Den impopulära psykologin

 Lilienfeld (2011) har skrivit en mycket intressant essä om den tämligen vanliga skepsisen till psykologi, vad dess orsaker kan vara och vad som kan göras åt den. Han visar först utifrån en del surveystudier att det finns ganska många, kanske 25 %, som är skeptiska till psykologin och inte anser att den är en vetenskap. Sådan skepsis finns på alla håll i samhället, inte minst bland tekniker och en del politiker. Nu anser visserligen Lilienfeld själv att den är berättigad när det gäller vissa terapiformer och pop-psykologer i media, som "Dr Phil", men i övrigt har han många goda skäl att avvisa kritiken.

Med rimliga definitioner av vad vetenskap är måste psykologin anses vara en sådan. Det hindrar inte att det finns utbredda föreställning om att endast naturvetenskap är verklig vetenskap, och att bara matematik är acceptabelt språk inom vetenskapen. ("Ge mig en ekvation så ska jag tro på dig", sa en gång en FOA-forskare till mig). Psykologin har bidragit till att lösa samhällsproblem och utvecklas positivt. Det är inte en fråga om "rena självklarheter", det finns nämligen många populära vanföreställningar som psykologisk forskning visat vara felaktiga.

Forskare borde aktivera sig mera, kritisera dålig psykologi och i media skriva om bra och intressant forskning, anser Lilienfeld, och jag kan bara hålla med. Finns det en risk för en akademiker att göra det? Eftersom nästan alla undviker att komma med offentlig kritik av en del av det "psykologiska" humbug som florerar riskerar kritikern att bli utfrusen och impopulär, kanske anses han vara illojal. Bland akademiska kolleger kan han få en och annan klapp på axeln mellan skål och vägg, men f ö betraktas debattinlägg och populärartiklar som lättviktigt gods. Dessutom är media måttligt intresserade. Det är helt enkelt svårt att få bidrag accepterade, vilket kan bero på det stora inflödet av manus till tidningar och tidskrifter, men i vissa fall verkar det även inom media finnas en negativ inställning till psykologi. Kritik av något i psykologin tar man gärna in, men inte positivt formulerade inlägg.

Jag saknar i artikeln en diskussion, eller åtminstone ett omnämnande, av Oslo-professorn Jan Smedslunds långvariga kamp i syfte att visa att psykologin är tautologisk, dvs självklar. Se nedan min diskussion av det tankespåret.

Referenser

Lilienfeld, S. O. (2011). Public skepticism of psychology: Why many people perceive the study of human behavior as unscientific. [doi:10.1037/a0023963]. American Psychologist, No Pagination Specified.


Sjöberg, L. (1982). Logical versus psychological necessity: A discussion of the role of common sense in psychological theory. Scandinavian Journal of Psychology, 23, 65-78. Klicka här

Beteendeforskningens "golden age"?

Budgetnedskärningar i USA är ett hot mot forskningen i beteendevetenskap. David Brooks har skrivit en intressant kolumn i New York Times,  här, som försvarar psykologisk forskning och ger spännande exempel på aktuella resultat. Brooks tes är att människors beteende är alltför komplicerat för att kunna förklaras och prediceras med hjälp av "sunt förnuft" eller ekonomisk teori. Fattigdom medför att liv fyllt av svåra problem, som välbärgade människor sällan eller aldrig behöver tänka på. Det tycks medför en kognitiv belastning som gör att man får svårt att prestera bra i psykologiska test, kanske för att perspektiven domineras av problem för dagen. Liknande situationer uppkommer i extrem tidsbrist, som ju kan förekomma i alla samhällsklasser.

Är dagens psykologi bättre än gårdagens? Om det tvivlar jag inte. Forskningen är enormt omfattande och till stora delar skickligt genomförd och rapporterad. Den är mångfacetterad och tar många skepnader. Viktiga resultat rapporteras hela tiden. Stora praktiska framsteg görs inom t ex psykoterapi och personlighetstestning. Samtidigt finns diverse fördomar om vad psykologi är och kan skapa. Till en del understöds sådana fördomar av dålig och ytlig praktiska psykologi, som oftast bedrivs av andra än psykologer. En del amerikanska politiker har gjort karriär genom att håna psykologisk forskning, och genom att vädja till just sådana fördomar. Förhoppningsvis kommer forskningen i USA att få fortsatt stöd, eftersom den är världsledande på de flesta områden.

