Kurs i kreativitet: vad tänkte (och kände) eleverna?

I en kurs om kreativitet på HHS använde jag en kursbok med fallbeskrivningar (Bennis och Biederman, 1997), med den intresseväckande titeln  "Organizing genius", samt två filmer: Döda poeters sällskap och Bröderna Mozart.Eleverna hade i uppgift att skriva reflektioner/recensioner. Dessa gjorde jag en kvalitativ innehållsanalys av. Resultatet var oväntat! Se denna länk.

Referens

Bennis, W., & Biederman, P. W. (1997). Organizing genius. The secrets of creative collaboration. Reading, Mass.: Perseus Books.

Vänsterns avsky för ordning och kunskaper i skolan

Maria Wetterstrand mötte Jan Björklund i en TV-debatt för några veckor sedan. Ministern talade sig varm för kunskapsskolan och ett konstruktivt, ordnat arbetsklimat. Man undrar om någon kan vara emot det? Jo, sannerligen, det kan vänstern som ju ansvarar för den svenska flumskolan sedan många år. Vi fick höra från Wetterstrand att det fanns en motsättning mellan kunskaper och kreativitet, och den svenska skolan var tydligen enormt bra och bubblande av kreativitet tack vare bristen på kunskaper och ordning. Varifrån hade hon fått detta nonsens? Inte från forskning om kreativitet. Se referens nedan som framhåller just kunskaper och konstruktivt arbetsklimat som viktiga. Wetterstrand och övriga vänstern ser världen genom väldiga underliga glasögon och är på ljusårs avstånd från verkligheten, sunt förnuft och vetenskap. Det är så fanatiker fungerar.

Referens

Ma, H.-H. (2009). The effect size of variables associated with creativity: A meta-analysis. [doi:10.1080/10400410802633400]. Creativity Research Journal, 21(1), 30-42.

"Fula fötter" - trakasserad av lärare

Under 8 år i skolan, först fyra i folkskola och sedan fyra i realskola, kunde jag observera egendomligt beteende av lärare. Ibland var det ganska bisarra saker som hände, med starka emotionella utspel som kunde handla om vad som helst och vara helt utan relation till skolan. Ibland var det förstås utskällningar av oss elever. "Ut med er i skogen", kunde läraren i svenska och historia skrika, med en majestätisk gest mot en träddunge på andra sidan Årstaviken. Samme man ägnade en lektion i historia till att klaga på försenade spårvagnar. Det var en måndagsmorgon och katastrofen hade skett på lördagen. Han var fortfarande djupt upprörd och vi fick lyssna till hans ilska. I gymnasiet var dylikt mera ovanligt men visst fick vi höra massor av läraren i franska om hennes framgångsrika bröder.

Värst var förstås trakasserier av elever, mobbning skulle man kunna kalla det. När jag var 10 år fick jag höra av gymnastikläraren att jag hade "de fulaste fötter hon någonsin sett". Det var mycket pinsamt och minnet har följt mig genom åren. Klasskamrater kunde råka mycket värre ut om de hade inlärningssvårigheter. Hånfulla skämt om dem från lärarnas sida var ganska vanliga.

Vad berodde sådant på? Ingen vuxen skulle väl våga släppa loss på det sättet i sitt yrkesarbete med andra vuxna, hur frestande det än var. Lärarna tycks ha upplevt sig vara helt fria att bete sig hur som helst, efter vad som passade deras dåliga humör för stunden. Som om ingen någonsin kunde få reda på vad de haft för sig i klassrummet, helt ansvarslöst. Hur många var vi som fick bli måltavlor för deras frustrationer? Och minns vi hela livet?

Jag kan bara hoppas att skolan av idag är bättre. Men jag är inte så säker på det. Rent dysfunktionellt beteende kommer man nog inte åt med lärarutbildning och "värdegrunder". Det skulle vara intressant att höra om andras erfarenheter och syn på varför det kan gå så här illa.

Signifikanstestningens nedgång och fall

Alla som studerat beteendevetenskap har fått lära sig om signifikanstestning. Det är en statistisk metod för att avgöra om en gruppskillnad eller en korrelation skiljer sig från vad som kunde förväntas av en ren slump. Man antar att slumpen är orsaken till det resultat man fått i sina data (en gruppskillnad eller en korrelation). Hur stor är sannolikheten att resultatet skulle uppkomma under det antagandet? Om denna sannolikhet är mindre än 5% säger man att resultatet är "signifikant", och forskaren blir glad. Vi fick en skillnad (korrelation), säger han, och i läroböcker skrivs samma sak. "Signifikanta" effekter, talas det om men mycket sällan hur stora de är. Att det är en viktig fråga lärs sällan ut i elementära kurser. Men signifikanta effekter kan man alltid få om man har tillräckligt många observationer.

