Varför gick det så illa?

Mona Sahlin intervjuades i TV den 3 april, en hel timme om hur hon nu ser på sin avslutade politiska karriär. Mycket intressant. Hon framstod som uppriktig, analyserande och insiktsfull. Varför gick det så illa? Hon menade att det avgörande var att hon inte fick arbeta i fast samarbete enbart med miljöpartiet utan tvingades ta med vänsterpartiet. Frågan är emellertid dels om man då kunde inse att det skulle leda till katastrofvalet två år senare, dels om man inte såg sig som ganska osårbar med tanke på hur starkt man ledde i opinionen.

När valmanifestet publicerades våren 2010 togs det mycket mera negativt emot än man hade haft anledning att befara. Man kan också undra hur det skulle ha gått om Sahlin lyckats tvinga partiet att acceptera sin idé om ett samarbete med enbart miljöpartiet. Då hade hon behövt köra över en mycket stark vänsterflygel i partiet och media. Grundproblemet var därför hela idén om  att redan lång tid före valet förskriva sig till att bilda en koalitionsregering i händelse av vinst. Det hade ingen (s)-ordförande gjort före henne.

Sahlin var öppen om sin bakgrund i en politiskt aktiv familj med när kontakter med Ingvar Carlsson under hennes uppväxt. Det var säkert en avgörande faktor för henne tidiga start som riksdagsledamot redan vid 25 års ålder och sedan det ena tunga uppdraget efter det andra. Hon surfade med andra ord på kontakter, inte på egen kraft eller prestationer. Hon saknar högre utbildning. Inte desto mindre framstår hon som intelligent och reflekterande. Kanske hade hon kunnat göra karriär även utan familjens kontakter med (s)-toppen. Men nog framstår det som riskabelt att välja ledare som inte har en egen kraft och maktbas i partiet. Det tycks vara en lång trend att gynna Stockholmsledningen, som bröts av först Göran Persson och sedan Håkan Juholt, i det senare fallet med ännu värre konsekvenser än i Sahlins fall.

Juholt, ja. Sahlin gav flera uttryck för att hon ansåg att det hade varit uppenbart att han inte skulle klara jobbet som (s)-ordförande. Jag tror inte att det i hennes fall är efterklokhet, hon tycks ha haft en negativ uppfattning om honom redan från början. Men många andra var ju entusiastiska. "En underbar människa", sa valnämndens ordförande.

De som sysslar professionellt med chefsrekrytering är nog förundrade över hur illa det kan gå i politiken. Lite bättre kunde det väl bli?

Monas misslyckande

”Det faller tillbaka på person”, fick Ebba Lindsö höra av sin ordförande Michael Treschow när hon avpolletterades som chef för Svenskt Näringsliv. Samma sak har hänt Mona Sahlin. Man ger henne skulden för det katastrofala valresultatet och tycks inte tro att hon är rätt person att leda partiet i fortsättningen. Ändå kan hon inte vara den enda orsaken till att det gick som det gick. Statsvetare säger dessutom at partiledaren betyder ytterst lite, jämfört med den förda politiken. Så långt behöver man inte gå, men ändå…

Monas olycka tycks ha varit att hon inte kunde hålla tillbaka kraven från vänsterflygeln i partiet. Försöket till en koalition med Miljöpartiet, med uteslutande av Vänsterpartiet, ledde till ursinniga protester från (s) vänsterflygel, som ju är mycket stark, inte minst i media. Hon fick backa efter ett par dagar och ta med (v) i en kommande koalition. Men detta tycks ha lett till att hon alienerade (s) från många mittenväljare som inte ville ha kommunister i regeringen. Följden blev sedan riskfyllda utspel inför valet 2010, med bl a återinförd fastighetsskatt. Visserligen skulle den bara gälla ett fåtal, men många tycks inte ha uppfattat den saken, eller också trodde de att det bara vara början till ett fullskaligt återinförande. De rödgröna hade emellertid all anledning att tro att de skulle vinna valet ändå, med tanke på opinionsläget som vände till deras nackdel mycket sent i denna valrörelse.

Starkt önsketänkande tycks känneteckna vissa opinionsbildare på vänstersidan inom (s). ”Väljarna känner inte igen partiet” är kod för att man vill gå längre vänsterut, och tror att det skulle locka flera väljare. Men det (s) varit så framgångsrikt har knappast berott på radikal vänsterpolitik, utan på en mycket väl utvecklad känsla för vad väljarna vill ha, i stort och smått. Problemet nu är att (m) har flytta in i mitten så det är trångt där. Det är svårt att hitta nya idéer och de man kommer fram med är dyrbara, som att sänka pensionärernas skatt till samma nivå som löntagare.

Monas misslyckande illustrerar ledarens betydelse både för opinionen direkt, och indirekt genom hennes oförmåga att etablera ett starkt ledarskap och hålla tillbaka fraktioner inom partiet. Hon verkar vara en sympatisk och stillsam person, utan nämnvärd  aggression och kreativitet. Hon liknar inte alls sin stora idol Olof Palme, med andra ord. Att hon var ganska långt ner på listan övertänkbara kvinnliga kandidater till posten som partiledare år 2007 kan man nu i efterhand se som illavarslande. Men det var tydligen otänkbart då att se sig om bland möjliga manliga kandidater. Nu tycks ingen nämna kravet att et ska vara en kvinna och inte ens kvinnoförbundet har försvarat Mona.

Valet - varför det gick som det gick

Alliansen vann valet i den meningen att de blev största blocket och regeringen sitter tills vidare kvar, även om den inte har egen majoritet i riskdagen. Att den skulle bli fälld av en samlad opposition verkar osannolikt.

Det är ett märkligt resultat eftersom Allinsen legat långt under de rödgröna i opinionen under en mycket stor del av den gångna mandatperioden. Så sent som i maj var SCB:s prognos seger för de rödgröna, men läget svängde efter deras valmanifest som bl a innebar återinförande av fastighets- och förmögenhetsskatt. Detta var nog ett självmål, liksom det tidigare beslutet om att satsa på en koalitionsregering, en fast allians av samma typ som den borgerliga. Men det finns flera faktorer. Låt oss se på den ekonomiska och politiska psykologin.

1. Partiledarfrågan. Mona Sahlin lockar inte väljare med sin personlighet och ”svaga” framtoning. Förtroendet för henne var lågt, även bland rödgröna väljare. Motsatt Reinfeldt mycket framgångsrik i att skapa förtroende i alla läger. Att sådana personfrågor spelar roll är högst rimligt; vanliga påståenden om motsatsen bygger på spekulationer och ytliga analyser.

2. Skatter. Visserligen är svenska väljare vana vid höga skatter och har under decennier inte lockats av skattesänkningspolitik. Men det är en sak att acceptera skatter som finns, en annan att acceptera nya eller höjda skatter. Jobbskatteavdraget slog till slut igenom, och innebär ju en betydande sänkning för de förvärvsarbetande. Pensionärerna fick inte höjd skatt, men inte heller sänkt. En utebliven sänkning upplevs inte nödvändigtvis som en höjning, vilket de rödgröna förgäves försökte att få det att framstå som. Pensionärerna vek inte från sina sympatier för Alliansen, och en väsentlig sänkning av deras skatt var en mycket dyr åtgärd som knappast framstod som trovärdig. Eliminering av gapat mellan pensionärer och förvärvsarbetande var dessutom en skattesänkningspolitik, om man nu inte ville kraftigt höja skatten för icke-pensionärer. Som sådan var den främmande för de rödgröna och föga trovärdig. Fastighets- och förmögenhetsskatt var inte populära, låt vara att de i en första omgång bara skulle drabba ett fåtal. Men många misstänkte nog att de senare skulle snabbt trappas upp.