Den psykologiska kolonin

Enligt siffror från tidskriften Personal och Ledarskap (Nr. 5, 2009) torde det göras 150 000 - 200 000 testningar med arbetspsykologiska personlighetstest varje år i Sverige. Det är en marknad på flera miljarder. Personlighetstest är uppenbarligen mycket efterfrågade inom arbetslivet. Nästan alla dessa testningar görs med översatta test av amerikanskt eller brittiskt ursprung. Det är illa, av flera skäl:

1. Vår kultur skiljer sig i väsentliga avseenden från den i USA eller Storbritannien. Data på valideringar från dessa länder är inte utan vidare tillämpliga i vårt land, men trots denna självklara kritik görs ytterst lite forskning kring testen i Sverige.

2. Ytterst lite självständig utvecklingsverksamhet görs i Sverige, vi är reducerade till att efterapa och tillämpa vad de "stora" gör - och det kan bli förödande dåligt. Test som PPA (det största testet i Sverige) och 16 pf har under åren utsatts för förödande kritik i den vetenskapliga litteraturen men i Sverige fortsätter man att bekymmers- och aningslöst att använda dem och amerikanska och brittiska företag rakar in förmögenheter från sina svenska agenter.

3. Svenska agenter tillhandahåller översättningar och i bästa fall också svenska normdata, men kan inte bedriva självständig utveckling av testen. Det kan bara en svensk producent göra, och sådana finns men bara ytterst få. Exempel är Hjulet, PJP och UPP. Utmärkta test, men ännu inte slutgranskade av STP. I åtminstone ett fall (UPP) beror det på att STP legat på ärendet nästan ett år utan att något gjorts.

Kostnaderna för att utveckla, validera och normera ett svenskt test ligger i miljonklassen. Att bara översätta en amerikansk förlaga och ev skaffa in lite svenska data är mycket billigt...

Kritik av amerikanska test (ett exempel är MBTI) verkar inte tas på allvar. Åtminstone inte när den kommer från svenska forskare. Vi har är en sorts psykologisk koloni som inte antas tänka själv eller utveckla egna metoder och instrument. Det är verkligen bedrövligt.

Test, betyg och social bakgrund

Bilderna visar Sir Francis Galton - kusin till Darwin - en mycket intelligent person. Galton är en portalgestalt i utvecklingen av psykologisk testning.

Debatten om IK-testens verkliga värde är en evig följetong. Det finns massor av undersökningar som visar på samband mellan test och olika typer av framgång, som skolbetyg, men kritiker har ofta hävdat att dessa samband är rena artefakter och beror på social bakgrund. Social bakgrund har effekt både på betyg och test, sägs det. Detta är sant, men hur stark är effekten och kan den verkligen förklara all prognosförmåga hos testen? En stor genomgång av frågan publiceras nu av Sackett et al. (2009), som finner att social bakgrund bara förklarar en mindre del av sambandet mellan test och skolframgång. Resultaten är mycket tydliga.

Sackett et al. gör en kvantitativ analys av frågan och bygger på ett omfattande empiriskt material. Kan den motverka kritikerna som ofta tycks vara mera ideologiskt än sakligt motiverade? Man kan ju hoppas, men fördomarna mot intelligenstest verkar sitta djupt. Det är ju en provokativ tanke att somliga är "smartare" än andra, och kanske vore världen bättre om alla var precis lika. Men när det nu inte är på det sättet är det väl klokt att acceptera verkligheten som den är?Alla har ju sama värde och samma rättigheter.

Fördomarna mot IK-test tror jag understöds av vad man får lära sig om dessa i vissa former av utbildning på gymnasier och högskolor. En gång gjorde jag en kritisk analys av en ofta använd lärobok som hette "Myten om intelligensen", - se Sjöberg (1982), här.. När jag läser min analys nu tycker jag argumenten fortfarande är hållbara. Senare forskning har dessutom understött mina slutsatser och något empiriskt stöd för Liungmans många kritiska argument har inte framkommit.


Referenser

Sackett, P. R., Kuncel, N. R., Arneson, J. J., Cooper, S. R., & Waters, S. D. (2009). Does socioeconomic status explain the relationship between admissions tests and post-secondary academic performance? Psychological Bulletin, 135(1), 1-22.

Sjöberg, L. (1982). Test, betyg och urval. In L. Sjöberg (Ed.), Upplevelse och prestation. Några utvecklingslinjer inom teoretisk psykologi (pp. 83-125). Lund: Doxa. Här.

