Det speciella med Rågsvedsvisan är dess ursprung i socialdemokratiska värderingar. Det var en socialdemokrati som identifierade sig med framsteg inom teknik och samhällsplanering och det skulle dröja till 1976 innan den körde huvudet i väggen och fick lämna regeringsmakten på grund av sina envisa lojalitet med tekniken i form av kärnkraft, som ju i sin tur behövdes för att driva frysboxarna och köksfläktarna i alla Rågsved runt om i landet .
I Rågsvedsvisan fanns inga bekymmer, egentligen. Texten beskriver essensen i framstegstron, den bakomliggande ångesten över kalla kriget och dess undergångshot syns inte. Detta var annars vanliga teman på den tiden, t ex i film. Tänk bara på filmer som Dr. Strangelove eller Musen som röt, där krigsångesten löses upp med hjälp av humor. 1962 års Nobelpristagare i litteratur, John Steinbeck, sade i sitt tacktal:
“Humanity has been passing through a gray and desolate time of confusion. My great predecessor, William Faulkner, speaking here, referred to it as a tragedy of universal fear so long sustained that there were no longer problems of the spirit, so that only the human heart in conflict with itself seemed worth writing about .”
Hösten 1962 var Kubakrisens år, då ett tredje världskrig syntes vara nära. Kriget undveks men situationen vara extremt osäker. President Kennedy talade senare om en chans på 50-50 att kriget mellan supermakterna hade brutit ut . Steinbecks tal får väl ses också mot den bakgrunden.
Samma år, 1962, fick Crick och Watson Nobelpriset för sin upptäckt av strukturen hos DNA. Fyrtio år senare kan vi se att då såddes fröet till nästa stora tekniska revolution: gentekniken. Vi kan ännu bara ana vad den kommer att leda till i gott och dåligt avseende. Vetenskapen sätter stora krafter i händerna på människor vars politiska system inte kan garantera att dessa krafter används på ett positivt och konstruktivt sätt. En nästan sagolik tur har hittills gjort att de verkliga stora katastroferna inte har inträffat. Rågsved står kvar, skamfilat förvisso, men det står kvar.
Det fanns inga medvetna sprickor i fasaden i visan. Det är vi sentida lyssnade som ser dem. Politikerna var ännu sysselsatta mest med att fördela det goda som BNP-ökningen i jämn takt levererade under rekordåren, det skulle dröja innan temat för dagen blev RISK. Riksdagsledamöternas motioner med inriktning på risk skulle komma att tredubblas från mitten av 60-talet till mitten av 90-talet .
Den okritiska tilltron till modernismen började dock ifrågasättas ganska tidigt. Märkliga ting hände, som rivningsvågorna i Stockholms City. Gösta Bohman började sin politiska bana med kamp mot den “saneringen”, men tyvärr förgäves. Ett argument för rivningen av City var att tunnelbanan annars skulle behöva läggas så djupt att folk inte skulle våga använda den, av någon sorts fobiska skäl. Det var nonsens, förstås. Troligare är att det egentliga skälet var önskan att riva hus som byggts under en annan politisk epok. Borgarrådet Garpe var känt för sin avsky för “gamla äckliga Strandvägen”, vilken i sin tur tycks ha haft något att göra med hans avsky för Oskar II under vars tid dessa olyckliga hus hade byggts. Planer fanns på att riva även Gamla Stan. Gudskelov avskrevs dessa radikala planer, men mycket hade hunnit genomföras, inklusive vårt nuvarande Hötorgscity som väl ingen älskar.
Början på 60-talet var en tid av stark likriktning i Sverige. En uppstickare, Radio Nord, hade startat reklamradio och spelade populär skvalmusik. I dag finns det dussintals radiokanaler som gör just detta men då var det ett hot mot statens pretentioner på att behärska medierna, och Radio Nord stoppades, trots sin populäritet. Det var också verklighet året 1962.
Likriktning, toppstyrning, framtidstro. Har varje tid en stark och lite överförenklad framtidstro? Kanske inte. I vår tid har vi fått uppleva ett helt oväntat slut på det kalla kriget och för ett par år omkring 1990 såg det ut som om världen skulle bli fredligare och lyckligare. Sedan kom krigen i det forna Jugoslavien med grymhet och brutalitet och folkutrotning som inte hörts av sedan 1940-talet. Sovjetunionens upplösning ledde till korruption och maffiavälde. Något senare har terrorismen blivit en dominerande faktor och den enda supermakten använder sina enorma militära maktmedel för att slå till varhelst den känner sig hotad. Terrorismen, i sin tur, har rötter i motsättningar mellan Islam och “kristna” stater i Väst - en konflikt som är mer än 1500 år gammal och som nu blossat upp på nytt. Fundamentalismen inom Islam har tagit kommunismens plats som “den lede fienden”.
Om det är något vi kan lära oss av dessa aktuella händelser så är det den enorma osäkerhet som vi lever under. Det gjorde Rågsvedsborna också, även om de för en kort sekund trodde de sig har nått harmoni och social problemlösning. Rågsved blev inte vad man hade hoppats, och egentligen blev väl inte någonting annat det heller. Ta skolan som exempel, eller industrins prestationer på exportmarknaderna. Det var på 60-talet vi kunde kalla oss “världens rikaste land” , nu ligger vi på en blygsam 17: e plats. Sedan 60-talets början har landets position försämrats i många dimensioner utöver placeringen i den ekonomiska kapplöpningen. Brottsligheten har ökat kraftigt, och detsamma gäller andra indikationer på olycka och missanpassning som skilsmässor eller alkoholkonsumtion. Arbetslösheten var i det närmaste okänd då, liksom den korruption inom näringslivet som tar sig uttryck i enorma bonus till ett litet antal företagsledare, som i sin tur skapar alienation och demoraliserar tusentals av deras anställda.