3. Förmögenhet. Många har fått ökade förmögenheter genom ombildning till bostadsrätter, vilket de rödgröna motsatt sig. Försök att bromsa denna utveckling ger inga politiska poäng annat än bland vissa media och debattörer. Vem känner inte vänsterfolk som i åratal haft en hätsk och säkert uppriktig, ideologisk, inställning till bostadsrätter men som ställt in sig i ledet när de fått chansen till att arbetsfritt tjäna några miljoner netto.Avskaffandet av fastighetsskatten var KD:s genidrag inför förra valet. Få vill ha tillbaka denna impopulära skatt, särskilt inte om den fördubblas genom en koppling till förmögenhetsskatt vilket särskilt drabbar många pensionärer som sedan länge betalt sina lån. Människor vill äga sin a bostäder, och många vill ha villor eller radhus. De låga räntorna gör detta möjligt, liksom de låga eller obefintliga kraven på sparande för amorteringar av lånen.

4. Sänkning av sjukpenningen och dyrare och lägre a-kassa: Impopulära men nödvändiga åtgärder för att få ut människor i arbete. Konjunkturuppgången kommer nu snabbt och risken för arbetslöshet minskar. På kort sikt ser det mesta bra ut.

5. Valmöjlighet och ökad tillgänglighet. Friskolorna innebär att föräldrar kan påverka vilken utbildning deras barn får – och naturligtvis ungdomarna själva. Det är populärt. Vårdval är samma sak: man kan välja läkare som man har förtroende för och byta när det inte fungerar. Utmärkt. Vårt postkontor har ersatts aven tidningskiosk som har mycket längre öppethållningstider an det gamla postkontoret, Köerna ör kortare, bemötande vänligt och kompetent. Utmärkt. Vissa enklare mediciner kan jag köpa på ICA. Också bra. Snart kommer konkurrens inom tågtrafiken. Det kommer att få SJ att skärpa sig vilket sannerligen behövs. SAS tycks inte klara sig i konkurrens med andra bolag och bör ges en helt ny ledning eller läggas ner helt. SvT:s och SR:s mediemonopol är ju sedan länge brutet och deras grepp över opinionen håller långsamt på att lossna, tror att de gör vad de kan för att gagna de rödgröna genom vinklade reportage och övrigt programutbud.

Dessa punkter är strukturella förändringar som är mycket svåra att återställa. Många tjänar mera och har fått ökande förmögenhet, valfriheten har ökat inom viktiga sektorer.

Alliansen hade tur också. Finanskrisen hanterades skickligt vilket ökade deras trovärdighet. De rödgrönas stora ledning i opinionen under lång tid gjorde dem oförsiktiga – de måste ha räknat med en promenadseger och tog stora risker: återinförande av skatter, löften om att samregera med kommunister och miljöpartister som inte var populära inom stora grupper som annars gärna röstat på (s).

Med tur och skicklighet hade Alliansen lyckats på 4 år måla in de rödgröna i ett hörn. För att komma ur den sitsen krävs nytänkande och betydande kreativitet av dem. Hittills verkar det inte vara på gång. Alliansen har lyckats skapa en politik som gynnar stora medelklassgrupper som tidigare sett sina intressen lierade med (s). Det är faktiskt genialt som politisk prestation betraktat och en typ av lösning som de borgerliga letat efter i 100 år. Deras samarbete tycks nu vara orubbat och det är ju lättare att samarbeta när man vinner. Just detta samarbete har borgerliga väljare alltid velat ha men sällan fått. (Samarbete inom de rödgröna är inte lika självklart omtyckt).

En sista punkt: media och politiska motståndare älskar ”skandaler” och många sådana har vi sett i svensk politik. De taffliga valen av vissa ministrar hösten 2006 var en bedrövlig syn, Littorins hastiga avgång i somras likaså. Det blir säkert flera skandaler framöver. Men skandaler har sällan bestående och stora effekter i opinionen. Det tar energi och engagemang från de politiska motståndarna som känner segervittring – alldeles orealistiskt. På så sätt motverkar media sina syften med att haussa skandalerna. Aftonbladet kunde säkert att använt sina resurser bättre i somras än till att jaga Littorin.

Väljarna tycks vara lättrörliga sägs det. Kanske det, men de svängningar som inträffat har högst reella psykologiska och ekonomiska orsaker, som kommer att bestå framöver. Det är en mycket stor nöt som de rödgröna har att knäcka.

Sverigedemokraterna seglar upp som den stora osäkerhetsfaktorn och så länge ingen vill erkänna att det faktiskt finns stora problem med invandringen kommer de att fortsätta att öka. Ett sådant erkännande tycks sitta långt inne.

Har vi några problem? Vilka?

Valrörelsen visade vilka problem partierna och blocken ansåg att landet står inför, och hur de ska lösas. Nåja, de var kanske inte helt uppriktiga, men ändå. De rödgröna är bekymrade över ojämlikheten in samhället och miljön (lokal och global).Alliansen är bekymrad över utanförskapet, hur man ska få folk i arbete.Ingen tycks vara bekymrad över de extremt hög skatterna, försvaret eller invandringen. Inte heller om industrins kreativitet och förmåga att konkurrera på världsmarknaderna.Det senare är alarmerande.

I SvT visades häromdagen en utmärkt dokumentär kallad Utmaningen, klicka här.Tesen är att Kina med rekordfart utvecklar hög veteoskaplig och teknologisk kompetens, i kombination med undervärderad valuta och extremt låga löner samt hård och målmedveten centralstyrning. Programmet tar bara upp en del av problematiken men det är onekligen en effektiv ögonöppnare för oss som hat "eyes wide shut".

Det är inte längre low-tech industri som hotas, det är själva kärnan i våra teknologiskt avancerade exportindustrier.Detta förefaller vara landets största problem just nu och det blir snabbt större.

Vad som behövs är kreativitet - att rekrytera extremt kreativa individer och ge dem svängrum och belöningar. Sedan behövs företag och organisationer som kan tillgodogöra sig de nya idéerna i stället för att känna sig prestigehotade. Givetvis gäller detta även universitet och högskolor.

Inriktningen bör vara på "Resultat - inte bara prat". Det finns alltför mycket prat. Man tror sig lösa problem med prat, men pratet är till för att skapa en illusion av att man löst problem så att man kan slippa tänka mera på dem - lite som en del typer av psykoterapi.Det är därför pep-talk shower rakar in förmögenheter. Den gnagande oron över framtiden på några års sikt får sin snuttefilt.

Företag som är öppna för dessa idéer borde rekrytera kreativt folk och ge dem svängrum.Och lär av t ex Googles metoder, hittills enorm framgångsrika. Och lära sig av hur man INTE ska göra. Stela och självgoda företag och högskolor finns det många, man behöver inte gå till Microsoft för att hitta dem. De utmärks av internrekrytering och intern resursfördelning efter makt och inte efter resultat, och en djup ovilja att ta till sig objektiva mått på framgång. Kreativiteten blommar i bortförklaringar, men bara där.

Ändå är det relativt enkelt att genomföra programmet. Eftersom ytterst få kommer att göra det är konkurrensfördelarna mycket snabbt på plats. Du som läser detta kanske vill pröva på?