Falska erkännanden

Ett erkännande har stor effekt på del flesta - man blir övertygad om att den som erkänt ett brott faktiskt är skyldig, och den fortsatta bedömningen och informationsbehandlingen påverkas starkt (Hasel & Kassin, 2008). Fallet Thomas Quick har naturligtvis påverkats kraftigt av hans många erkännanden, även om en del av dem var uppenbart falska. Det finns all anledning att se skeptiskt på erkännanden, när annan bevisning saknas. Flera hundra personer lär ha erkänt att de mördat Olof Palme. I ett mordfall i Norge, som upoprört många och fortfarande har efterräkningar, erkände en person men tog sedan snabbt tillbaka erkännandet. En inkallad svensk expert hade byggt upp ett luftslott av psykodynamisk spekulation för att misstänkliggöra personen och avslutade med att säga att återtaghandet av erkännandet var ytterligare "bevis" för hans skuld. Allt byggde på spekulationer om "bortträngning"; jag vittnade vid rättegången och har skrivit en artikel om fallet, se här. Gudjonsson, ledande brittisk vittnespsykolog och professor i London, har skrivit om detta och andra fall av falska erkännanden (Gudjonsson, 2003), se även Kassin (2008).

Tack vare DNA-analys har man funnit över 200 fall av oskyldigt dömda i amerikanska fängelser - dömda för allvarliga brott har de tillbringat årtionden i fängelser. Oftast har de dömts på grundval av ögonvittnen som varit helt övertygade, och övertygande. I ca 25 % av fallen har de dessutom erkänt. Kanske har detta gett dem mildare straff och bättre behandling. Jämför 1600-talets "häxor" som undgick bålet om bara de erkände - men annars brändes de. Åtskilliga erkände sitt umgänge med djävulen.


Det finns många skäl till att någon gör ett falskt erkännande. I det norska fallet som citeras ovan tycks det ha handlat om ett desperat försök att komma ur en oerhört ansträngande period av intensiva, upprepade förhör, fysisk belastning, social isolering och påverkan genom lögnaktiga påståenden från polisen om uttalanden som hans far skulle ha gjort. Pseudopsykologin om bortträngda minnen påverkade även den misstänkte, som ju inte mindes mordet, men började tro att han kanske "förträngt" minnet av det. Pseodopsykologin hade övertygat polisen om att han var skyldig, och vad jag kan förstå tror det de ännu, 10 år senare - trots att inga som helst bevis finns. Likheterna med Quickfallet är onekligen stora. Men där fanns ju också karriärmomentet: åtskilliga av dem som byggde upp historierna om Quick blev kända i medierna, beundrade av många, och det gick sedan mycket bra för dem. Varför skulle tänka om nu?


Referenser

Gudjonsson, G. H. (2003). The psychology of interrogations and confessions : A handbook. New York: Wiley.

Hasel, L. E., & Kassin, S. M. (2008). On the Presumption of Evidentiary Independence: Can Confessions Corrupt Eyewitness Identifications? Psychological Science, preprint.

Kassin, S. M. (2008). Confession evidence: Commonsense myths and misconceptions. Criminal Justice and Behavior, 35, 1309-1322.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. Juridisk Tidskrift, 12, 735-754.Här.

Thomas Quick

De nya uppgifter som nu kommit fram om den påstådda seriemördaren Thomas Quick är inte förvånande. Det stod tidigt klart att det inte fanns någon hållbar bevisning för hans skuld, att allt hängde på psykologers spekulationer om bortträngda minnen, multipel personlighet och incest i barndomen. Den "dynamiska" psykologin, som är grunden till det hela, har tyvärr under decennier dominerat psykologutbildningen i vårt land (men inte i de flesta andra) och universitetsforskarna har inte brytt sig, utom det fåtal som gått i bräschen för den. Astrid Holgerson, en lysande vittnespsykolog, skrev skeptiskt om Quick redan 1996, se hennes artikel här. Se referenslistan för en längre artikel, nu 10 år gammal, och verkligen aktuell.

I gårdagens TV-program intervjuades Richard McNally, världsberömd minnesforskare vid Harvard-universitet. Hans bok "Remembering trauma" gör rent hus med myterna om borttträngda minnen och multipla personligheter. Se min understreckare som skrevs med anledning av boken här.

Stort lidande och stora ekonomiska förluster har skapats av psykologer inom den dynamiska skolan och deras envisa tro på Freuds teser om borttträngning. Piper et al. har nyligen summerat vilket vetenskapligt stöd som begreppet bortträngning har: inget alls. Deras artikel är spåeciellt värdefull eftersom den är inriktad på tillämpningar inom rättsväsendet.

Referenser

Holgerson, A. (1998, 98-06-12). Fallet Quick - nederlag för rättsväsendet. Svenska Dagbladet, p. 14. Här.

Piper, A., Lillevik, L., & Kritzer, R. (2008). What's wrong with believing in repression?: A review for legal professionals. Psychology, Public Policy, and Law, 14, 223-242.

Sjöberg, L. (2004, 28 September). Myten om det bortträngda traumat. Svenska Dagbladet, p. Kultur 10. här.

Nu är det slut med personlighetstesten?