Osäkerheten om framtiden är ett gift som skapar önsketänkande. Vi tror att det ska gå som vi vill, vilket det tyvärr sällan gör. Ett exempel från ekonomisk planering är de prognoser som finansdepartementet producerar och som regelmässigt ligger för högt . Detta kan bero på flera faktorer. Man kanske vill imponera på väljarna, men frågan är om de tror speciellt mycket på politikerna. Eller man känner att man har “kontroll”, vilket givetvis är en illusion, men kontroll har ofta den effekten att man upplever mindre risker och större chanser för egen del än vad som gäller för andra. Miljonprogrammet var på sin tid en dröm om en tillvaro i stål och betong, trots att de bostadslösa ville ha mera marknära och mänskliga bostäder. Ideologin fick styra. Den översattes till charmfull, lekfull och humoristisk revytext, vilket var ett genialt sätt att övertala och påverka. Men verkligheten ändrades inte och 40 år senare blåser förändringens kalla vindar över drömmen om Rågsved.
onsdag 12 mars 2008
Hur kan man tillgodogöra sig kollektivets samlade kunskap?
Beslutsfattande kräver goda kunskaper. Enskilda individer har mindre kunskaper än vad grupper och andra kollektiv har. Därför vill man kombinera kunskaper hos många innan beslut fattas. Det är ju självklart att så bör det gå till. Men hur ska man bära sig åt för att på bästa sätt tillgodogöra sig kunskaperna i ett kollektiv? Det traditionella sättet är att en grupp utses för att fatta beslutet eller åtminstone göra en rekommendation om vilket alternativ som bör väljas. Det finns många problem med det förfaringssättet. I sin bok ”Infotopia. How many minds produce knowledge” (Sunstein, 2006) beskriver Sunstein de mekanismer som kan leda till felaktiga beslut, mycket i samma anda som Janis långt tidigare beskrivit i sin teori om ”groupthink” (Janis, 1972). I en grupp kommer inte alla kunskaper hos medlemmarna till sin rätt eftersom de som är i minoritet känner att det är förenat med sociala risker att avvika. Kanske finns en eller flera starka och dominerande personer som trycker på de övriga sina åsikter; kanske har en av dessa dessutom en formell maktposition. De som uttalar sig först är förmodligen mera självsäkra och dominerande och övriga har en tendens att hålla med dem eller hålla tyst. Man kan ge en gruppmedlem den formella rollen av att vara ”djävulens advokat” och tala emot majoriteten men inte många gör det tillräckligt engagerat. Bättre är då att direkt uppmuntra dem som har avvikande uppfattningar att ta föra fram dem. President Roosevelt lär ha gjort det genom att diskret låta företrädare för olika ståndpunkter veta att han stödde just dem, vilket ledde till en mera engagerad debatt mellan olika sidor. Alla trodde att presidenten stödde just dem. Frågan är hur generellt användbar den idén är; den verkar kunna ha negativa bieffekter.
Gruppers informationsbehandling och beslutsfattande uppvisar samma sorters feltänk som enskilda individer, t ex av de typer som Tversky och Kahneman beskrivit (Tversky & Kahneman, 1974). I grupper tycks feltänk inte bara förekomma utan rent av förstärkas. Grupper söker efter bekräftande information, man förstärker varandras fördomar och förutfattade meningar och till slut blir gruppen mera extrem i sin ståndpunkt än vad de flesta medlemmarna ursprungligen var. Undantag förekommer dock. Grupper kan vara bra på problemslösning om det finns ett riktigt svar på problemet de arbetar med, och om det är helt uppenbart vilket svaret är när man väl funnit det. Detta är emellertid ingen typisk situation när det gäller beslutsfattande i affärslivet, i sociala och politiska problem, eller i politiken.
Ett enkelt alternativ till grupprocess är att införskaffa bedömningar från många oberoende personer. Det kan vara allmänheten, experter eller andra som i övrigt är insatta i en fråga. Kravet är att de ska ha någon information; om de är helt okunniga fungerar det inte. De behöver inte ha all relevant information, men bör ha större chans att ha rätt än fel. Enskilda bedömare kan givetvis ändå hamna i fel slutsatser, och detta gäller såväl experter som allmänhet. Men genomsnittet, eller medianen, av bedömningarna pekar ofta nästan kusligt rätt. Exempel: inför riksdagsvalet 2006 bad jag en grupp ur allmänheten (125 personer med vitt skiftande bakgrund och kunskaper) gissa vilken andel av rösterna som vart och ett av de 7 riksdagspartierna skulle få (Sjöberg, 2006). Jag bad också tre grupper av experter göra samma bedömning: statsvetare och två journalistgrupper. Slutligen jämförde jag gissningarna med två opinionsundersökningar (en publicerades dagen före valet och en var SVT:s ”Valu”-undersökning som byggde på intervjuer med väljare efter det att de lämnat sina röster). Resultatet visade att medianbedömningarna av allmänheten endast skilde sig 0,6 procentenheter från valresultatet när man jämförde Alliansen med vänsterblocket. Statsvetarna och journalisterna gjorde något sämre prognoser, och de flesta av grupperna var betydligt bättre än opinionsundersökningarna. Detta exempel visar att det fanns vitt spridd kunskap i grupperna om den politiska opinionen i landet och att denna kunskap gick utöver den information man kunde få genom att studera resultat av opinionsundersökningar. Kanske kan detta vara förvånande men opinionsundersökningar är ju behäftade med svagheter, kanske främst beroende på bortfall. Det hjälper föga om man har 1000 respondenter om bortfallet är stort, vilket är det vanliga i snabbt genomförda undersökningar av den politiska opinionen.