Referenser

Sjöberg, L. (1999). Så genomförs en konsekvent uppbyggnad av en elithögskola. Universitetsläraren(14), 16-17.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, p. 6.
Klicka här.

Valprognoser igen

I går publicerades SCB:s valundersökning: ca 9000 tillfrågade vara 1/3 vägrade svara eller föll bort av andra skäl. Kommentarerna tycks ha varit: "Man kan lita på denna undersökning för det är så många som har svarat". Få tycks ha insikt om vad bortfallet betyder för kvaliteten på en undersökning - det kan nämligen vara systematiskt och inte slumpmässigt, dvs korrelerat med politiska preferenser. Ännu ett tekniskt problem med SCB (och vissa andra institut) är att de viktar svaren på grundval av en fråga om hur man röstade i förra valet. Men alla vill inte tala om det, eller har glömt hur de röstade. Forskning om denna fråga visar att minnet kan vara felaktigt (Plumb, 1986). SOM-institutet har enligt uppgift svenska data på att man minns fel i 25 % av fallen. Fyra år är en lång tid och i nuläget har troligen många skiftat preferens under dessa år. Sådana skiften tycks kunna leda till minnesfel; något som var tydligt efter valet 1982 då åtskilligt flera "mindes" sig ha röstat på folkpartiet än vad som faktiskt var fallet. Data som i denna mening stödjer eller talar mot minneskorrektion antar jag finns t ex hos SCB.

SCB:s oviktade data visar en övervikt för alliansen. Det tycks inte finnas starka skäl att tro mera på de viktade. I oviktade data faller visserligen KD och C under 4 %-spärren, men allmänborgerliga väljare har tidigare ställt upp i sådana lägen för att små partier inte ska falla ur riksdagen.

Flera senare opinionsundersökningar har dessutom en seger för alliansen som prognos.Tidsfaktorn kan vara viktig eftersom det ser ut att pågå förändringar i den politiska opinionen, kanske beroende på kriserna i Sydeuropa eller på att det rödgröna budgetförslaget inte blev populärt, eller att Sveriges finanser för beröm från många håll. De rödgröna tycks inte vara trovärdiga när det gäller att sköta landets ekonomi.

Det finns numera också en firma som undersöker "valvinden", dvs vad folk tror om utgången av valet. Sådana data är bättre som underlag för prognoser än vanliga opinionsundersökningar - något som inte är allmänt känt men borde vara det, se referensen nedan. Valvinden visar nu på en klar seger för Alliansen i höst.

Två jokrar i leken är Sverigedemokraterna som ligger nära 4 % och kärnkraften som ingen diskuterar. Upploppen i storstädernas förstäder torde stärka Sverigedemokraternas chanser av uppenbara skäl. Kärnkraften kan få borgerliga kärnkraftsmotståndare att rösta på miljöpartiet. Det påstås att en hel del kvinnor har övergett tidigare centersympatier och nu föredrar miljöpartiet, det kan i så fall hänga ihop med kärnkraften. (Kvinnor tenderar att vara motståndare till kärnkraften). En liten grupp, kanske, men det kan räcka för att tippa över balansen till de rödgröna. Ännu en faktor som sällan diskuteras är det kungliga bröllopet. Med den maniska besatthet som media och samhället i stort har visat denna händelse är det lätt att tro att den kan spilla över i en känsla av lojalitet med samhällets politiska maktstruktur och med partier som är öppet anhängare av monarkin. (S) har ju lovat i 100 år att Sverige ska bli republik och (V) något liknande. (Ohly går inte ens på middagen). Miljöpartiet är också motståndare till monarkin.

Referenser

Plumb, E. (1986). Validation of voter recall: Time of electoral decision making. [doi:10.1007/BF00988434]. Political Behavior, 8(4), 302-312.

Sjöberg, L. (2009). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting, 28(1), 1-18. Klicka här.

Valprognoser igen

Det är bättre att fråga människor hur de tror att det kommer att gå i valt än vilket parti de tänker rösta på. Se forskning i den artikel som refereras nedan. Ett inslag i SvT:s Agenda för en tid sedan tog upp saken, se denna länk.Vadslagningsdata brukar ge en bra prognos, och inte bara av politiska val utan även av helt andra händelser, som Nobelpris och Oscarsvinnande filmer (Surowiecki, 2004). Vad beror det på? En till synes rimlig förklaring är att människor gör noggranna och genomtänkta prognoser om de satsar pengar på dem. Men forskningen stöder inte den förklaringen. Det verkar snarast vara så att när det gäller vissa typer av intressanta prognoser sitter många människor inne med en bit av sanningen. När man kombinerar deras prognoser (medianer) tar felen ut varandra. Enskilda personer kan ju göra helt felaktiga prognoser, men åt olika håll. [Önsketänkande spelar stor roll, se Sjöberg & Biel (1983)]. Det behöver inte alls vara "experter" som gör prognoserna. I min studie av valet 2006 var experterna sämre än en grupp från allmänheten, liksom opinionsundersökningar.

Det brittiska valet tycks ha visat på vadslagningens fördelar som prognos även om Tories inte orkade riktigt ända fram. Läget i Sverige idag stämmer hyfsat bra med det som vedslagarna tror på, nämligen en mycket liten skillnad mellan blocken, medan opinionsstudierna svänger dramatiskt. Vanliga expertprognoser har ju ända fram tills nu varit säkra på en rödgrön seger, med stöd i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006 (med ett par undantag).


Referenser



Sjöberg, L. (2009). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting, 28(1), 1-18. Klicka här.


Sjöberg, L., & Biel, A. (1983). Mood and belief-value correlation. Acta Psychologica, 53(3), 253-270. Klicka här.


Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.

Wetterstrand eller kärnkraft?

Opionsläget inför höstens val tyder på att (v) och (s) knappast attraherat flera väljare än de hade 2006, medan miljöpartiet kraftigt ökat sin andel av väljarna. Det är deras ökning som har skapat en bekväm övervikt för oppositionen. Det är då naturligt att fråga vad den kan bero på. En vanlig uppfattning tycks vara att det är språkröret Maria Wetterstrands personliga förtjänst. Hon är, sägs det, en kunnig och charmig person. Men är personfaktorn verkligen så viktig? Reinfeldt ligger skyhögt över Mona Sahlin i förtroende som statsminister men det tycks inte räcka långt när det gäller vilket parti man tycker är bäst.

En gammal segsliten fråga är kärnkraften. Där skiljer sig blocken och troligen har särskilt miljöpartiet en stor trovärdighet i sitt motstånd mot kärnkraften. Vi ska utveckla och använda andra och miljövänliga energikällor, säger de, och vem vill inte det? Frågan är bara vad det kostar och om det är alls möjligt, på kort eller medellång sikt. För den hårda kärnan av kärnkraftsmotståndare spelar tekniska och ekonomiska argument troligen ganska liten roll. Kunskapen om hur stor roll kärnkraften spelar för vår tillgång till el (ca 50 %) är nog inte så utbredd som man kunde önska. För den som tror att det handlar om 5-10 % vore det ju enkelt att ersätta den med vindkraft baserad på dagens teknik, låt vara att vinkraften stöter på allt mera lokalt motstånd. Även om kunskaperna är goda är hos somliga, är övertygelsen om de stora riskerna med kärnkraften djupt förankrad. Emotionella reaktioner spelar stor roll (Sjöberg, 2008). En person som i övrigt föredrar Alliansen kan av det skälet lägga sin röst på just miljöpartiet, som kanske inte framstår som lika fullt ut socialistiskt som (s) och (v). Och man kan ju ”kompensera” i valen till kommun och landsting.

