tisdag 26 oktober 2010

Skyddad av gränsen



I senaste numret av Psychological Science finns en intressant artikel om gränser (mellan delstater) och riskupplevelse. Om en naturkatastrof inträffar i en annan stat bedöms den som mindre hotfull även om den är geografiskt nära, än om den inträffar i den egna hemstaten. Detta skulle kanske kunna generaliseras till att  även gälla nationer, och andra risker än naturkatastrofer. Numera är ju gränserna inte så slutna som de var förr, innan vi gick med i EU. Har Sverige blivit mindre tryggt att leva i? Kan vi stänga oss inne i en trygg kokong? Är gränser och murar illusioner?

Referens 
Arul Mishr och Himanshu Mishra 
Border Bias.The Belief That State Borders Can Protect Against Disasters

måndag 25 oktober 2010

Roliga citat

DN:
Utan de där tolv åren i vårt land är det inte säkert att Österrikes omfattande modernisering ägt rum.

SvD:
Italienska och utländska medier lär försvara sig med näbbar och klor samt yttrandefriheten.


DN:
Den nya institutionen genomgick under Torstens ledning en dynamisk utveckling fram till pensioneringen 1982.

DN:
Som körkortsbefriad besökare är busslinjerna en klassresa till ett annat USA än Botoxkvinnornas Bel Air.

lördag 23 oktober 2010

Valet - varför det gick som det gick

Alliansen vann valet i den meningen att de blev största blocket och regeringen sitter tills vidare kvar, även om den inte har egen majoritet i riskdagen. Att den skulle bli fälld av en samlad opposition verkar osannolikt.

Det är ett märkligt resultat eftersom Allinsen legat långt under de rödgröna i opinionen under en mycket stor del av den gångna mandatperioden. Så sent som i maj var SCB:s prognos seger för de rödgröna, men läget svängde efter deras valmanifest som bl a innebar återinförande av fastighets- och förmögenhetsskatt. Detta var nog ett självmål, liksom det tidigare beslutet om att satsa på en koalitionsregering, en fast allians av samma typ som den borgerliga. Men det finns flera faktorer. Låt oss se på den ekonomiska och politiska psykologin.

1. Partiledarfrågan. Mona Sahlin lockar inte väljare med sin personlighet och ”svaga” framtoning. Förtroendet för henne var lågt, även bland rödgröna väljare. Motsatt Reinfeldt mycket framgångsrik i att skapa förtroende i alla läger. Att sådana personfrågor spelar roll är högst rimligt; vanliga påståenden om motsatsen bygger på spekulationer och ytliga analyser.

2. Skatter. Visserligen är svenska väljare vana vid höga skatter och har under decennier inte lockats av skattesänkningspolitik. Men det är en sak att acceptera skatter som finns, en annan att acceptera nya eller höjda skatter. Jobbskatteavdraget slog till slut igenom, och innebär ju en betydande sänkning för de förvärvsarbetande. Pensionärerna fick inte höjd skatt, men inte heller sänkt. En utebliven sänkning upplevs inte nödvändigtvis som en höjning, vilket de rödgröna förgäves försökte att få det att framstå som. Pensionärerna vek inte från sina sympatier för Alliansen, och en väsentlig sänkning av deras skatt var en mycket dyr åtgärd som knappast framstod som trovärdig. Eliminering av gapat mellan pensionärer och förvärvsarbetande var dessutom en skattesänkningspolitik, om man nu inte ville kraftigt höja skatten för icke-pensionärer. Som sådan var den främmande för de rödgröna och föga trovärdig. Fastighets- och förmögenhetsskatt var inte populära, låt vara att de i en första omgång bara skulle drabba ett fåtal. Men många misstänkte nog att de senare skulle snabbt trappas upp.