Resultatet visar också att expertkunskaper i ett fall som detta inte ledde till ökad genomsnittlig förmåga att göra en prognos. Detta trots att enskilda svarande i gruppen från allmänheten kunde göra mycket stora fel sina bedömningar, och trots att önsketänkandet var mycket vanligare i den gruppen än i de andra. Resultaten stämmer bra med tesen om ”The wisdom of the crowds” som Surowiecki (Surowiecki, 2004) för fram i en fascinerande bok (nu också tillgänglig i svensk översättning). Kollektiven har stora kunskaper. Kan vi bara få del av ett antal personers bedömningar kan vi fatta goda beslut, men det krävs att bedömningarna är oberoende och anonyma. Annars uppstår de svårbemästrade grupprocesser som beskrivits ovan och kvaliteten på slutsatserna sjunker.
I och med tillkomsten av Internet har det skapats nya möjligheter att sammanställa många människors kunskaper och förmåga. Förutsägelsemarknader fungerar ungefär som min studie av valprognoser men med det viktiga tillägget att de som gör prognoserna satsar egna pengar (det kan också vara fingerade pengar) och har chansen till ekonomisk vinst om de har rätt. Detta gör dem troligen mera motiverade att ge väl genomtänkta prognoser och det håller borta dem från marknaden i fråga som anser sig sakna relevanta kunskaper. Det har visat sig att förutsägelsemarknader är mycket effektiva i att förutsäga politiska val och ekonomisk utveckling. Likaså vem som får nästa Nobelpris i ekonomi eller litteratur, eller vilken film som kommer att vinna en Oscar-utmärkelse, eller kommer att spela in ett visst belopp under sina första 6 månader på marknaden. Inom företag som Google har man med stor framgång använt sig av denna metod för att sammanställa bedömningar gjorda av de anställda. Google själv bygger f ö på idén att det som många efterfrågar är rätt. Skälet till att man får relevant information på Google är att många velat ha just de länkarna – är man inte själv alltför avvikande passar de bra. (Hur många kollar fler än 10-20 länkar av de tusentals som man får i en typisk sökning?)
Sunstein tar också upp s.k. wikis, bäst exemplifierade av uppslagsverket Wikipedia. Idén är att man inbjuder till vem som så önskar att bidra till det kollektiva arbetet och, i detta fall, lägga in information under olika uppslagsord. En viss granskning och kritisk debatt gör att rena galenskaper rensas bort. Människor arbetar med projektet utan ersättning och enbart för att de vill bidra till något konstruktivt och för dem intressant. Det har blivit en gigantisk framgång. Något liknande kan sägas om projekten med öppen källkod, som började med Linux, den finske programmeraren Linus Torvals geniala idé. Linux har lyckats att konkurrera med Microsoft och ta betydande marknadsandelar. Tusentals obetalda entusiaster bidrar. Fel upptäcks snabbt och nya uppslag strömmar in. Torvalds är fortfarande överdomare och bedömer vilka nyheter som tas in i systemet.
Både wikis och öppen källkod förutsätter någon form av kritisk granskning. Man kastar ett stort nät och får upp många fiskar, varav några är mindre tjänliga och därför avvisas. Bloggkulturen fungerar inte så. Visserligen är den enorm till sin omfattning men ingen granskar enskilda bloggars innehåll. De kan vara värdefulla och har i vissa fall haft viktiga effekter men de kan också vara fördomsfulla, felaktiga och destruktiva. Det är oklart om bloggarna bidrar positivt eller om nettoresultatet är negativt. Det gäller att leta reda på pärlorna och det är inte enkelt.
Kan gruppers beslutsfattande förbättras under inspiration av erfarenheterna från Internet? Förutsägelsemarknaderna ger en ledtråd. Om man upplever att gruppens resultat påverkar en personligen finns incitament för att vara öppen och bidra, även om man känner sig vara i minoritet och även om man måste säga emot chefen. Erfarenheterna från wikis och öppen källkod antyder att människor gärna vill bidra därför att de är engagerade i en sak och därför att de vill göra konstruktiva insatser, även om de inte får ekonomisk kompensation. (Mycket av forskningen drivs f ö av den typen av motiv). Men frågan är om dessa motiv räcker för att öppna upp klimatet i en grupp, där var och en är fången i sin roll i en hierarki och där de sociala riskerna med att avvika från majoriteten och eller ledningen är uppenbara. Wikipedia är kanske inte så entydigt framgångsrikt som man från början trodde; en studie av vissa uppslagsord inom området mental hälsa visar på stor oenighet och brist på stabilitet (Mercer, 2007).
Referenser
Janis, I. L. (1972). Victims of groupthink. Boston: Houghton Mifflin.
Mercer, M. (2007). Wikipedia and "open source" mental health information. The Scientific Review of Mental Health Practice, 5, 88-92.
Sjöberg, L. (under tryckning). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting.
Sunstein, C. R. (2006). Infotopia. How many minds produce knowledge. New York: Oxford University Press.
Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.
Tversky, A., & Kahneman, D. (1974). Judgment under uncertainty: heuristics and biases. Science, 185, 1124-1131.
måndag 10 mars 2008
Kvinnors ilska missgynnar dem, mäns ilska är en tillgång
I senaste numret av Psychological Science finns en intressant artikel om reaktioner på mäns och kvinnors ilska, se referens nedan. Brescoll och Uhlman fann i experimentella studier att kvinnor som visar ilska bedöms negativt, medan män som visar ilska får sin status förhöjd. Kvinnors ilska tnderade man att tillskriva deras personlighet, om det inte finns en tydlig annan orsak. Forskarna visar hur denna typ av bedömningar kan ha betydelse i praktiska sammanhang, t ex i politiken. Hillary Clinton har visat ilska i debatter och pressen har bekymrat sig om hennes personlighet. Något liknande låg i luften i en berömd debatt mellan Sarkozy och Royal i förra årets franska preseidentval. Royal var upprörd. "Lugna ner er, madame, lugna er" rådde Sarkozy. Troligen träffade han rätt, om man ska tolka vad som hände i ljuset av Brescoll och Uhlmans artikel. Royal gjorde troligen saken värre genom att svara "Jag tänker inte lugna ner mig".