Ett fel i Alliansens strategi tror jag har varit att man utgått från att det är OK att satsa på kärnkraften eftersom opinionen i stort blivit betydligt mera positiv till den under de senaste åren. Men det gäller bara väljarna som helhet, inte speciella, mindre, grupper, som kan vara tillräckligt stora för att tippa balansen från det ena blocket till det andra. Vanliga opinionsundersökningar går inte in på detaljer i attityderna och vad som påverkar dem, se referensen nedan, och de undersöker sällan mindre grupper som kan få kritisk betydelse i ett kommande val.

Referens
Sjöberg, L. (2008). Attityden till kärnkraften (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:6). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Nu måste Alliansen...

Regeringen ligger illa till enligt opinionsundersökningarna. Visserligen har man legat ännu sämre till under mandatperioden, men att vinna valet i höst verkar vara mycket svårt för dem. Data från vadslagningar, som brukar vara den bästa grunden för politiska prognoser, tyder på samma sak även om de ger oppositionen ett betydligt mindre försteg.

Detta är läget trots att man skött landets ekonomi väl och trots att stora skattesänkningar genomförts. Vissa reformer har varit klart impopulära och kan ha bidragit till det dåliga opinionsläget (sänkta ersättningar för sjuka och arbetslösa, höjda avgifter till a-kassan).

Valet 2006 vanns i sista stund tack vare löftet om att avskaffa fastighetsskatten. (Det gjordes ju också, men oerhört valhänt). Inga liknande idéer tycks finnas idag. Men kan det vara så svårt? Var finns idésprutorna?

Det är ett typiskt fall där "wisdom of the crowd" skulle kunna hjälpa, alltså att lyssna till mångas uppslag. Kunskapen och idéerna finns någonstans "där ute". Jag har inte en känsla av att ledningen för Alliansen har lyssnat särskilt mycket, inte heller att de förstår hur den politiska opinionen ska hanteras. De har tydligen trott att skattesänkningar och en välskött nationell ekonomi skulle göra jobbet, men uppenbarligen har de haft fel där. Särskilt farligt för Alliansen är att socialdemokraterna traditionellt varit mycket bra på att lyssna till kollektiven och förstå sig på hur opinionen skall hanteras. Göran Persson var ett undantag. Han blev i sin självgodhet till slut en katastrof för dem. Men idag finns ingen ny Göran Persson att dra växlar på för Alliansen, vilket i och för sig inte betyder att (s) inte gör misstag, tvärtom.

Det är hög tid för Alliansen att tänka om och än är det inte för sent, särskilt inte eftersom oppositionen gör det ena självmålet efter det andra.

Om man är kreativ borde man kunna få ett försteg i opinionen, men knappast tillräckligt för att parera hotet från Sverigedemokraterna som ser ut att bli vågmästarparti. Men det är en annan historia.

Bostadsannonser och politik

Varje vecka kommer bilagan Magasinet. Igår var den ovanligt välmatad. Sida efter glassig sida i färgtryck med extremt tjusiga villor och lägenheter med priser därefter. 10 miljoner och uppåt är inte alls ovanligt, och har man 22 miljoner att spendera kan man få en riktigt hyfsad lägenhet eller villa - se Djursholmsvillan intill som bjuds ut för 22 miljoner, lite under 100 000 per kvadratmeter.

Marknadsföringen är numera en högt uppdriven konst. Om detta är mycket att säga.

Jag undrar hur många av dem som läser dessa annonser har någon chans att köpa på den nivån. Inte många, skulle jag tro. Människor med vanliga inkomster måste nöja sig med en helt annan del av bostadsmarknaden. Men det stora och ständiga utbudet av ”husporr” måste skapa frustration, inte bara dagdrömmar. Det finns tydligen en massa rika människor som har råd att leva ett helt annat liv än man själv, ett fantastiskt liv. Göran Persson sa ungefär så här: ”Jag har sett klyftorna i samhället och jag hatar dem”. Det var strax innan han själv tog steget över klyftan och blev herrgårdsägare och välbetald konsult i näringslivet. Kanske ett trevligare liv än att slita som statsminister för halva lönen eller mindre. Bara få kan göra den klassresa som en del ledande s-politiker lyckas med, tack vare sitt politiska engagemang för att öka andras jämlikhet. (Kommunisterna är mycket värre i länder där de har den diktatoriska makten och total jämlikhet för alla andra är deras mål).

Husannonserna visar oss klyftorna i samhället på att mycket konkret och påtagligt sätt. (Det finns förstås många andra sorters information med samma möjliga effekt). Den uppenbara och ouppnåeliga lyxen skapar en grund för agitation mot ”de rika” och förslag om att öka deras skatt på olika sätt, som om sådana skatteökningar skulle bidra till andras välfärd, vilket de inte gör. MEN ”Fattigdomen bäres lättare om den delas av alla”, sa Ernst Wigforss, s-finansminister i en annan tid (och författare till lika intressanta memoarer som Tingsten). Fattigdomen kan bli allas öde om vi inte kan acceptera inkomstklyftor, enligt liberalt tänkande, en tanke som vänstern inte kan acceptera, åtminstone inte officiellt. Hur ska det gå med välståndet och jämlikheten, om de är i konflikt?

Uppsatsförslag: mät politiska attityder före och efter läsning av gårdagens Magasinet.Jag kan gärna handleda, gratis, som ideellt arbete.

RUT-avdraget

I valet 2006 låg RUT-avdraget högt på listan över faktorer som ledde till att tidigare vänsterväljare stödde alliansen. Oppositionens besked om att de kommer att avskaffa RUT är säkert mycket välkommet för regeringen, där nu två partier talar om att i stället öka RUT till att omfatta flera typer av tjänster, som IT-stöd. Utmärkt idé! RUT ger flera jobb, gör svarta jobb vita och går med vinst för statskassan. RUT förenklar livet och minskar stressen för många. En stark ökning av användningen av RUT är på gång. Mona Sahlin har av Ohly tvingats backa från en försiktigt positiv hållning till starkt avvisande, trots att hon i sin bok "Med mina ord" förespråkat RUT. En mycket svag s-ledare, med andra ord.

Skillnaden mellan blocken krymper. Fortsatt dominans för Ohly kan leda till seger för alliansen i höst. Kan Mona Sahlin stoppa hans framfart? Fortsättning följer...

Smarta och osmarta presidenter och kungar

Simonton har publicerat en intressant artikel om IK och ledarskap i ett historiskt perspektiv (Simonton, 2009). Kan man bestämma personlighetsegenskaper och IK hos historiska personer, många avlidna sedan länge? Ja, det finns en hel del forskning som tycks ha lyckats någorlunda med den saken, på grundval av bevarade argument, tal etc. Den mest centrala dimensionen som man gycklats att mäta ganska väl är "intellectual brilliance", där intelligens givetvis ingår, men även öppenhet, kreativitet och flexibilitet. Alla USA:s presidenter och flera hundra kungar och andra politiska ledare har studerats. Briljans är en viktig faktor i framgång för deras ledarskap, den viktigaste faktiskt. Det stämmer med intelligensens betydelse som den framkommit i den vanliga psykometriska forskningen om ledarskap och annan framgång i arbetslivet. Om någon undrar var Jefferson den smartaste presidenten (se bild) och Harding den osmartaste. En intressant slutsats är att ledarskap bör relateras inte enbart till intelligens, om nu någon trodde det, utan också till öppenhet och kreativitet, vidsynta intressen etc. Jag undrar om den här slutsatsen också gäller ledarskap i näringsliv och förvaltning, och för våra svenska politiska ledare...