3. Förmögenhet. Många har fått ökade förmögenheter genom ombildning till bostadsrätter, vilket de rödgröna motsatt sig. Försök att bromsa denna utveckling ger inga politiska poäng annat än bland vissa media och debattörer. Vem känner inte vänsterfolk som i åratal haft en hätsk och säkert uppriktig, ideologisk, inställning till bostadsrätter men som ställt in sig i ledet när de fått chansen till att arbetsfritt tjäna några miljoner netto.Avskaffandet av fastighetsskatten var KD:s genidrag inför förra valet. Få vill ha tillbaka denna impopulära skatt, särskilt inte om den fördubblas genom en koppling till förmögenhetsskatt vilket särskilt drabbar många pensionärer som sedan länge betalt sina lån. Människor vill äga sin a bostäder, och många vill ha villor eller radhus. De låga räntorna gör detta möjligt, liksom de låga eller obefintliga kraven på sparande för amorteringar av lånen.

4. Sänkning av sjukpenningen och dyrare och lägre a-kassa: Impopulära men nödvändiga åtgärder för att få ut människor i arbete. Konjunkturuppgången kommer nu snabbt och risken för arbetslöshet minskar. På kort sikt ser det mesta bra ut.

5. Valmöjlighet och ökad tillgänglighet. Friskolorna innebär att föräldrar kan påverka vilken utbildning deras barn får – och naturligtvis ungdomarna själva. Det är populärt. Vårdval är samma sak: man kan välja läkare som man har förtroende för och byta när det inte fungerar. Utmärkt. Vårt postkontor har ersatts aven tidningskiosk som har mycket längre öppethållningstider an det gamla postkontoret, Köerna ör kortare, bemötande vänligt och kompetent. Utmärkt. Vissa enklare mediciner kan jag köpa på ICA. Också bra. Snart kommer konkurrens inom tågtrafiken. Det kommer att få SJ att skärpa sig vilket sannerligen behövs. SAS tycks inte klara sig i konkurrens med andra bolag och bör ges en helt ny ledning eller läggas ner helt. SvT:s och SR:s mediemonopol är ju sedan länge brutet och deras grepp över opinionen håller långsamt på att lossna, tror att de gör vad de kan för att gagna de rödgröna genom vinklade reportage och övrigt programutbud.

Dessa punkter är strukturella förändringar som är mycket svåra att återställa. Många tjänar mera och har fått ökande förmögenhet, valfriheten har ökat inom viktiga sektorer.

Alliansen hade tur också. Finanskrisen hanterades skickligt vilket ökade deras trovärdighet. De rödgrönas stora ledning i opinionen under lång tid gjorde dem oförsiktiga – de måste ha räknat med en promenadseger och tog stora risker: återinförande av skatter, löften om att samregera med kommunister och miljöpartister som inte var populära inom stora grupper som annars gärna röstat på (s).

Med tur och skicklighet hade Alliansen lyckats på 4 år måla in de rödgröna i ett hörn. För att komma ur den sitsen krävs nytänkande och betydande kreativitet av dem. Hittills verkar det inte vara på gång. Alliansen har lyckats skapa en politik som gynnar stora medelklassgrupper som tidigare sett sina intressen lierade med (s). Det är faktiskt genialt som politisk prestation betraktat och en typ av lösning som de borgerliga letat efter i 100 år. Deras samarbete tycks nu vara orubbat och det är ju lättare att samarbeta när man vinner. Just detta samarbete har borgerliga väljare alltid velat ha men sällan fått. (Samarbete inom de rödgröna är inte lika självklart omtyckt).

En sista punkt: media och politiska motståndare älskar ”skandaler” och många sådana har vi sett i svensk politik. De taffliga valen av vissa ministrar hösten 2006 var en bedrövlig syn, Littorins hastiga avgång i somras likaså. Det blir säkert flera skandaler framöver. Men skandaler har sällan bestående och stora effekter i opinionen. Det tar energi och engagemang från de politiska motståndarna som känner segervittring – alldeles orealistiskt. På så sätt motverkar media sina syften med att haussa skandalerna. Aftonbladet kunde säkert att använt sina resurser bättre i somras än till att jaga Littorin.

Väljarna tycks vara lättrörliga sägs det. Kanske det, men de svängningar som inträffat har högst reella psykologiska och ekonomiska orsaker, som kommer att bestå framöver. Det är en mycket stor nöt som de rödgröna har att knäcka.