Naturligtvis handlar detta om fördomar. Forskarna visar på att de finns. Om man kan göra något åt dem är en annan sak.
Referens
Brescoll, V. L., & Uhlmann, E. L. (2008). Can an Angry Woman Get Ahead? Status Conferral, Gender, and Expression of Emotion in the Workplace. Psychological Science, 19, 268-275.
tisdag 26 februari 2008
En klassiker: Arne Trankell om magi och förnuft i människorbedömning
Vem var Arne Trankell? Frågan kan tyckas löjlig för psykologer som fick sin utbildning på 60- pch 70-talen, eller ännu tidigare. Arne Trankell var en känd och viktig person i svensk psykologi, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet till sin död vid 65 års ålder år 1984. Han var också känd för allmänheten, kanske mest genom sina vittnespsykologiska arbeten som tidvis var mycket omdiskuterade. Han spelade en viktig roll för vittnespsykologin i Sverige, och även internationellt. Han var också en skicklig skribent och publicerade även rent skönlitterära arbeten i form av noveller och dikter.
Allt detta till trots tycks han nu, redan 24 år efter sin bortgång, vara glömd. Jag har frågat ett osytematiskt samplat stickprov av yngre psykologer och studerande, ingen hade hört talas om Arne Trankell! Så fort går det alltså att bli glömd.
Det är synd när goda insatser glöms bort, och synd att böcker som fortfarande tål att läsas med stor behållning bara samlar damm på bibliotekens hyllor. En sådan bok, lysande som exempel på välskrivna psykologiska essäer, är Trankells “Magi och förnuft i människobedömning” från 1961. Jag ska skamset erkänna att jag läste den först nyligen. Det var på tiden. Den har åldrats med behag, och huvudpoängerna är fortfarande viktiga.
Boken börjar med en fallbeskrivning av en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av ett antal män i ett mindre samhälle, en “by”, någonstans i Sverige. Det är framför allt en moralisk betraktelse även om en del vittnespsykologiskt av intresse också ingår. Trankell uppehåller sig vid frågan om flickan själv haft någon del i skulden genom “förföriskt” beteende; knappast något som skulle ha diskuterats idag.
Därefter följer tre utmärkta essäer som i tur och ordning behandlar grafologiska personlighetsutlåtanden, ryktesspridning och ett realistiskt experiment med fingerat våld vid en föreläsning. Det är dramatiska exempel, alla tre. I det första gav Trankell en grupp studerande alla samma, stereotypa, utlåtande på grundval av deras handstilsprov. Nästan samtliga svalde betet och uppgav aningslöst att utlåtandet visade på mycket djupa och viktiga insikter i deras personlighet. Trankell påpekar, liksom mera i förbigående, att upplevelsen av att ett personlighetsutlåtande är tillförlitligt och rättvisande ingalunda behöver betyda att det också är det. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens testmarknad, som i så hög grad bygger just på att de testade upplever att testen “träffar mitt i prick”, samtidigt som valideringsforskning nästan helt lyser med sin frånvaro. Hans elev Hans Gordon har f ö gjort en replikation av Trankells studie med samma resultat: ett svepande formulerat nonsensutlåtande som gavs till alla upplevdes av var och en som en bra beskrivning av just honom eller henne. Detta är forskning i efterföljd till Forers klassiska studie från 1949.
I den andra berättelsen omtalas hur en historia förändras när den berättas av en person till en annan och hur den efter sex led är nästan oigenkännlig. Trankell gör flera träffande iakttagelser av förändringarnas logik. Som demonstration av en viktig poäng i vittnespsykologin är kapitlet suveränt.
I den tredje - och den historien är kanske mest känd - berättar Trankell hur han instruerat en deltagare i en föreläsningsgrupp att börja ett gräl med föreläsaren, alltså Trankell själv. Grälet eskalerades och ledde till att Trankell visade studenten på dörren, och själv följde med ut, varefter två skott och ett skrik hördes. Auditoriet fick sedan beskriva vad som hände, och deras beskrivningar visade en enorm variation, de flesta var av låg kvalitet som vittnesmål. Det var också en traumatisk upplevelse för många och emotionerna var starka, förmodligen starkare än Trankell förutsett. Experimentet påminner en del om Milgrams berömda experiment - betydligt senare än Trankell men från samma tidsepok - där personer fick i uppdrag att ge en annan människa elstötar som de leddes att tro var oerhört smärtsamma och t o m livshotande. Sådana experiment får inte längre göras, och Trankells experiment skulle knappast heller passera dagens etiska kommittéer. Men visst är det fascinerande att läsa om det, och Trankells analys är som vanligt psykologiskt subtil och övertygande. Poängen är förstås att vittnesmål är opålitliga, speciellt under emotionellt upprörande förhållanden. Tanken går osökt till mordet på Olof Palme och den efterföljande debatten om den emotionella upprördheten hos vittnena gjort deras berättelser mer eller mindre pålitliga.
Flera rättspsykologiska kapitel följer. Ett handlar om rättegången mot Olle Möller för mordet på Rut Lind, en på sin tid oerhört uppmärksammad historia som ledde till att Möller fälldes för mordet, mot sitt nekande. Det fanns inga tydliga och övertygande vittnesmål och ingen fysisk bevisning. Första instans, häradsrätten, presterade ett långt utlåtande med psykologiska spekulationer som Trankell effektivt petar hål i. Hovrätten avhöll sig från explicita psykologiska analyser, men kom fram till samma slutsats som häradsrätten, utan att närmare argumentera för den. Trankell efterlyser en sakkunnig psykologisk utredning och gör det på ett övertygande sätt. Trankell menade att domstolarna arbetade med naivpsykologiska premisser i fall som dessa - troligen har inte mycket ändrats i det avseendet.
