tisdag 3 november 2009

Greklands historia för dumbommar

Serien av böcker ”for dummies” har publicerat populära och pedagogiskt skrivna inledningar till det mesta. Man har nu kommit fram till antikens historia. Boken om Grekland, skriven av Stephen Batchelor, är intressant och nöjsam läsning som väcker ens aptit för att lära sig mera om denna fantastiska civilisation som blommade upp för mer än 2000 år sedan.

I skolan fick man åtminstone förr lära sig lite om de viktigaste händelserna och namnen, men inte mer. Det räckte nog inte så långt för att skapa ett bestående intresse. Det stora intresse som numera finns för historia verkar ha vuxit fram helt oberoende av skolan, som ju behandlat ämnet mycket styvmoderligt. ”Krig och kungar” är en klyscha som används för att föraktfullt avfärda historien, som helst bör handla om kooperationens framväxt i Norrbotten under slutet av 1800-talet. En understreckare i Svenska Dagbladet häromdagen behandlade den nya mycket ambitiösa serien om svensk historia som ges ut av Norstedts förlag. Varför läser vi fortfarande historia, det var frågan. Underhållningsvärdet, blev svaret. Inte helt fel enligt min mening för det är svårt att peka på direkt nytta. Människor är inte bara nyttoinriktade och intresset har många och djupa rötter bortom daglig nytta som pengar och hur man sköter dammsugare. ”Underhållning” har emellertid associationer som leder tanken i fel riktning eftersom det är ett begrepp nära besläktat med ytlighet och ”tidsfördriv”. Att läsa om Greklands historia lär oss något om människans villkor och vår kulturs ursprung. Ingen dålig färdkost på vägen. Man blir åtminstone lite mindre obildad.

I Greklands antika historia finns ju bokstavligen allt: krig och intriger och kultur i vid mening. De grekiska småstaterna kunde aldrig samarbeta utan förödde sina krafter i inbördeskrig. I den väldiga kampen mellan Aten och Sparta, mellan demokrati och tyrannvälde, vann tyvärr Sparta, men segern blev kortvarig. Makedonierna, som enats av Filip II, far till Alexander den store, tog över. Efter mycket kort tid kunde de med exceptionell framgång angripa och ta över Persiens imperium och grekisk kultur spreds över Mellanöstern och Egypten.

En av de mest intressanta frågorna om antikens Grekland gäller vilka faktorer det var som gynnade framväxten av konst och vetenskap på nästan alla områden. Grekerna hade få kända föregångare. De skapade nytt, samhället tycktes sjuda av kreativa genier. Det var inte i tyranniets Sparta som det hände utan i det demokratiskt styrda Aten. De auktoritära samhällena har ju också i vår tid visat sig ha föga att komma med i konst och vetenskap. Det är lätt att förstå varför. Fritt skapande och fritt tänkande är hotfullt för diktatorer och politiska ideologier med anspråk på att sitta inne med slutliga sanningar, som kommunismen och fascismen. Men Greklands kultur hade förstås också ekonomiska rötter. Aten hade under den kritiska perioden sitt eget imperium och ekonomin bars upp av en stor mängd slavar. Demokratin existerade förvisso men bara i mycket inskränkt mening – för fria män. Slavar, kvinnor och invandrare var utan politisk makt. Kulturen blomstrade trots detta.

Ganska snart tog ju romarna över och Grekland blev en provins i deras imperium, viktig mest för att romarna var imponerade och intresserade av just kulturen. Flera av antikens institutioner, som Platons akademi, biblioteken och de olympiska spelen, skulle komma att bestå i tusen år, ändå tills kristna fundamentalister gjorde slut på dem. Här finns kanske också en lärdom, om religionens ensidighet och intolerans. De kristna ansåg sig inne med den slutliga sanningen, precis som vår tids auktoritära ideologer. I namnet av denna ”sanning” kunde man göra sig skyldig till skövlande av allt som ansågs ”hedniskt”.

Referens

Batchelor, S. (2008). The ancient Greeks for dummies. New York: Wiley.