Sverigedemokraterna seglar upp som den stora osäkerhetsfaktorn och så länge ingen vill erkänna att det faktiskt finns stora problem med invandringen kommer de att fortsätta att öka. Ett sådant erkännande tycks sitta långt inne.

torsdag 21 oktober 2010

Har vi några problem? Vilka?

Valrörelsen visade vilka problem partierna och blocken ansåg att landet står inför, och hur de ska lösas. Nåja, de var kanske inte helt uppriktiga, men ändå. De rödgröna är bekymrade över ojämlikheten in samhället och miljön (lokal och global).Alliansen är bekymrad över utanförskapet, hur man ska få folk i arbete.Ingen tycks vara bekymrad över de extremt hög skatterna, försvaret eller invandringen. Inte heller om industrins kreativitet och förmåga att konkurrera på världsmarknaderna.Det senare är alarmerande.

I SvT visades häromdagen en utmärkt dokumentär kallad Utmaningen, klicka här.Tesen är att Kina med rekordfart utvecklar hög veteoskaplig och teknologisk kompetens, i kombination med undervärderad valuta och extremt låga löner samt hård och målmedveten centralstyrning. Programmet tar bara upp en del av problematiken men det är onekligen en effektiv ögonöppnare för oss som hat "eyes wide shut".

Det är inte längre low-tech industri som hotas, det är själva kärnan i våra teknologiskt avancerade exportindustrier.Detta förefaller vara landets största problem just nu och det blir snabbt större.

Vad som behövs är kreativitet - att rekrytera extremt kreativa individer och ge dem svängrum och belöningar. Sedan behövs företag och organisationer som kan tillgodogöra sig de nya idéerna i stället för att känna sig prestigehotade. Givetvis gäller detta även universitet och högskolor.

Inriktningen bör vara på "Resultat - inte bara prat". Det finns alltför mycket prat. Man tror sig lösa problem med prat, men pratet är till för att skapa en illusion av att man löst problem så att man kan slippa tänka mera på dem - lite som en del typer av psykoterapi.Det är därför pep-talk shower rakar in förmögenheter. Den gnagande oron över framtiden på några års sikt får sin snuttefilt.

Företag som är öppna för dessa idéer borde rekrytera kreativt folk och ge dem svängrum.Och lär av t ex Googles metoder, hittills enorm framgångsrika. Och lära sig av hur man INTE ska göra. Stela och självgoda företag och högskolor finns det många, man behöver inte gå till Microsoft för att hitta dem. De utmärks av internrekrytering och intern resursfördelning efter makt och inte efter resultat, och en djup ovilja att ta till sig objektiva mått på framgång. Kreativiteten blommar i bortförklaringar, men bara där.

Ändå är det relativt enkelt att genomföra programmet. Eftersom ytterst få kommer att göra det är konkurrensfördelarna mycket snabbt på plats. Du som läser detta kanske vill pröva på?

Referenser

Sjöberg, L. (1999). Så genomförs en konsekvent uppbyggnad av en elithögskola. Universitetsläraren(14), 16-17.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, p. 6.
Klicka här.

söndag 17 oktober 2010

Personlighet och arbetsresultat: något man kan tro på? Ja!

Det har länge funnits skepsis mot personlighetstest i arbetslivet, skepsis och på sina håll övertro. I en ny rapport, klicka här, går jag igenom begreppet personlighet, teorier för test, och de empiriska resultaten, med inriktning mot självrapporttest som dominerar denna verksamhet. Forskningen är vid det här laget mycket omfattande. Tidigare skepsis visar sig obefogad. Korrelationer mellan personlighet och arbetsresultat omkring 0.4 -0.5 kan förväntas, för bra test som utvärderas på ett effektivt sätt, och som helst också korrigeras för skönmålning. (Att det är nödvändigt att korrigera, och fullt möjligt, har jag visat på annat håll).