Referens

Simonton, D. K. (2009). The “other IQ”: Historiometric assessments of intelligence and related constructs. Review of General Psychology, 13(4), 315-326.

Göran Persson i repris - om någon minns honom

Göran Perssons ledarskap belystes 4 TV-program för några år sedan. Eftersom han varit statsminister i ett decennium är det mycket intressant att reflektera över den information som framkommit. Det handlar ju om en serie intervjuer där Persson tycks tala helt uppriktigt om hur han tänker och känner. Det får vi vara tacksamma för. Få personer skulle ha ställt upp på något sådant.

Var han en ”stark” ledare? Ja och nej. Han var säkerligen en mycket dominerande ledare; det är en bild som funnits länge. Göran Persson framstår i TV-programmen som mycket verbalt begåvad och som en analyserande och artikulerad person. Men han var också extremt självsäker och tycks ha sett de flesta andra som intellektuellt undermåliga, snarast komiskt oförmögna till ”tänkande” och politiska insikter. Undantag som nämns är kungen och Per Nuder, inga andra. Inkompetensen hos omgivningen tycks ha varit lika vanliga inom den egna regeringen som den politiska oppositionen. Konsekvenserna av detta förhållningssätt blir att kritikerna i de egna leden i bästa fall ignoreras, i värsta fall stöts ut. Detta i sin tur leder till att ledaren omger sig med ja-sägare. Ingen våga säga emot, många är bara alltför villiga att ständigt hålla med och lovprisa chefen, när han hör på. Vad de säger mellan skål och vägg är en annan sak – men det kommer fram efter ledarens fall vad de egentligen tycker.

Maktens arrogans var fullständig. Personer som statsministern föraktade och betraktade som odugliga skulle smörjas med toppbefattningar. En (Winberg) blev ambassadör i Brasilien, varvid man gick förbi flera mycket kvalificerade professionella diplomater. En annan (Bildt) erbjöds ett jobb som generaldirektör. Anders Isaksson har i sin bok om ”Den politiska adeln” beskrivit hur politikerna håller varandra om ryggen och hur misslyckanden blir meriter för välbetalda statusjobb (Isaksson, 2006).

En person med den typen av personlighet och verklighetsbild som Persson så övertygande demonstrerade i de 4 TV-programmen kan komma att uppfattas som en stark ledare, om han lyckas förverkliga sin intensiva maktsträvan och göra karriär till en topp-post. Men styrkan är en illusion och det är illusionen som leder till nedgång och fall.

En verkligt stark ledare är inte som Göran Persson. Han eller hon har modet och förmågan att se verkligheten och den egna personen med dess brister på ett realistiskt sätt, en förmåga som psykologer brukar kalla jagstyrka (Sjöberg, in press). Persson tycks ha saknat empati och emotionell intelligens (Sjöberg, 2001; Engelberg & Sjöberg, 2005; Sjöberg 2008). Han verkar inte alls ha förstått hur omgivningen reagerade på honom och tog kritik som tecken på ren ondsindhet. Han sade sig ofta ”hata klassamhället” vilket kan låta bra för en socialistisk ledare, men när han skaffade herrgård och stor förmögenhet i familjen framstod det som om hatet hade sitt ursprung i avundsjuka och att hans motiv var att han själv ville bli överklass, inte att han ville avskaffa överklassen. Att han inte insåg de politiska riskerna med herrgårdsliv var ett starkt tecken på bristande empati och dålig social förmåga.

Den extrema självöverskattningen bidrog också till att han inte tog hotet från den politiska oppositionen på allvar. Opinionsundersökningar som tydde på en kommande valförlust förnekade han med hänvisning till en ”uppenbarelse”. Han trodde tydligen sig ha en närmast gudomligt ingiven intuition som i alla lägen skulle leda honom rätt. Perssons fall är bara ännu ett exempel bland många som visar hur bristen på verklighetskontakt leder till katastrof, hur stort ego man än har.

Referenser



Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95. Ladda ner den här.


Sjöberg, L. (2005). Ledarskap och personlighet: Testning av jagstyrka. (Leadership and personality: Testing ego-strength) (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2005:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2008). Emotional intelligence and life adjustment. In J. C. Cassady & M. A. Eissa (Eds.), Emotional Intelligence: Perspectives on Educational & Positive Psychology (pp. 169-183). New York: Peter Lang Publishing. Ladda ner den här.


Isaksson, A. (2006). Den politiska adeln. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Stalin som ung

Simon Sebag Montefiore har skrivit en skrämmande och fascinerande bok om Stalins första 37 levnadsår, tiden innan han blev minister i Lenins regering år 1917. (”Young Stalin”). Den blivande tyrannen och massmördaren beskrivs så att man kan ana hur hans personlighet, tidigt etablerad, till en viktig del förklarar vad som hände i Sovjetunionen när bolsjevikerna kommit till makten.

Stalin föddes i Georgien, i den lilla byn Geri. Hans far var skomakare, till en början framgångsrik med flera anställda men snabbt försjunken i alkoholism och bitterhet över osäkerheten om han verkligen var Josefs far. Han misshandlade sin hustru svårt och även sonen. Modern var en attraktiv och viljestark kvinna som satsade allt på sitt enda överlevande barn (två syskon dog i späd ålder). Josef var tidigt utvecklad och uppenbart begåvad, moderns dröm var att han skulle bli präst. Han sattes i förberedande prästutbildning, trots faderns protester och ihållande försök att tvinga honom till hantverksutbildning. Han ville att Josef skulle bli skomakare. Modern hade hjälp av flera framstående män i byn och lyckades få igenom att Josef fortsatte sin utbildning och t o m antogs till ett berömt prästseminarium i Tbilsi. Sin breda begåvning visade han också under tonåren i poesi, som blev publicerad och mycket uppskattad.

Men Josef var självständig och rebellisk. Poet var inte ett framtidsyrke för honom, inte heller präst. Kyrkans lära trodde han inte på. Det ryska samhället med sin auktoritära struktur och stora olikheter mellan klasserna förkastade han tidigt till förmån för marxismen. Han avbröt prästutbildningen och gav sig med liv och lust in i terrorismen. Sabotage, bankrån, piratdåd på Svarta Havet, utpressning etc var vad han sysslade med, allt för att öka motsättningarna i samhället och för att få in pengar till Lenins parti. Lenin hade blivit hans stora auktoritet.

Stalin fick tidigt en ledarroll. Han eftersträvade makt och var starkt dominerande, enligt många också karismatisk. Han var kreativ, intelligent, noggrann och starkt målmedveten. Han var också oerhört aggressiv och saknade normala moraliska föreställningar. Allting underordnades det stora målet: revolutionen. Han hade många kvinnoaffärer och åtskilliga barn, men han övergav dem snabbt. Han hade inget normalt arbete innan han blev minister år 1917, om nu det ska kallas normalt arbete…

Det politiska våldet var Stalins program mycket tidigt. Motståndarna hade ingen rätt att leva – när så var möjligt röjdes de ur vägen. När han väl blev enväldig diktator i Sovjetunionen ägde han allas liv. En nyck räckte för att hela familjer skulle utplånas. Det fanns inget rättsväsende värt namnet, ingen fri opinionsbildning och ingen yttrandefrihet. En oerhört aggressiv, amoralisk och begåvad tyrann hade av kommunismen förts fram till den högsta makten och det samhälle han skapade var avskyvärt. Vänstern vägrade länge att se denna verklighet. Östen Undén, svensk utrikesminister och socialdemokrat, hävdade envist och med stor emfas att Sovjetunionen var en ”rättsstat”. Det påminner om andra fall när samma blindhet gjort att ledande socialdemokrater gett sitt stöd till mördarregimer som Pol Pot i Kambodja på 70-talet.