I tidskriften Personnel Psychology publicerades år 2007 en kritisk diskussion av personlighetstestning inom arbetslivet [1; 2] . Den bygger på ett symposium som arrangerades år 2004 med deltagare som varit redaktörer för ledande tidskrifter inom området, och som själva varit aktiva forskare. Andra test än självrapporttest, som projektiva test, diskuteras inte. Morgeson et al. kommer fram till mycket negativa slutsatser om personlighetstest, t ex vid urval. Läs resten av inlägget här.

Praktisk intelligens praktisk?

Sternberg och hans grupp har lagt stor möda på att utforma test som skulle mäta praktisk intelligens. Hur man löser problem i vardgen och på jobbet är något helt annat än hur bra man klarar sig på vanliga intelligenstest, har Sternberg många gånger hävdat, och det låter ju förnuftigt. Han knyter an till oprofessionell testkritik som brukar röra sig med just så allmänna formuleringar utan relation till all den forskning som faktiskt finns. Allmän intelligens är faktiskt den mest effektiva prognosfaktorn som någonsin skapats inom beteendevetenskapen, och det finns över 100 års forskning bakom det påståendet. Inte minst gäller det i arbetslivet.

Sternbergs program har granskats kritiskt, se referenser nedan. Den korta artikeln av van Rooy et al. är utmärkt och Gottfredson nagelfar Sternbergs påståenden mycket ingående. Ytterst lite blir kvar av den praktiska intelligensen efter dessa oberoende granskningar. Sternbers test på praktisk intelligens ger i stort sett ingenting utöver traditionella intelligenstest, som de korrelerar mycket högt med, i storleksordningen 0.60.

Den av Murphy redigerade boken handlar mest om emotionell intelligens, som likaledes nagelfars mycket kritiskt. Till den ska jag återkomma. Låt mig bara säga här att den är utmärkt även om den har en tendens att kasta ut barnet med badvattnet...


Referenser

Gottfredson, L. S. (2003). Dissecting practical intelligence theory: Its claims and evidence. Intelligence, 31, 343-397.

Van Rooy, D. L., Dilchert, S., Vieswesvaran, C., & Ones, D. S. (2006). Multiplying intelligences: Are general, emotional, and practical intelligences equal? In K. R. Murphy (Ed.), A critique of emotional intelligence. What are the problems and how can they be fixed? (pp. 235-262). New York: Erlbaum.

Bortträngning

Bortträngning är ett centralt begrepp i psykoanalysen, en försvarsmekanism, sägs det, som håller borta ångestladdat innehåll från medvetandet. Bortträngningen sker enligt teorin omedvetet och kan ha stora, negativa, effekter: den kan leda till neuroser och en förvrängd verklighetsbild som i sin tur är orsak till misanpassning. Denna teoretiska analys av Freud har penetrerat mycket av tillämpad psykologi och även "common sense" i vår tid; antalet filmer och romaner som utnyttjar begreppet i den psykoanalytiska meningen är mycket stort. Hitchcock ger goda exempel. Den vetenskapliga debatten om psykoanalysen och den besläktade psykodynamiska psykologin är emellertid intensiv, och många av Freuds och hans efterföljares teser har i modern forskning visat sig ohållbara. Ett av de begrepp som inte håller för en noggrann empirisk granskning är bortträngning. En aktuell översikt av Rofé summerar forskningsläget.

Trauma trängs inte bort, man minns det normalt bättre än andra händelser. Glömska av trauma förekommer men tycks styras av medveten önskan att glömma, inte av en omedveten "försvarsmekanism". Förvrängd verklighetsuppfattning är ofta positiv - att se verkligheten som den är förknippas icke sällan med depression. Det omedvetna är en realitet med inte av det slag Freud postulerade. Det är en enklare och mera primitiv process. Neuros har inte kunnat knytas till bortträngning. Psykoanalytisk/psykodynamisk terapi har möjligen positiva effekter (men sällan bättre än placebo eller sockerpiller), dessa har dock inte kunnat relateras till att bortträngda minnen återkallats i terapin. Bortträngda minnen av trauma har varit centrala i debatten om sexuella övergrepp, men de kan inte vetenskapligt beläggas. De borde därför inte ges juridisk eller administrativ betydelse, om man inte har annan och oberoende evidens för övergrepp.

Referens

Rofé, Y. (2008). Does repression exist? Memory, pathogenic, unconscious and clinical evidence. Review of General Psychology, 12(1), 63-85.