Detta är starka resultat! De grundas på 100 tals empiriska studier. Begåvningstest (g-faktorn) är visserligen något bättre med korrelationer med arbetsresultat omkring 0.6, men poängen är att begåvning och personlighet är oberoende (nollkorrelerade). Genom att använda båda typerna av test når man ett tak i prognosstyrka omkring 0.7.

Det går knappast att komma längre med radikalt andra typer av metoder som simuleringsövningar, arbetsprov eller intervjuer. Test ska givetvis alltid användas tillsammans med t ex intervjuer, men dessa andra metoder är ofta dyrbara. Test är mycket kostnadseffektiva.

Viktigt att komma ihåg är att alla test inte är lika bra. Det finns åtskilliga vars värde inte dokumenterats i forskning.

Vad betyder detta i praktiskt arbete? Naturligtvis kommer man att göra en del misstag, även med de bästa metoder för personbedömning. Men när validiteten ligger omkring 0.6 - 0.7 kan man känna förtroende för metodiken. Ett screeningtest är en speciellt effektiv metod - en snabb första genomgång av en grupp sökande till ett jobb eller en utbildning. Om gruppen är någorlunda stor, säg omkring 30, är säkerheten stor att där finns bra personer, och ett screeningtest har stor chans att upptäcka dem.


Referens

Sjöberg, L. (2010). Personlighetsdimensioners validitet i arbetslivet (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:6). Stockholm: Handelshögskolan.

måndag 11 oktober 2010

Ålder och forskning

Det är en vanlig uppfattning att forskning görs bäst och mest av yngre forskare och att produktiviteten avtar kraftigt i högre åldrar. Så kan det i viss mån ha varit i tidigare epoker. Om det är sant även idag är det betänkligt att pensionsåldern ökar, och nu senast föreslås man ha rätt att arbeta till 69. Om man verkligen tror att äldre forskare inte är produktiva är det ju ett bekymmersam utveckling. Stroebe diskuterar denna sak och kommer fram till att numera kan man inte se en tydlig nedgång i produktivitet med ökad ålder. De som är mest produktiva i 30-årsåldern fortsätter att vara det efter 60. Bl a norska data visar att denna trend gäller nuförtiden.

En viss oginhet mot pensionerade professorer tycks finnas vid vissa universitet. Den tror jag till stor del beror på fördomar. Många emeriti har mycket kvar att ge och kan vara en viktig del av forskningsmiljön, genom sin erfarenhet och sina kontaktnät. Att därför ställa upp med ett tjänsterum för dem verkar vara en lönsam åtgärd, ett sätt att inte gå miste om deras samlade kompetens.


Stroebe, W. (2010). The graying of academia: Will it reduce scientific productivity? [doi:10.1037/a0021086]. American Psychologist, 65(7), 660-673.

lördag 9 oktober 2010

Prognos av våld

Risken för våldsdåd är viktig och svår att uppskatta, bl a därför att återfall i brott är ganska vanligt. Det har utvecklats ett 10-tal olika formulär för att systematiskt bedöma sådana risker och numera finns ganska mycket forskning kring deras effektivitet. Yang et al. (2010) har genomfört en ambitiös meta-analys av denna forskning. Deras slutsats är att alla instrumenten har en viss, tämligen begränsad prognosförmåga och att de tycks vara ungefär lika effektiva. Den här studien är av särskilt intresse i vårt land eftersom den inte enbart tar upp amerikanska studier, faktiskt också en del svenska.

Meta-analys är numera en mycket tekniskt specialitet och artiklar av denna typ kan vara svårlästa för många praktiker. Men slutsatserna är tydliga och väl underbyggda. Det behövs mera och annorlunda information för att göra goda prognoser, om de kan göras alls.

Referens

Yang, M., Wong, S. C. P., & Coid, J. (2010). The efficacy of violence prediction: A meta-analytic comparison of nine risk assessment tools. [doi:10.1037/a0020473]. Psychological Bulletin, 136(5), 740-767.

måndag 4 oktober 2010

Roliga citat

Aftonbladet: “Mannen rusade in i butiken och hotade personalen med en banan som han höll under en plastpåse så att folk skulle tro att han var polis.”