måndag 11 juli 2011

Passiva eller aktiva åskådare till illdåd

Kitty Genovese våldtogs och mördades på öppen gata i New ork år 1964. Illdådet observerades av ett antal vittnen, osäkert hur många (Manning, Levine, & Collins, 2007), som inte ingrep för att hjälpa henne. Sådana ”passive bystanders” har förekommit i gan ska många rapporterade fall och att människor inte ingriper för att hjälpa någon som är i nöd har blivit föremål för omfattande socialpsykologisk forskning och teoretiska analyser. En stor meta-analys av denna forskning har nyligen publicerats (Fischer et al., 2011).

I den kommer man fram till en mera nyanserad beskrivning av fenomenet än vad som tidigare varit den vanliga. Det visar sig nämligen att människor tenderar att ingripa i vissa fall, speciellt om det är en mycket farlig situation för den angripna personen. Inte alltid, dock, som fallet med Kitty Genovese visar.

Manning et al. är mycket kritiska mot forskningen i efterföljd till mordet på Kitty Genovese. De hävdar att det inte finns några bevis för att det fanns många vittnen till mordet, kanske inte ens några, och de beklagar att det fick en så fast position i den psykologiska forskningen och läroböckerna. Varför människor ingriper eller inte ingriper i nödsituationer borde enligt dem studeras förbehållslöst.

Genovesemordet har blivit något av en vandringssägen. Forskningen har dock visat, som Fischer et al. tydligt dokumenterar, att det finns en negativ effekt av passiva åskådare, även om den inte är stark. Och i visa fall kan den faktiskt helt försvinna.

Vad beror det på att människor ingriper när situationen är mycket farlig? Fischer et al. resonerar utifrån vakenhet (”arousal”), ett traditionellt psykofysiologiskt begrepp som numera blivit mycket ifrågasatt Att starka hot på många har en effekt som kan beskrivas som ”arousal” kan inte betvivlas, men vissa människor tycks ändå kunna förbli ”kallblodiga” och agera rationellt. Passagerarna på United 75, som kapades den 11 september 2001, agerade för att hindra terroristerna, med stor fara för eget liv. Alla dog när planet störtade men de lyckades hindra att planet attackerade Washington, vilket troligen var terroristernas avsikt. Detta och andra modiga ingripanden kan ses som resultat av en genomtänkt analys. Passagerarna visste att de skulle mördas om de inte ingrep, och att de hade en viss chans att överleva om de gjorde det. I andra fall har det varit uppenbart att något måste göras och att det skulle vara möjligt att göra det. Sådana kognitiva analyser av beslutsfattandet verkar väl så övertygande som en teori som bygger på ”arousal”.

Referenser

Fischer, P., Krueger, J. I., Greitemeyer, T., Vogrincic, C., Kastenmüller, A., Frey, D., et al. (2011). The bystander-effect: A meta-analytic review on bystander intervention in dangerous and non-dangerous emergencies. Psychological Bulletin, 137(4), 517-537.

Manning, R., Levine, M., & Collins, A. (2007). The Kitty Genovese murder and the social psychology of helping: The parable of the 38 witnesses. American Psychologist, 62(6), 555-562.

lördag 9 juli 2011

Beteendeforskningens "golden age"?

Budgetnedskärningar i USA är ett hot mot forskningen i beteendevetenskap. David Brooks har skrivit en intressant kolumn i New York Times,  här, som försvarar psykologisk forskning och ger spännande exempel på aktuella resultat. Brooks tes är att människors beteende är alltför komplicerat för att kunna förklaras och prediceras med hjälp av "sunt förnuft" eller ekonomisk teori. Fattigdom medför att liv fyllt av svåra problem, som välbärgade människor sällan eller aldrig behöver tänka på. Det tycks medför en kognitiv belastning som gör att man får svårt att prestera bra i psykologiska test, kanske för att perspektiven domineras av problem för dagen. Liknande situationer uppkommer i extrem tidsbrist, som ju kan förekomma i alla samhällsklasser.