En klassiker: Arne Trankell om magi och förnuft i människorbedömning

Vem var Arne Trankell? Frågan kan tyckas löjlig för psykologer som fick sin utbildning på 60- pch 70-talen, eller ännu tidigare. Arne Trankell var en känd och viktig person i svensk psykologi, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet till sin död vid 65 års ålder år 1984. Han var också känd för allmänheten, kanske mest genom sina vittnespsykologiska arbeten som tidvis var mycket omdiskuterade. Han spelade en viktig roll för vittnespsykologin i Sverige, och även internationellt. Han var också en skicklig skribent och publicerade även rent skönlitterära arbeten i form av noveller och dikter.

Allt detta till trots tycks han nu, redan 24 år efter sin bortgång, vara glömd. Jag har frågat ett osytematiskt samplat stickprov av yngre psykologer och studerande, ingen hade hört talas om Arne Trankell! Så fort går det alltså att bli glömd.

Det är synd när goda insatser glöms bort, och synd att böcker som fortfarande tål att läsas med stor behållning bara samlar damm på bibliotekens hyllor. En sådan bok, lysande som exempel på välskrivna psykologiska essäer, är Trankells “Magi och förnuft i människobedömning” från 1961. Jag ska skamset erkänna att jag läste den först nyligen. Det var på tiden. Den har åldrats med behag, och huvudpoängerna är fortfarande viktiga.

Boken börjar med en fallbeskrivning av en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av ett antal män i ett mindre samhälle, en “by”, någonstans i Sverige. Det är framför allt en moralisk betraktelse även om en del vittnespsykologiskt av intresse också ingår. Trankell uppehåller sig vid frågan om flickan själv haft någon del i skulden genom “förföriskt” beteende; knappast något som skulle ha diskuterats idag.

Därefter följer tre utmärkta essäer som i tur och ordning behandlar grafologiska personlighetsutlåtanden, ryktesspridning och ett realistiskt experiment med fingerat våld vid en föreläsning. Det är dramatiska exempel, alla tre. I det första gav Trankell en grupp studerande alla samma, stereotypa, utlåtande på grundval av deras handstilsprov. Nästan samtliga svalde betet och uppgav aningslöst att utlåtandet visade på mycket djupa och viktiga insikter i deras personlighet. Trankell påpekar, liksom mera i förbigående, att upplevelsen av att ett personlighetsutlåtande är tillförlitligt och rättvisande ingalunda behöver betyda att det också är det. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens testmarknad, som i så hög grad bygger just på att de testade upplever att testen “träffar mitt i prick”, samtidigt som valideringsforskning nästan helt lyser med sin frånvaro. Hans elev Hans Gordon har f ö gjort en replikation av Trankells studie med samma resultat: ett svepande formulerat nonsensutlåtande som gavs till alla upplevdes av var och en som en bra beskrivning av just honom eller henne. Detta är forskning i efterföljd till Forers klassiska studie från 1949.

I den andra berättelsen omtalas hur en historia förändras när den berättas av en person till en annan och hur den efter sex led är nästan oigenkännlig. Trankell gör flera träffande iakttagelser av förändringarnas logik. Som demonstration av en viktig poäng i vittnespsykologin är kapitlet suveränt.

I den tredje - och den historien är kanske mest känd - berättar Trankell hur han instruerat en deltagare i en föreläsningsgrupp att börja ett gräl med föreläsaren, alltså Trankell själv. Grälet eskalerades och ledde till att Trankell visade studenten på dörren, och själv följde med ut, varefter två skott och ett skrik hördes. Auditoriet fick sedan beskriva vad som hände, och deras beskrivningar visade en enorm variation, de flesta var av låg kvalitet som vittnesmål. Det var också en traumatisk upplevelse för många och emotionerna var starka, förmodligen starkare än Trankell förutsett. Experimentet påminner en del om Milgrams berömda experiment - betydligt senare än Trankell men från samma tidsepok - där personer fick i uppdrag att ge en annan människa elstötar som de leddes att tro var oerhört smärtsamma och t o m livshotande. Sådana experiment får inte längre göras, och Trankells experiment skulle knappast heller passera dagens etiska kommittéer. Men visst är det fascinerande att läsa om det, och Trankells analys är som vanligt psykologiskt subtil och övertygande. Poängen är förstås att vittnesmål är opålitliga, speciellt under emotionellt upprörande förhållanden. Tanken går osökt till mordet på Olof Palme och den efterföljande debatten om den emotionella upprördheten hos vittnena gjort deras berättelser mer eller mindre pålitliga.