Möller fick 11 år för mordet (han hade tidigare fällts för ett annat mord, på en liten flicka, och även då hävdat att han oskyldig). Fallet är ännu av intresse, trots att Möller själv avled år 1983. Aftonbladet hade sommaren 2001 en artikel om försök att göra DNA-analys på vissa hundhår som kunde vara av betydelse i frågan om Möllers skuld. Analyserna hade dock misslyckats.
Det kanske tyngsta kapitlet i boken behandlar det berömda Lars-fallet. Det rör sig om en femårig pojke som uppgav att “en farbror bett honom suga på sin snopp”. Den upprörda modern polisanmälde saken, och en från Finland inflyttad fönsterputsare greps. Utredning av en barnpsyiatriker sades visa att Lars var intelligent, pigg och vaken och föreföll pålitlig varför riktigheten i hans uppgifter styrktes. Vissa andra förhållanden talade också för riktigheten i uppgifterna. Lars kunde uppge vissa detaljer beträffande toaletten i mannens lägenhet. Trankell kom en annan förklaring på spåren. Lars hade varit ute i förbjudna ärenden, han hade samlat gamla tidningar i syfte att få pengar att köpa godis för. Han hade träffat den för honom förbjudne lekkamraten Sune och av denne fått en slant som han faktiskt köpt godis för. Talet om “snoppen” var ett sätt att avleda mammans uppmärksamhet från dessa överträdelser. Lars använde sig ofta av avledande manövrer när han fick besvärliga frågor. Polisen kunde också bara med stora svårigheter få honom att upprepa anklagelsen mot fönsterputsaren. Denne, i sin tur, undersöktes av Trankell som fann honom vara en normalt fungerande individ utan tecken på pedofil-tendenser. Trankell tecknar ett trovärdigt scenario där inget övergrepp förekommit, och följden blev också att mannen släpptes och förundersökningen lades ner.
Två stora poänger finns i kapitlet om Lars. För det första avvisar Trankell den arbetsmetod som barnpsykiatrikern gav exempel på, nämligen att ta ställning till barnets trovärdighet generellt, och på grundval av ett par timmars undersökning. En människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra, påpekar Trankell helt riktigt. För det andra visar Trankell på det fruktbara i en mera övergripande socialpsykologisk analys som undersöker barnets situation och relationer till olika människor, i detta fall är den förbjudne Sune en viktig person i sammanhanget.
Det skulle vara intressant att veta hur nutida läsare tar ställning till fallet Lars. Kanske var det lättare på 50-talet att få gehör för att ett barn faktiskt ljög, för att skydda sig mot föräldrarnas straffdom över att han betett sig på ett förbjudet sätt.
Boken avslutas med en kort berättelse i novellform om en mordbrand och förhör i anslutning till den. Det gäller de berömda Ölandsbränderna. Trankell uppträder här som den som genast inser vem som är skyldig medan polisen travar på i sitt tröga lunk och en kollega kallad Börjeson tydligen inget alls begriper. Bra skrivet men kanske lite för bra. Det är lite av Trankell i rollen som Sherlock Holmes medan poliser och “Börjeson” får stå där som aningslösa Watson-figurer.
Det finns ännu ett kapitel i boken, och det avviker från alla de övriga. Det har rubriken “Metodisk purism och pragmatism i svensk psykologisk forskning” och är kanske är lite malplacerat. Jag vill minnas att det först inflöt i en dagstidning, Dagens Nyheter tror jag det var, och då väckte en del ont blod på psykologiska institutionen vid universitetet. Det fanns ju ett konkurrensförhållande mellan Ekmans psykologi-institution och pedagogen under ledning av Trankell. Vem skulle dominera psykologutbildningen? Det skulle ta ännu ett decennium innan den striden till slut kom att avgöras till psykologins fördel, men på psykologen såg man redan omkring 1960 med stor skepsis på pedagogernas pretentioner. De borde hålla sig till pedagogik, tyckte man. Men pedagogik föreföll troligen som ett “tråkigt” ämne för en man som Trankell, som såg sig själv som - och onekligen var - psykolog. I kapitlet om metodisk purism beskriver Trankell Ekmans psykologi som abstrakt och långt avlägsen från de viktiga och intressanta tillämpningsproblemen. Han gör det skickligt och lite falskt genom att understryka hur viktig och stringent denna forskning är, på samma gång som han ger läsaren en stark känsla av att den är onyttig och obegriplig. Skickligt alltså, och lite ojuste. Psykologen var inte enbart en psykofysisk institutionen ens 1960, och i ännu mindre grad senare. Trankells eget program kom till korta för att han försummade att bygga upp en internationellt inriktad forskargrupp, kanske var han alltför engagerad i viktiga tillämpningsproblem för det.
Trankells bok är ett nöje att läsa och som framgår av ovanstående, hoppas jag, är den fortfarande aktuell. Sexuella övergrepp skakar oss ännu mera nu än för 40 år sedan och debattens vågor går höga kring vittnespsykologiska utredningar i sådana sammanhang. Emotionella inflytanden på kvaliteten hos vittnesmål är en annan klassiker. Grafologer har vi ständigt omkring oss och test “valideras” numera huvudsakligen just på det sätt som Trankell med all rätt vänder sig mot: att resultatet “känns” rätt. Domstolar är lika glada amatörpsykologer idag som för 50 år sedan.
torsdag 21 februari 2008
Evidensbasering inom management
Det finns tusentals idéer om management och det verkar komma minst en bok om dagen som förklarar att nu har man uppfunnit hjulet igen. Suget efter sådan litteratur visar att företagen upplever att de borde kunna göra bättre ifrån sig. Men det förhållandet att det ständigt kommer nya friska idéer tyder på att de gamla inte levde upp till förhoppningarna. Varför inte? Skälet är detsamma som i den klassiska medicinen eller inom psykoterapi. Man har inte förrän sent insett att principer för praktiskt handlande måste grundas på systematisk och vetenskaplig kunskap, på systematiska utvärderingar och inte på spekulativa teorier, osystematisk erfarenhet eller överdriven tilltro till experters intuition.