Wisdom of the crowds

En debatt på Newsmill handlar om vadslagning om politiska val kontra opinionsundersökningar. Forskningen tyder på att vadslagningsdata ger bättre prognoser. Beror detta på att folk är klokare när deras pengar står på spel? Det kunde man tro, men forskning tyder inte på det. Belöningar tycks inte öka värdet av bedömningar. I stället är det sammanställningen av många av varandra oberoende b edömningar som ger värdefull information, se mitt inlägg i debatten här. Det är i sin tur en generell princip som gäller i många sammanhang förutom politiska val, men naturligtvis inte i alla. Kanske dock är den värd att pröva oftare än vad som varit fallet, kanske har det funnits en sorts elitistiskt tänkande som fnyser åt "massorna". Poängen i den forskning som jag hänvisar till är att "massan" fungerar, även om enskilda personer kan ha uppåt väggarna fel, se här.F ö kan även experter ha totalt fel, se bara den aktuella debatten om ekonomisk teori den av nästan inga förutsedda finanskrisen i senaste numret av Economist. Trots enorma resurser till ekonomiska teoribyggen och många nobelpris och många tusen skarpa hjärnor stod ekonomer och politiker utan insikt när kraschen kom.

Göring, Sverige och Nazismen

Björn Fontanders bok ”Görings Sverige” ger ett intressant och utförligt porträtt av Nazi-Tysklands ”nummer 2”, den med tiden allt fetare generalfältmarskalken. Jag ska ge några synpunkter på Görings psykologi.

Han började som flygaräss under första världskriget, kom sedan arbetslös till Sverige och fick jobb som pilot. Han träffade den förmögne Erik von Rosen – som så småningom blev nazist även han – och förälskade sig i hans släkting Carin. Carin lämnade man och barn och flyttade ihop med Hermann. De återvände till Tyskland, var med om Hitlers misslyckade kuppförsök 1923. Göring blev sårad i skottväxlingen och flydde till Österrike och Italien, sedan till Stockholm, tillsammans med Carin. De var båda hängivna anhängare till Hitler, men Göring vågade inte återvända till Tyskland förrän efter flera år. Under tiden utvecklade han morfinmissbruk. Hitler accepterade honom med tvekan tillbaka i partiet, och det visade sig att Göring var en stor och populär folktalare. Han avancerade snabbt till riksdagens talman, minister och chef för Gestapo efter nazisternas maktövertagande. Som chef för tyska flygvapnet gjorde han en mycket misslyckad insats under andra världskriget, ställdes inför rätta som krigsförbrytare i Nürnberg, och dömdes till döden. Han hann begå självmord innan han hängdes.

Carin dog tidigt men Göring dyrkade hennes minne, och uppkallade sitt palats efter henne (Carinhall). Detta byggdes med skattemedel och fylldes så småningom med konst som stulits över hela Europa. Göring fortsatte efter Carins död att ha ett intensivt umgänge med svenska släktingar och vänner och han besökte Sverige många gånger. Den svenska pressens kritik av nazismen retade honom, och ännu mera Hitler, till ursinne och rykten gick om att Tyskland skulle angripa Sverige liksom man gjort med Norge och Danmark. Möjligen motverkade Göring sådana planer, men några bevis för den saken finns inte.

Göring sägs ha varit mycket trevlig och charmig mot sina vänner. Mot judar och andra som han såg som fiender var han lika grym som andra nazister. Han delade Hitlers blodiga drömmar om världsherravälde. Han var också totalt korrumperad, tog mutor redan som riksdagsman 1928. Han älskade att styra ut sig i uniformer och med alla sina ordnar, varav en var svensk. Den fick han 1938 av Gustav V.

Vad för slags människa var han? Intelligent, som sagt charmig, exhibitionist, hedonist. Narcissistisk, han talade om att det framtida Tyskland skulle ha hans staty överallt. Han åt och drack ohämmat, missbrukade morfin. Han blev alltmera ineffektiv som militär och administratör. Han satte sig själv först, men kunde ändå knyta an till vänner och släktingar och familj. Antisemitismen var fanatiskt, han hatade judar. Detta hat tycks ha haft samband med hans uppväxt. Familjen bodde i ett slott som ägdes av en rik jude och modern betalade hyra till denne in natura. I samband med Nürnbergrättegången blev han undersökt av psykiatriker, bl. a med Rorschachtestning, men den tycks inte ha gett något av intresse.

Varifrån kommer mina värderingar?

Attityder och värderingar brukar vara tämligen fixerade omkring 20-årsåldern. Förändringar kan visserligen ske när som helst, men det är ganska ovanligt att man ändrar sig i grunden. Men varifrån kommer värderingarna under uppväxttiden?

Föräldrarna, särskilt modern, har stor betydelse för de yngsta men i tonåren tar kamratgruppen över. Det finns förstås andra faktorer som också kan ha stor betydelse. I mitt fall var det nog tidningsläsande. Vi hade DN under 50-talet när jag var tonåring, och jag läste gärna Tingstens ledare och andra artiklar av honom. Han var ju som bekant en man med starka åsikter och stor förmåga att argumentera för dem. Han skrädde inte orden när det gällde kritik av kommunismen och Sovjetunionen och de förtryckarsamhällen som Stalinregimen skapat. Han hade inget överseende med svenska politiker och intellektuella som helst blundade för tyranniet och förtrycket eller, som i likhet med Östen Undén (utrikesminister) ansåg att Sovjet var en rättsstat. Även andra ledande socialdemokrater såg gärna något positivt hos Stalin och hans hantlangare, som t ex Tage Erlander i hans berömda radiotal efter Stalins död 1953.

Tingsten ansåg att vi och övriga Europa var hotade av Sovjet och att det var bara USA som garanterade vår frihet. Därför propagerade han för medlemskap i NATO och svenska kärnvapen.

Tingsten var like mycket emot alla sorters ofria samhällen, oavsett om det handlade om kommunism eller fascism. Han var för demokrati och frihet - i ordens normala betydelse, inte i den korrupta mening som propagandan gärna lade in i dem.

Man kan läsa många av Tingstens artiklar i samlingsvolymen "Tyranniet begär förtroende". De känns bekanta när jag läser om dem idag. Det är också slående hur aktuella de är i den meningen att dagens debatt och konflikter har en sorts strukturell likhet med kalla kriget.