Flera rättspsykologiska kapitel följer. Ett handlar om rättegången mot Olle Möller för mordet på Rut Lind, en på sin tid oerhört uppmärksammad historia som ledde till att Möller fälldes för mordet, mot sitt nekande. Det fanns inga tydliga och övertygande vittnesmål och ingen fysisk bevisning. Första instans, häradsrätten, presterade ett långt utlåtande med psykologiska spekulationer som Trankell effektivt petar hål i. Hovrätten avhöll sig från explicita psykologiska analyser, men kom fram till samma slutsats som häradsrätten, utan att närmare argumentera för den. Trankell efterlyser en sakkunnig psykologisk utredning och gör det på ett övertygande sätt. Trankell menade att domstolarna arbetade med naivpsykologiska premisser i fall som dessa - troligen har inte mycket ändrats i det avseendet.

Möller fick 11 år för mordet (han hade tidigare fällts för ett annat mord, på en liten flicka, och även då hävdat att han oskyldig). Fallet är ännu av intresse, trots att Möller själv avled år 1983. Aftonbladet hade sommaren 2001 en artikel om försök att göra DNA-analys på vissa hundhår som kunde vara av betydelse i frågan om Möllers skuld. Analyserna hade dock misslyckats.

Det kanske tyngsta kapitlet i boken behandlar det berömda Lars-fallet. Det rör sig om en femårig pojke som uppgav att “en farbror bett honom suga på sin snopp”. Den upprörda modern polisanmälde saken, och en från Finland inflyttad fönsterputsare greps. Utredning av en barnpsyiatriker sades visa att Lars var intelligent, pigg och vaken och föreföll pålitlig varför riktigheten i hans uppgifter styrktes. Vissa andra förhållanden talade också för riktigheten i uppgifterna. Lars kunde uppge vissa detaljer beträffande toaletten i mannens lägenhet. Trankell kom en annan förklaring på spåren. Lars hade varit ute i förbjudna ärenden, han hade samlat gamla tidningar i syfte att få pengar att köpa godis för. Han hade träffat den för honom förbjudne lekkamraten Sune och av denne fått en slant som han faktiskt köpt godis för. Talet om “snoppen” var ett sätt att avleda mammans uppmärksamhet från dessa överträdelser. Lars använde sig ofta av avledande manövrer när han fick besvärliga frågor. Polisen kunde också bara med stora svårigheter få honom att upprepa anklagelsen mot fönsterputsaren. Denne, i sin tur, undersöktes av Trankell som fann honom vara en normalt fungerande individ utan tecken på pedofil-tendenser. Trankell tecknar ett trovärdigt scenario där inget övergrepp förekommit, och följden blev också att mannen släpptes och förundersökningen lades ner.

Två stora poänger finns i kapitlet om Lars. För det första avvisar Trankell den arbetsmetod som barnpsykiatrikern gav exempel på, nämligen att ta ställning till barnets trovärdighet generellt, och på grundval av ett par timmars undersökning. En människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra, påpekar Trankell helt riktigt. För det andra visar Trankell på det fruktbara i en mera övergripande socialpsykologisk analys som undersöker barnets situation och relationer till olika människor, i detta fall är den förbjudne Sune en viktig person i sammanhanget.

Det skulle vara intressant att veta hur nutida läsare tar ställning till fallet Lars. Kanske var det lättare på 50-talet att få gehör för att ett barn faktiskt ljög, för att skydda sig mot föräldrarnas straffdom över att han betett sig på ett förbjudet sätt.

Boken avslutas med en kort berättelse i novellform om en mordbrand och förhör i anslutning till den. Det gäller de berömda Ölandsbränderna. Trankell uppträder här som den som genast inser vem som är skyldig medan polisen travar på i sitt tröga lunk och en kollega kallad Börjeson tydligen inget alls begriper. Bra skrivet men kanske lite för bra. Det är lite av Trankell i rollen som Sherlock Holmes medan poliser och “Börjeson” får stå där som aningslösa Watson-figurer.

Det finns ännu ett kapitel i boken, och det avviker från alla de övriga. Det har rubriken “Metodisk purism och pragmatism i svensk psykologisk forskning” och är kanske är lite malplacerat. Jag vill minnas att det först inflöt i en dagstidning, Dagens Nyheter tror jag det var, och då väckte en del ont blod på psykologiska institutionen vid universitetet. Det fanns ju ett konkurrensförhållande mellan Ekmans psykologi-institution och pedagogen under ledning av Trankell. Vem skulle dominera psykologutbildningen? Det skulle ta ännu ett decennium innan den striden till slut kom att avgöras till psykologins fördel, men på psykologen såg man redan omkring 1960 med stor skepsis på pedagogernas pretentioner. De borde hålla sig till pedagogik, tyckte man. Men pedagogik föreföll troligen som ett “tråkigt” ämne för en man som Trankell, som såg sig själv som - och onekligen var - psykolog. I kapitlet om metodisk purism beskriver Trankell Ekmans psykologi som abstrakt och långt avlägsen från de viktiga och intressanta tillämpningsproblemen. Han gör det skickligt och lite falskt genom att understryka hur viktig och stringent denna forskning är, på samma gång som han ger läsaren en stark känsla av att den är onyttig och obegriplig. Skickligt alltså, och lite ojuste. Psykologen var inte enbart en psykofysisk institutionen ens 1960, och i ännu mindre grad senare. Trankells eget program kom till korta för att han försummade att bygga upp en internationellt inriktad forskargrupp, kanske var han alltför engagerad i viktiga tillämpningsproblem för det.