Är dagens psykologi bättre än gårdagens? Om det tvivlar jag inte. Forskningen är enormt omfattande och till stora delar skickligt genomförd och rapporterad. Den är mångfacetterad och tar många skepnader. Viktiga resultat rapporteras hela tiden. Stora praktiska framsteg görs inom t ex psykoterapi och personlighetstestning. Samtidigt finns diverse fördomar om vad psykologi är och kan skapa. Till en del understöds sådana fördomar av dålig och ytlig praktiska psykologi, som oftast bedrivs av andra än psykologer. En del amerikanska politiker har gjort karriär genom att håna psykologisk forskning, och genom att vädja till just sådana fördomar. Förhoppningsvis kommer forskningen i USA att få fortsatt stöd, eftersom den är världsledande på de flesta områden.

onsdag 6 juli 2011

Stresstestning av UPP-testet: kan du lura testet?

Personlighetstest brukar vara lätta att lura. Vill man framstå som mycket bättre än man egentligen är så kan det ordnas lätt, eftersom nästan inga test korrigerar för skönmålning och dessutom är pinsamt lätta att genomskåda. Det gäller emellertid inte UPP. Vi har många skäl att tro att korrigeringen fungerar bra i UPP-testet men vill nu se om den fungerar också när den testade personen går in för att lura oss så mycket som möjligt. Detta blir ett stresstest av UPP!

Tror du att du kan lura UPP? Vi utmanar dig! Skicka ett mail till henrik.nilheim@gmail.com så får du inloggnngsuppgifter för att ta testet. Du får sedan en testrapport varav bl a framgår dina okorrigerade och korrigerade värden. Till den som lyckas få samma värden i dessa två fall skickar vi en skön morgonrock och två kaffemuggar, och ett diplom varav framgår att du är smartare än UPP-testet!

Ännu intressantare - för dig och oss - är om du dessutom tar testet en andra gång fullständigt ärligt. Då skickar vi som bonus två trisslotter. 

Det är bråttom! Erbjudandet gäller bara fram till 1 augusti. Lycka till!

tisdag 5 juli 2011

g-faktorn, Sir Douglas och första världskriget


Dixon (1976) har skrivit en klassiker med titeln On the psychology of military incompetence. Han ger ett antal intressanta exempel på misslyckade militära beslut med katastrofala konsekvenser, bl a från första världskriget. Överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Frankrike och vid västfronten var generalen sir Douglas Haig. Han hade huvudansvar för de kolossala förlusterna vid västfronten. Man beordrade soldaterna att storma tyska kulsprutenästen vilket aldrig gav annat resultat än stora egna förluster. Trots det fortsatte Haig att satsa på den taktiken. Han höll envist fast vid beslut som uppenbarligen var felaktiga, och vägrade att tänka om.

Haig är ett av Dixons många exempel på en befälhavare vars personlighet gjort honom till uppenbart olämplig för det stora ansvar han hade. Han söker efter psykologiska förklaringar, närmast i psykoanalysen och teorin om den auktoritära personligheten, som var populär under ganska lång tid men numera kanske har hamnat i skymundan.

Mera i förbigående nämner Dixon att Haig också tycks ha haft intellektuella svårigheter. Han misslyckades flera gånger i antagningsprövningarna till officersskolan Sandhurst. Hans allmänbegåvning, g-faktorn, förefaller ha varit låg. Kanske detta räcker som en förklaring till hans oförmåga att leva upp till rollen som överbefälhavare i krig.

Det är intressant att spekulera om andra viktiga aktörer i första världskriget. Tyske kejsaren, Wilhelm II, hade en mycket stor del av ansvaret för att kriget bröt ut. Han stödde Österrike utan förbehåll och blundade för risken att ryssarna skulle gripa in till Serbiens försvar och därigenom råka i krig med Tyskland. Rysslands kejsare, tsaren Nikolaj II, tog å sin sida den enorma risken att mobilisera mot Tyskland. Alla dessa makthavare tycks ha räknat med att enkelt och snabbt vinna ett krig. Wilhelm II och Nikolaj II framstår som svagt begåvade personer, som aldrig hade kommit ifråga om de inte hade fötts till sina ämbeten. Tillsättning av monarker genom arv är troligen ett av de sämre sätten att utse statschefer – ett genetiskt lotteri med många nitlotter.


Referenser

Dixon, N. F. (1976). On the psychology of military incompetence. London: Jonathan Cape.