Jag tror alltså att Tingstens syn på de totalitära politiska systemen påverkade mig, och jag delar den fortfarande. Men det beror naturligtvis på att han hade rätt, inte på att han var en auktoritet. Kommunismen var och är en förtryckarlära. Problemet är att förklara varför socialdemokrater och många intellektuella faller i farstun för regimer som de röda khmererna på 70-talet, Kuba, Iran och Maos Kina. Avsky för USA och västerländska begrepp som (verklig) demokrati och marknadsekonomi verkar driva tänkandet. Och blindheten kan vara total. Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, tog starkt avstånd från sin förre chef och vän och var likgiltig inför de värderingar (demokrati och frihet) som denne kämpat så hårt för. I Kina var han 1970 och såg bara positiva förhållanden. Han svalde all propaganda som han matades med av sina värdar och tycktes inte ha förstått något av det brutala kaos som Mao skapat och kallade kulturrevolution. Om Tingsten hade något att säga till om när det gällde efterträdare måste han ha totalt felbedömt Lagercrantz, som visade sig vara en förnekare av förtryck och tyranni så länge den hade rätt politisk färg (röd).

Den polariserande Palme

Olof Palme var en unik politiker: energisk, begåvad och kreativ. Älskad av många. Men också aggressiv och skrämmande, för en del. Han var mera polariserande än någon annan svensk politiker i modern tid. Vad berodde det på? Jag har försökt besvara den frågan i en kortfattad artikel, se här.

Under senare år har det kommer flera böcker om Palme. Jag har läst dem och de bekräftar det intryck jag hade när jag skrev artikeln.

Det var kombinationen av begåvning och brinnande intresse för samhälle och politik, som definierade Palme, och naturligtvis politisk övertygelse och politiska värderingar.

Palme hade många beundrare som nog inte ville se hans polariserande effekt. En av de mera framträdande var Olof Lagercrantz. Så här skrev han i DN år 1974, 4 april:

"Bakom honom tecknar sig alla dessa förnuftiga karlar – Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Arvid Horn, Gripenstedt, Hjalmar Branting – vilka lett bygget Sverige eller återställt det efter perioder av vanvård eller galenskap. Olof Palme är på gott och ont och i viss mån mot sin egen natur den landsfader vi själva skapat och röstat fram genom århundraden. Han är den i grunden alla vill ha."

Det är lite svårt att följa tankegången. Palme som landsfader som alla ville ha?



Referenser


Arvidsson, C. (1999). Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet. Stockholm: Timbro.

Arvidsson, C. (2006). Olof Palme. Med verkligheten som fiende. Stockholm: Timbro.

Sjöberg, L. (1999, 28 juni ). Den politiska avskyns problem. Arbetet/Nyheterna, sid. 2-3. här.

Östberg, K. (2008). I takt med tiden : Olof Palme 1927-1969. Stockholm: Leopard.

Miljonkronorchefen

Höga löner och bonusar till chefer har kritiserats i decennier men de består. Arbetarrörelsen har en utpräglad dubbelmoral i dessa frågor: de stöder i praktiken extrema löner och bonusar (nu senast AMF pension, se Dagens Industri idag) och förkastar dem sedan offentligt. De tror tydligen, som många i näringslivet, att det är nödvändigt att "slanta upp" för att få rätt personer och för att motivera dessa personer.

Är det verkligen så? Tänk efter. Det finns massor av kvalificerade och hårt arbetande människor i landet som tjänar betydligt mindre än en miljon om året. Vad skulle hända om en storbank eller t ex AMF Pension bestämde att VD-lönen ska vara 1 miljon per år, inte mera? Skulle det bli omöjligt att hitta en bra VD? Absolut inte.

Vad krävs egentligen av en riktigt bra VD? Utbildning, erfarenhet, intelligens och positiva personlighetsdrag (jagstyrka). Det är inga extremt sällsynta egenskaper. Om man har många att välja bland kan man identifiera rätt personer med hjälp av vanliga hjälpmedel vid rekrytering som test, intervjuer och referenser. Annonsera ut jobben och välj bland de många som söker. Se upp med extremt egoistiska, penningorienterade och manipulativa personer. En del av dem är mycket charmiga och förtroendeskapande, bra på att ställa in sig hos högre chefer i styrelser eller bland ägare. Är lönen så "låg" som 1 miljon/år är de nog inte intresserade ...

Ett utpräglat intresse för pengar samvarierar med dålig social anpassning, en manipulativ attityd och låg emotionell intelligens (Engelberg & Sjöberg, 2006, 2007). Den låga emotionella intelligensen kan tyda på låg empati vilket i sin tur kan förklara de osannolika klavertramp som gjorts när det gäller chefslöner och bonusar. Man förstod inte vilken reaktionen skulle bli, vilket tyder på extremt låg empatisk förmåga - minsta barn kunde begripa att det var fel tillfälle att höja löner och bonusar, och ännu värre att försöka dölja det.

Det vi ser idag är också de destruktiva effekterna av extrema löner. De skapar kortsiktighet och girighet, blindhet inför den sociala och politiska verkligheten. Pengarna har blivit ett egenintresse. Lägg härtill den demoraliserande effekten i företaget med alla dess hårt arbetande och skickliga anställda, och på samhället i stort.

Det hela är absurt. Om jag tjänar 7 miljoner, vad ska jag göra med 2 till? Man kan i vårt land leva ett mycket gott liv med en lön på mycket lägre nivå än 7 miljoner, t ex 1 miljon. Det finns risker med höga löner, också för ens familj. Jag tror inte barn mår bra av att föräldrarna simmar i pengar. Hur mycket lyxkonsumtion orkar man med?

De senaste löneskandalerna illustrerar på ett tröttsamt sätt att myten om direktörseliten fortfarande är vid full vigör, trots att det många gånger påvisats att det är just en myt det handlar om. Varför tror man på den? Jag skulle tro att det handlar om ett litet gäng som sitter i varandras styrelser och stöder varandra. Det är en sorts ny adel, påpekades det för några år sedan i DI. Medlemmarna av klubben ger varandra tillfälle att ta ut stora belopp ur företagen i det föregivna syftet att detta behövs för att de ska vara motiverade nog för att jobba effektivt. Vi andra vanliga människor, däremot, jobbar hårt och effektivt på helt andra villkor. Är det inte bedrövligt?

Uttalanden från ordföranden för AMF Pension tyder nu på att han fortfarande tror att de måste betala fantasilöner för att få ett bra resultat. Så det fortsätter, och fortsätter, och fortsätter...

I SVT:s program Agenda den 15 mars visade det sig att både Jacob Wallenberg och Wanja Lundby-Wedin trodde att det var nödvändigt med extremt höga löner (och bonus, men nu ska det heta "rörlig lönedel") för att få "de bästa". Bevis för denna tes saknas, det är bara en fråga om tro. En intressant följdfråga: om man nu tar bort bonusen (vad den nu än kallas) - blir det inte katastrof för företagen om nyckelpersoner tappar motivationen och börjar surt missköta sig (även om de har fast lön i intervallet 5-10 miljoner per år)?

Bilden föreställer en karaktär som ger många exempel på hur besatthet med pengar går samman med social inkompetens. Men visst kunde verkliga personer ur historien också ha nämnts: Henry Ford den äldre och Ivar Kreuger för att bara ta ett par namn jag kommer att tänka på.

Forskning

Det vore intressant att undersöka uppfattningar som styrelsemedlemmar har om behovet av höga löner för att försäkra sig om goda resultat. Varifrån kommer idéerna? Har de någon saklig grund, t ex i forskning? Hur går rekryteringen av cheferna egentligen till? Är den så upplagd att man kan vara äsker på att få "eliten"?

Referenser

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2006). Money attitudes and emotional intelligence. Journal of Applied Social Psychology, 36, 2027-2047. Här.

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2007). Money obsession, social adjustment, and economic risk perception. Journal of Socio-Economics, 36, 689-697. Här.

Sämre än slumpen - varför?