Trankells bok är ett nöje att läsa och som framgår av ovanstående, hoppas jag, är den fortfarande aktuell. Sexuella övergrepp skakar oss ännu mera nu än för 40 år sedan och debattens vågor går höga kring vittnespsykologiska utredningar i sådana sammanhang. Emotionella inflytanden på kvaliteten hos vittnesmål är en annan klassiker. Grafologer har vi ständigt omkring oss och test “valideras” numera huvudsakligen just på det sätt som Trankell med all rätt vänder sig mot: att resultatet “känns” rätt. Domstolar är lika glada amatörpsykologer idag som för 50 år sedan.

Tjäna massor av pengar på godtrogenhet: Cold Reading

Med termen ”cold reading” menas de metoder som används av spågummor, astrologer, grafologer och andra för att övertyga sina kunder om att de har djup och förborgad kunskap om deras förflutna, framtid, livssituation. och personlighet. Rowland har beskrivit hur det går till i en fascinerande bok (Rowland, 2005). Det handlar dels om att ställa försåtliga frågor som inbjuder till att ge sådana svar som kan utnyttjas för att göra bra gissningar. De som gissningar som slår in upplevs som ”mirakel” (”Hur kan du förklara att hon visste det?”), misstagen glöms eller viftas bort. ”Jag gör också misstag ibland, det har jag ju sagt”. De ”utlåtanden” som spågumman sedan gör innehåller smicker och självklarheter men de är formulerade på ett smart sätt så att det inte framgår tydligt. Vad sägs om följande utlåtande:

You have a need for other people to like and admire you, and yet you tend to be critical of yourself. While you have some personality weaknesses you are generally able to compensate for them. You have considerable unused capacity that you have not turned to your advantage. Disciplined and self-controlled on the outside, you tend to be worrisome and insecure on the inside. At times you have serious doubts as to whether you have made the right decision or done the right thing. You prefer a certain amount of change and variety and become dissatisfied when hemmed in by restrictions and limitations. You also pride yourself as an independent thinker; and do not accept others' statements without satisfactory proof. But you have found it unwise to be too frank in revealing yourself to others. At times you are extroverted, affable, and sociable, while at other times you are introverted, wary, and reserved. Some of your aspirations tend to be rather unrealistic.

Forer gav detta till en grupp studenter som hade tagit ett personlighetstest (Forer, 1949). (Arne Trankell upprepade senare försöket i Sverige). Nästan alla tyckte att det stämde mer eller mindre perfekt på just dem! Manualen för Myers-Briggstestet (Sjöberg, 2005) vimlar av påståenden av dessa typer: smicker varvat med självklarheter och tautologier. Det är troligen därför som testet har så många entusiastiska anhängare, precis som spågummor och liknande yrkesgrupper. Det handlar om att tjäna stora pengar på människor godtrogenhet.

För praktiken av cold reading ger Hyman 13 enkla regler http://www.skeptics.com.au/articles/coldread.htm

Vem som helst kan lära sig dessa och på kort tid bli en stor guru.

Referenser
Forer, B. R. (1949). The fallacy of personal validation: a classroom demonstration of gullibility. Journal of Abnormal & Social Psychology, 44, 118-123.
Rowland, I. (2005). The full facts book of cold reading, 4th edition. London: Full Facts Books.
Sjöberg, L. (2005). En kritisk diskussion av Myers-Briggs testet. Organisational Theory & Practice. Scandinavian Journal of Organisational Psychology, 15, 21-28.

Profilering av gärningsmän

I tidskriften New Yorker, 12 november 2007, finns en lysande essä av Malcolm Gladwell om profilering. I deckare och filmer har ju FBI:s metodik med profilering av brottslingar, ofta mördare och våldtäktsmän, framställts som rena underverket och som stöd för dynamisk-psykologisk analys. Gladwell visar att alltsammans är en myt. Profilering har ytterst sällan lett polisen på rätt spår, utlåtandena som "experterna" presterar kan tolkas lite hur som helst, ungefär som astrologi eller grafologi, men de är skrivna så att de ger ett övertygande intryck. Bland det mera slående i artikeln är att Brussel, psykoanalytiker och "grand old man" inom profilering tycks ha hittat på historien om hur han skrev en fantastiskt korrekt profil av "the mad bomber", en bombman som härjade i New York på 50-talet. Ännu en av alla dessa myter som bygger på ren och skär lögn.