Läs mera i:
Pfeffer, J., & Sutton, R. I. (2006). Evidence-based management. Harvard Business Review, 84(1), 62-74.
Pfeffer, J., & Sutton, R. I. (2006). Hard facts, dangerous half-truths, and total nonsense: profiting from evidence-based management. Boston MA: Harvard Business School Press.
måndag 18 februari 2008
Världens roligaste skämt
Den engelske psykologiprofessorn Richard Wiseman arrangerade 2002 en mycket omfattande omröstning om vilka skämt som var roligast. Vinnare och nr 2 var:
1. Two hunters are out in the woods when one of them collapses. He doesn't seem to be breathing and his eyes are glazed. The other guy whips out his phone and calls the emergency services. He gasps, "My friend is dead! What can I do?". The operator says "Calm down. I can help. First, let's make sure he's dead." There is a silence, then a shot is heard. Back on the phone, the guy says "OK, now what?"
2. Sherlock Holmes and Dr. Watson go on a camping trip. After a good dinner, they retire for the night, and go to sleep.
Some hours later, Holmes wakes up and nudges his faithful friend. "Watson, look up at the sky and tell me what you see."
"I see millions and millions of stars, Holmes" exclaims Watson.
"And what do you deduce from that?"
Watson ponders for a minute.
"Well, astronomically, it tells me that there are millions of galaxies and potentially billions of planets. Astrologically, I observe that Saturn is in Leo. Horologically, I deduce that the time is approximately a quarter past three. Meteorologically, I suspect that we will have a beautiful day tomorrow. Theologically, I can see that God is all powerful, and that we are a small and insignificant part of the universe. What does it tell you, Holmes?"
And Holmes said: “Watson, you idiot, it means that somebody stole our tent.”
Jag småler svagt när jag läser dem. Om detta är världens roligaste skämt, räknat över en stor mängd personers uppfattningar, kanske det är en sorts genomsnittsskämt som inte stöter bort särskilt många. Det som är enormt roligt för en viss person kanske är så speciellt att många andra inte uppskattar det alls, eller inte förstår det. Om det är på det sättet var Wisemans projekt från början dömt att bara producera lagoma roligheter.
Är skämt tidsberoende? Om man bläddrar i veckotidningar som är 50 år gamla eller äldre förefaller många skämt och skämtteckningar platta eller smaklösa, i värsta fall också rasistiska. Albert Engström, älskad och uppburen som han var, med sina grymma skämt om utslagna missbrukare ("kolingar") och judar, skäms väl de flesta över nu men för 100 år sedan verkade ingen tycka annat än att han var jättekul. Men andå: visst kan Shakespeare vara enormt rolig när andan faller på, eller Aristofanes. Vissa skämt står sig över tid, andra åldras utan behag. Vissa skämtkulturer tycks blomma upp en kort tid för att sedan vissna. För några decennier sedan var mycket i KTH-studenternas tidning Blandaren enormt roligt, när jag köper den nu blir jag besviken på den nästan totala avsaknaden av dråplig och kreativ humor. Komedier från Hollywood bjuder i allmänhet på träsmak och tröttsamma misslyckanden att vara rolig - dock skickligt marknadsförda och distribuerade förstås - medan engelska Monty Python och Fawlty Towers har gett oss enormt rolig humor på film, med en del djup som deras film om Jesus (Life of Brian). Den italienska filmen Johnny Stecchino (i Sverige Johnny toothpick) är också enorm rolig - en gangsterkomedi.I Italien var den en kioskvältare. Den som inte sett den har flera gapflabb väntande. Ju mera man skrattar, desto friskare och mera långlivad blir man, enligt aktuell medicinsk forskning som jag gärna tror på.
söndag 17 februari 2008
Da Vincicodens enorma framgång
Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om myternas betydelse för böcker läsvärde och tyckte mig se förklaringen till Stieg Larssons segertåg över världen. Ett annat intressant fall är da Vincikoden, ännu mycket större i termer av försäljningssiffror än Stieg larsson. (Harry Potter borde också diskuteras). Vad säljer Dan Browns bok?
Som deckare är den ordinär. Det finns tusentals bättre deckare. Det måste vara att den formulerar en konspirationsteori som gäller Jesus och kyrkan. Och en del superkändisar som da Vinci och tempelriddarna och deras mystiska öde. Brown kokar en soppa på halvsaningar om kristendomens tillkomst och senare historia - att det är rena fantasier och ibland lögner spelar minre roll för läsare som har ytliga eller obefintliga kunskaper om dessa ting. Och som aldrig trott de kunde innehålla något av intresse.