Rådgivare till aktiefonder lyckas sällan slå börsindex. De få som gör det under en viss period lyckas sällan i nästa period, något som tyder på att de lyckades av en ren slump. Detta skrev jag om i mitt blogginlägg den 5 mars. AP-fonderna är bra exempel, men många andra fonder fungerar på samma sätt.

Men detta är inte hela sanningen. Rådgivarna inte bara misslyckas med att slå index. De hamnar under index en betydande del av tiden. Varför? Om de ger råd som bara har slumpsamband med den verkliga utvecklingen av aktier borde ligga på index, varken bättre eller sämre. Här finns en intressant fråga för forskningen.

Ett par faktorer kan föreslås:

1. Finansiella rådgivare dras till risktagande, dels på grund av sin personlighet, dels på grund av att de verkar inom en kultur där risktagande är vanligt och anses vara rationellt.

2. Rådgivarna är högt utbildade experter och mycket intelligenta. De är duktiga på matematiska modeller, som få andra människor förstår sig på. Naturvetenskapen är ju ofta obegriplig och matematisk. Allt detta skapar en tilltro till experterna bland investerarna - men också ett högt självförtroende. Experterna är överkonfidenta, alltför säkra på sin sak.

3. Härtill kommer att de "spelar" med andras pengar, inte sina egna. Det är alltså risken för andra, inte för egen del som det gäller. Men utfallet av en investering påverkar också rådgivaren: han eller hon kan förlora en kund och bonus om det går illa. Riskförnekande är en stark allmänmänsklig attityd (Sjöberg, 2003), också inom det ekonomiska området.

De tre faktorerna samverkar. Experterna dras till risker och de underskattar dem. Resultat: sämre än slumpen.

Jag tror att många privata investerare som sett sina pengar gå upp i rök kan vittna om att de fått råd att ta risker som bedömts som mycket lägre än vad de visade sig vara. I förra finansiella krisen skrevs en hel del om detta, t ex Ohlson (2002) och Sjöberg (2002 b). Varningar saknades inte (Sjöberg, 2000). Börsens psykologi handlar om girighet och fruktan, brukar man säga, men många andra faktorer spelar in (Sjöberg, 2002 a).

Den finansiella krisen har många orsaker. Risktagandetendensen är en, en annan är egoism och girighet. Obama-regimen försöker komma tillrätta med den, men mera med ideologiska motiv än ekonomiska. Det finns en djup skepsis i USA mot det regeringen vill satsa på, av detta skäl, men också för att många stora satsningar ligger långt fram i tiden. De tycks inte kunna lösa upp krisen nu. Det verkar som om det enda hoppet står till "psykologin" i att ha tilltro till presidentens stora intelligens och politiska skicklighet som man ju så ofta talat om. För den som, i likhet med mig, inte delar dessa bedömningar av presidenten, ser det onekligen mörkt ut.

Om man ändå vill investera i aktier - vad göra? Vänta tills botten är nådd och köp sedan indexfonder är ett gott råd. Men när är botten nådd? Det vet ingen.



Referenser

Sjöberg, L. (2000, 9 maj). Börsaktörer styrs av emotioner och illusioner. Svenska Dagbladet, pp. 14-15. Här.

Ohlson, L. (2002). Ruinmakarna. Stockholm: Brottsofferjouren.

Sjöberg, L. (2002, 9 Januari). Frestelser minerar börsens psykologiska landskap. Svenska Dagbladet, p. 9. Här.

Sjöberg, L. (2002 b). Vad kan vi lära av en sprucken bubbla? Ekonomisk Debatt, 30, 271-275. Här.

Sjöberg, L. (2003). Riskperception och attityder. Ekonomisk Debatt, 31, 22-31. Här.

AP-fonderna: bonus till slumpen

SVT 1 hade igår ett lysande reportage om bonussystemen i den finansiella sektorn och en del andra statliga verksamheter, det bästa samhällsreportage jag sett. Här ska jag ge några kommentarer till den finansiella sektorn, i första hand AP-fonderna som förlorar miljarder varje år till följd av chansningar och risktagande.

Forskningen om finansanalytikers investeringsråd visar tydligt att ingen kan systematiskt ge bättre råd än slumpen (Andersson, 2004). Det kan finnas ett fåtal som lyckats bättre men de kan misstänkas för insiderhandel. Taleb (2005) visar att det är slumpen som gör att vissa analytiker under en kort period fattar beslut som ger vinster. Samma högbetalda analytiker går med förlust i nästa period. AP-fonderna ger bonus till dem som gett råd som lett till vinst. Men det är bara en slump att så har skett under något år. Om många analytiker är versamma kommer några att se "kompetenta" ut - men det är bara en fråga om att de råkar ha dragit vinstlotter.

Analytikernas råd leder i genomsnitt till resultat sämre än slumpen. Detta beror troligen på överkonfidens, de tror sig om mer än de faktiskt kan, och på deras personlighetsmässiga svaghet för "spel och dobbel" och spänningssökande, som vi belagt i en nyligen publicerad studie (Sjöberg & Engelberg, 2009) av blivande analytiker.

Analytiker och deras privata kunder tror fullt och fast på deras förmåga att förutsäga framtida aktiekurser och hantera komplexa finansiella instrument till investerarens fördel, trots all evidens som bevisar motsatsen (Törngren & Montgomery, 2004). Deras verksamhet kommer att fortsätta och vara för dem lönsam eftersom myten om deras förmåga sitter fast i investerarnas tänkande. Men AP-fonderna har ingen anledning att spela med och bränna upp pensionspengarna.

Ett helt rationellt beslut som skulle spara miljardbelopp årligen är detta: Avskeda finansanalytikerna inom AP-fonderna och ersätt dem med investeringar i index-fonder som följer genomsnittet av börsen. Analytikerna är nämligen sämre än index, oavsett konjunkturläge.På detta sätt sparar man pengar till pensionerna och dessutom slipper man betala enorma löner och bonusar till folk som enbart har den effekten att de bränner pensionärernas pengar. Det här är enkelt att göra, och från dag 1 skulle vi börja tjäna miljoner, kanske miljarder. Om man inte vill göra det måste man visa att det finns reell kompetens hos analytikerna. Det ska bli intressant att se sådana försök. Forskningen är entydig. Det kommer inte att lyckas.

För en tid sedan hade New Yor Herald Tribune ett intressant reportage om alligatorbrottare, ett riskyrke i Florida. Se bilden ovan. En huvudpoöng var: Det finns inga dåliga alligatorbrottare. Det är likadant med finansanalytiker, fast tvärtom: Det finns inga bra finansanalytiker.


Referenser

Andersson, P. (2004). How well do financial experts perform? A review of empirical research on performance of analysts, day-traders, forecasters, fund managers, investors, and stockbrokers (No. EFI report 2004:9): Stockholm School of Economics. Här.

Sjöberg, L., & Engelberg, E. (2009). Attitudes to economic risk taking, sensation seeking and values of business students specializing in finance. Journal of Behavioral Finance, 10, 1-11. Se denna länk eller skicka ett e-mail till lennartsjoberg@gmail.com så svarar jag med ett särtryck.

Taleb, N. N. (2005). Fooled by randomness. The hidden role of chance in life and in the markets. (2nd ed.). New York: Random House.

Törngren, B., & Montgomery, H. (2004). Worse than chance? Performance and confidence among professionals and laypeople in the stock market. Journal of Behavioral Finance, 5, 148-153.