Malcolm Gladwells två böcker "The tipping edge" och "Blink" är också fascinerande läsning! De finns på svenska.

Hur ska man hantera sin ilska?

Hur ska man hantera sin ilska? Enligt katharsisteori, från Aristoteles till Freud, ska man leva ut den och därmed bli av med den. (Katharsis betyder rening). Annars blir det skadliga effekter både fysiskt och psykiskt. Men är det verkligen en effektiv metod att riva sönder tidningar eller slå på en kudde, eller skälla ut chefen? Eller att ge sig hän i ”primalskrik” (Singer & Lalich, 1996)? Forskning visar entydigt att utlevande av ilska leder till ännu mera aggressivitet (Lohr, Olatunji, Baumeister, & Bushman, 2007). Det blir ibland en snabb känsla av lättnad, det är sant, och kanske är det därför man på sikt blir mera aggressiv om man lever ut sin ilska. Lohr et al. beskriver t o m ett fall där en skolmassaker i USA tycks ha haft sina rötter i ”katharsis-terapi” föreskriven av en psykolog. De negativa följderna av utlevande av ilska är tyvärr inte allmänt kända. Tvärtom fortsätter vissa psykologer och självutnämnda ”experter” i tidningar och böcker att rekommendera utagerandet, tydligen utan kunskap om forskningen på området.

Ilska går normalt över med tiden. De påstådda negativa effekterna av att inte spela ut den existerar inte. För behandling av kronisk ilska finns emellertid kognitiv beteendeterapi (Olatunji & Lohr, 2004) som har visat sig ge goda och bestående effekter. För tillfällig ilska rekommenderas avslappning, att vända sin uppmärksamhet mot något annat och positivt, eller t ex ett gammalt knep som att räkna till 10.

En bra princip i IT-åldern: skicka aldrig ett ilsket e–postbrev samma dag! När du läser det nästa dag vill du antagligen inte skicka det alls, eller kommer du att mildra formuleringarna och på det sättet undviker du att skaffa dig en ovän. Att spela ut sin ilska mot människor snarare än att slå på en kudde medför ofta stora negativa konsekvenser.

Referenser

Lohr, J. M., Olatunji, B. O., Baumeister, R. F., & Bushman, B. J. (2007). The psychology of anger venting and empirically supported alternatives that do not harm. The Scientific Review of Mental Health Practice, 5, 53-64.
Olatunji, B. O., & Lohr, J. M. (2004). Nonspecific factors and the efficacy of psychosocial treatments for anger. The Scientific Review of Mental Health Practice, 3, 3-18.
Singer, M. T., & Lalich, J. (1996). Crazy therapies: What are they? Do they work? San Francisco: Jossey-Bass.

Humbugpsykologi

Tidskriften The Scientific Review of Mental Health Practice ( http://www.srmhp.org/index.html)) innehåller utmärkta kritiska diskussioner av diverse humbugpsykologer. Ett bra exempel är en artikel om Wilhelm Reich, mannen med orgonlådan, och den kan läsas på¨länken http://www.srmhp.org/0401/orgone-therapy.htmlSå här börjar den: "Recently, I came across The Function of the Orgasm by Reich (1973), at a yard sale. For only twenty-five cents, who could resist it? It is one of many books by this charismatic and controversial man. Up to that point, I had never read anything by him, and I thought that his bizarre movement had faded away. I was sorely mistaken". Nej, just det. Reichterapi utövas även i Sverige, även med understöd av åtminstone en statlig myndighet, och detta av personer utan kvalificerad psykologisk eller medicinsk utbildning. Kan man tjäna pengar på något så gör man det, uppenbarligen.

Pseudovetenskaplig behandling av autism diskuteras i en annan utmärkt artikel som även den är direkt tillgänglig på Internet på länken http://www.srmhp.org/0401/media-watch.html.

Den franska psykoanalytikern Lacan var en av vår tids mest framgångsrika humbugmakare. Mycket allmänbildande och välskriven är en essä om honom med den talande titeln "A shrink from hell", se http://www.psychiatrie-und-ethik.de/infc/en/Shrink_from_Hell.htm


Den kritiska analysen av Freuds arbete har nu nått stormstyrka. Se http://www.psychiatrie-und-ethik.de/infc/en/Introduction.htm. En hel del av det grundläggande materialet kan laddas ner via http://www.butterfliesandwheels.com/infocusprint.php?num=21&subject=Freud .