Brown konstruerar en myt på grundval av diverse andra skriverier i genren och lägger till en del egna fantasier. Men det är innehållet, inte den mytiska strukturen, som bär fram boken till enorma framgångar, samt originaliteten - för de många läsare som har små kunskaper om de ting den behandlar. Hans myt följer emellertid inte den gängse mystrukturen som t ex Stieg Larsson gör. Framgången bygger på något helt annat: kristendomens enorma ambivalens och ångestfyllda hållning till sexualiteten.Att påstå att Jesus hade sex med en kvinnlig lärjunge och fick barn med henne är den ultimata hädelsen. Det hela kläs i en pseudovetenskaplig dräkt och görs på så sätt troligt för okritiska och okunniga läsare. Det påstås på fullaste allvar av Brown att det som står i boken är sant. (Någon har sagt att detta var ett genialt drag, men det är förstås bara en gigantisk fräckhet). Allt detta säljer, och säljer som bekant enormt. Browns konspirationsteori torde bli en mänsklighetens följeslagare, liksom påståendet att amerikanerna aldrig landade på månen, för att ta ännu ett exempel bland många.
fredag 15 februari 2008
Psykologi och ekonomi
I dagens nummer av Science finns en intressant och kort artikel av Levitt och List med titeln "Homo economicus evolves". De påpekar att psykologisk forskning visat på många viktiga resultat där mänskliga beslutsfattare avviker från gängse ekonomiska teorier. Det är emellertid oklart om dessa resultat håller i studier utanför det psykologiska laboratoriet - därför behövs mera forskning som tar reda på hur det är med med möjligheten att generalisera. De pekar också på behovet av teoretiutveckling. Det är en nyanserad och välformulerad översikt som understryker hur viktigt det är att inkorporera empirisk psykologisk forskning i ekonomisk teori och tillämpning.
onsdag 13 februari 2008
Vad vill man läsa och varför?
Jag har skaffat en hel del litteratur om hur man skriver romaner. Senast läste jag Freys "The Key" som utgår från myt-teori och är ganska övertygande. Och kul att läsa. Kanske inte leder till Nobelpris men möjligen till säljbara manus som folk vill läsa. Vill läsa? Läsningen minskar ju, speciellt bland män. Men inte av Stieg Larsson. Larssons böckers enorma framgång bygger vad jag kan förstå på mytstruktur ungefär som James Bond eller amtika myter av typ Herakles. Det är en David och Goliat-historia där David vinner efter att ha fått utstå faror och vedermödor och nästan blivit mördad, men bara nästan. Spännande, engagerande, finurliga intriger.Att Herakles är en kvinna platsar i tiden alldeles utmärkt.
Arne Trankell gjorde på 40-talet ett experiment med "bra" och "dåliga" noveller i veckortidningar. Jag har skrivit om det på denna länk: http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/Noveller%20i%20veckopressen%20på%2040.pdf. Resultatet var tråkigt nog att "bra" noveller ledde till att tidningarna förlorade läsare - och dessa kom inte tillbaka när man sedan gick tillbaka till material av låg litterär kvalitet.
Så kanske är det så här: man kan få folk att SLUKA litteratur (Larssons tre böcker har hittills sålts i över två miljoner ex bara i Sverige och är på väg att erövra VÄRLDEN). Men för att det ska funka krävs en viss sorts struktur hos historierna som berättas.
Ett annat exempel är Ken Follett vars samtliga böcker jag läst. Den senaste ("A world without end") är en medeltida dokusåpa på 1100 sidor som man inte kan lägga ifrån sig när man väl börjat läsa den. En skickligt utmejslad mytstruktur och en fiinurlig intrig där man in i det sista vill veta hur det ska gå: ska superskurken få sitt straff och de två älskande varandra?
De här principerna förklarar inte allting när det gäller publikframgång men en god del. Och även när det gäller film.
I varje myt ska det finnas en hjälte. Hjälten ska vara i grunden sympatisk, även om han eller hon gärna får ha en del smärre fel och ofullkomligheter. Chandlers hjälte, privatdeckaren Marlow, dricker för mycket och är tämligen ohyfsad, men har ett hjärta av guld och hög moral. OM det inte finns någon sådan person att identifiera sig med havererar historien.
Detta gäller även film. Exempel: häromkvällen kom jag att se Basic Instinct 2, uppföljaren till 1992 års stora superhit Basic Instinct. Stackars Sharon Stone! Här spelar hon i en kalkonrulle av värsta slag. (Jag orkade inte se hela, men slå upp den på Rotten Tomatoes så får ni se att det är enighet i fördömandena). Ett av de grundläggande felen med filmen, som vimlar av fel, är att det saknas en sympatisk hjälte. Huvudpersonerna är antingen skurkar av värsta slag, eller dumskallar.
Kritiker brukar ofta utvärdera böcker och filmer enligt helt andra kriterier än vad som lockar läsare och tittare. Men det är en annan historia.
lördag 9 februari 2008
Behöver vi "nylig"?
Till min förvåning läser jag i dagens SvD ordet "nylig" i en ledare. Det finns ju inte i någon ordlista, men däremot tycks det ibland, numera, användas i tidningstext, och t o m på Svenskans kultursida som borde veta bättre. Varför? Varifrån kommer det? Är det "miljonsvenska" i stil med att utelämna "att" efter "kommer". "Jag kommer ringa till dig i morgon". Eller är det ett ord som behövs om man läser och tänker på engelska men ska skriva på svenska? "Recent" har ju ingen bra översättning med ett enda svenskt ord om man inte hittar på ett, nämligen "nylig". Det är ungefär som med uttryck av typen "bara timmar senare" ("only hours later") i stället för "bara några timmar senare" som är den korrekta svenskan. Journalistiken översvämmas av den engelskinspirerade varianten. Mycket trist. Och fullständigt onödigt. Kan inte några språkligt engagerade tidningsmän och -kvinnor stoppa eländet?
fredag 8 februari 2008
Chefens utseende samvarierar med förtagets framgång
I en aktuell studie lät man studenter bedöma fotografier av vd:ar i stora amerikanska företag (Rule & Ambady, 2008). Två faktorer framgång i bedömningarna: Makt-dominans, samt värme-attraktivitet. De statistiska analyserna visade att båda dessa faktorer var ganska starkt relaterade till företagets ekonomiska framgång. Man kan undra om de fått sina jobb på grund av sitt utseende, eller om de som var chefer för framgångsrika företag var särskilt nöjda och lyckliga och därför "såg ut" på ett visst sätt. Kanske båda dessa förklaringar har en kärna av sanning. Utseende har visat sig ha betydande sociala effekter i affärslivet (Sjöberg & Tollgerdt-Andersson, 1985, om "personkemi"). De som rekryterar chefer kan påverkas omedevetet av samma faktorer som påverkar oss alla, och utseendet är just en sådan faktor. De företag som går bäst kanske har råd att anställa chefer med det mest övertygande utseendet. Om de sedan fungerar i rollen är en annan sak. I sin roande bok "Blink" berättar Gladwell om USA-presidenten Harding som verkligen "såg ut som en president" men som var ett fiasko i rollen.
Det vore intressant att se om chefens utseende är information som investerare med fördel kan utnyttja för att fatta beslut om vilka företag de ska satsa på.
Referenser
Gladwell, M. (2005). Blink. The power of thinking without thinking. New Your: Little, Brown.
Rule, N. O., & Ambady, N. (2008). The face of fuccess: Inferences from chief executive officers' appearance predict company profits. Psychological Science, 19, 109-111.
Sjöberg, L., & Tollgerdt-Andersson, I. (1985). Vad är personkemi? Socialpsykologisk forskning om attraktivitet. Stockholm: Scandinavian Executive Search.
Tjäna massor av pengar på godtrogenhet: Cold Reading
Med termen ”cold reading” menas de metoder som används av spågummor, astrologer, grafologer och andra för att övertyga sina kunder om att de har djup och förborgad kunskap om deras förflutna, framtid, livssituation. och personlighet. Rowland har beskrivit hur det går till i en fascinerande bok (Rowland, 2005). Det handlar dels om att ställa försåtliga frågor som inbjuder till att ge sådana svar som kan utnyttjas för att göra bra gissningar. De som gissningar som slår in upplevs som ”mirakel” (”Hur kan du förklara att hon visste det?”), misstagen glöms eller viftas bort. ”Jag gör också misstag ibland, det har jag ju sagt”. De ”utlåtanden” som spågumman sedan gör innehåller smicker och självklarheter men de är formulerade på ett smart sätt så att det inte framgår tydligt. Vad sägs om följande utlåtande:
You have a need for other people to like and admire you, and yet you tend to be critical of yourself. While you have some personality weaknesses you are generally able to compensate for them. You have considerable unused capacity that you have not turned to your advantage. Disciplined and self-controlled on the outside, you tend to be worrisome and insecure on the inside. At times you have serious doubts as to whether you have made the right decision or done the right thing. You prefer a certain amount of change and variety and become dissatisfied when hemmed in by restrictions and limitations. You also pride yourself as an independent thinker; and do not accept others' statements without satisfactory proof. But you have found it unwise to be too frank in revealing yourself to others. At times you are extroverted, affable, and sociable, while at other times you are introverted, wary, and reserved. Some of your aspirations tend to be rather unrealistic.
Forer gav detta till en grupp studenter som hade tagit ett personlighetstest (Forer, 1949). (Arne Trankell upprepade senare försöket i Sverige). Nästan alla tyckte att det stämde mer eller mindre perfekt på just dem! Manualen för Myers-Briggstestet (Sjöberg, 2005) vimlar av påståenden av dessa typer: smicker varvat med självklarheter och tautologier. Det är troligen därför som testet har så många entusiastiska anhängare, precis som spågummor och liknande yrkesgrupper. Det handlar om att tjäna stora pengar på människor godtrogenhet.
För praktiken av cold reading ger Hyman 13 enkla regler http://www.skeptics.com.au/articles/coldread.htm
Vem som helst kan lära sig dessa och på kort tid bli en stor guru.
Referenser
Forer, B. R. (1949). The fallacy of personal validation: a classroom demonstration of gullibility. Journal of Abnormal & Social Psychology, 44, 118-123.
Rowland, I. (2005). The full facts book of cold reading, 4th edition. London: Full Facts Books.
Sjöberg, L. (2005). En kritisk diskussion av Myers-Briggs testet. Organisational Theory & Practice. Scandinavian Journal of Organisational Psychology, 15, 21-28.
torsdag 7 februari 2008
Betyg - tillbaka till ruta 1
Den nya betygsskala som nu föreslås har 5 godkända steg och 2 icke godkända. Känns det igen, någon? När jag gick i skolan var det A, a, AB, Ba och B som var godkända. BC och C var icke godkända. Andra bokstavsbeteckningar nu, men samma idé. Politikerna verkar gå i cirklar. Mellan det nuvarande förslaget och det tidigare, stabila systemet ligger decennier av politiskt reformiver och inkompetens.
Det började med att psykologer och pedagoger fann att olika lärare tillämpade betygssystemet på olika sätt. Somliga var mer krävande än andra och satte i genomsnitt lägre betyg. Detta gällde även om man kontrollerade för elevernas kunskaper, tyvärr. I stället infördes de relativa betygen. Men då fick man i stället andra negativa effekter. Lärarna vågade inte i tillräcklig grad avvika från den rekommenderade fördelningen av betyg. (Min dotter berättade en gång att en lärare sagt "Nästa termin blir det en femma ledig i matte för då flyttar Johan"). Konsekvenserna av de relativa betygen blev med tiden uppenbara också för politikerna och man började trixa med andra system, oftast med så få steg som möjligt. Det ledde, som man kunnat vänta sig, till krav på större differentiering. Och så till slut är vi tillbaka på ruta 1: 7 nivåer. Har vi lärt något av 50 års experimenterande?
För mycket reformer av skolan, för kort tid att lära något och kanske också för lite vilja att systematiskt utvärdera. Tänk på 1969 års forskarutbildningsreform. Det tog nästan 30 år innan den utvärderades och då fann man att den inte alls gett de förväntade effekterna på studietiden. Utbildningspolitiken behöver grundas på realistisk verklighetsuppfattning och systematiska utvärderingar efter kortare tid än 30 år, inte på drömmares "visioner".