Signifikanstestningen introducerades i beteendevetenskapen på 50-talet och har blivit allmänt accepterad som ett sätt att etablera att resultat är stabila och värda att dra slutsatser från. Det är emellertid fel, och ofta vilseledande. Forskarna har lurat sig själva och andra i tron att de etablerat något av betydelse, och slagit sig till ro. De letar sällan efter bättre förklaringar och starkare effekter; de ställer inte just dessa kritiska frågor som för forskningen framåt. Se Rodgers utmärkta artikel som refereras nedan. Rodgers ger ett fascinerande perspektiv på signifikanstestningen som han anser är på väg att ersättas av ett helt annat synsätt, nämligen att bygga modeller och att leta efter mera kraftfulla förklaringar till beteendet.

Diskussionen om signifikanstestning och hypotesprövning är mycket omfattande och många är starkt kritiska. Det är till en del ett svårsmält material det handlar om. Men jag tror man når mycket långt med enkla medel. Fråga efter hur stora skillnader är, eller hur starka sambanden är, inte bara om de är signifikanta. Och leta efter ännu bättre förklaringar och ännu starkare faktorer. Nästan alltid finns det mycket stora utrymmen för förbättringar - det mesta i beteendet är ännu oförklarat!

Referens

Rodgers, J. L. (2010). The epistemology of mathematical and statistical modeling: A quiet methodological revolution. [doi:10.1037/a0018326]. American Psychologist, 65(1), 1-12.

Lärarnas skicklighet

Skolan debatteras flitigt och regeringen har goda ambitioner med att förbättra den på olika sätt, bl a kvaliteten på lärarna. Tyvärr har man där fastnat i en kliché, nämligen "behörighet". Inget är enklare än att bygga retoriken på detta begrepp som samtidigt är mycket missvisande. Behörighet är ingen garanti för lärarkvalitet.

Evidensbasering på detta område, som på alla andra, kräver att man tar fram data på de resultat som läraren skapar och stimulerar till, i form av elevernas kunskaper. Gör man det finner man en enorm variation mellan bra och mindre bra lärare. De som är bra har inte nödvändigtvis formell behörighet. Intresse och engagemang, social och emotionell intelligens är avgörande. Sådana lärare kan man få genom noggranna urvalsmetoder och genom att ge dem bra löner och återskapa den höga status som yrket en gång hade. Vad lärarhögskolorna lär ut är jag mycket tveksam till. Alltför mycket ideologi tycks ha skymt sikten för de reella pedagogiska problemen och hur de kan lösas.

Ett stimulerande kapitel i Malcolm Gladwells senaste bok "What the dog saw" handlar om dessa ting (och en hel del annat), visserligen i en amerikansk kontext men ändå tankeväckande för vår del.Det heter "Most likely to succeed.How do we hire when we can't tell who's right for the job". Läs det! Och resten av boken, jag ska återkomma till den i flera inlägg på denna blogg.

Ett effektivt sätt att klara tentan

Hur läser man effektivt en text så att man kommer ihåg den? Att bara läsa den en gång är inte särskilt effektivt. Bättre att göra anteckningar och läsa den en gång till. Enligt en färsk studie (se nedan) är den bästa metoden:

1. Läs texten
2. Berätta innehållet (t ex i en bandspelare eller till en vän)
3. Läs texten igen

Vitsen med att berätta för en vän är att denne kan ställa frågor om sådant som han eller hon inte förstår. När man ska förklara något kan man få hjälp att själv förstå.

Själv läste jag alla kursböcker tre gånger. Första gången var det lite dimmigt för mig vad boken ville säga. Andra gången förstod jag det mesta. Tredje gången förstod jag allt, och kom dessutom ihåg det väldigt bra för tentan.

Det här tar tid och kostar energi. Det är bara om man är intresserad som man vill satsa så mycket. Alltså att man studerar inte bara för att klara tentan utan för att det man lär sig är intressant, viktigt och roligt.

För psykologistuderande vill jag rekommendera böcker som i sig är fascinerande och som höjer intressenivån. Gladwells och Pauls böcker i nedanstående lista är båda av den typen. Sawyers bok har dessutom användbara referenser till hjälpmedel för kreativ verksamhet inom många områden. När jag läste den glömde jag resten av världen, inklusive att äta middag. Roligare läsning får man leta efter.


Forskning

Jämförande studier av olika metoder för instudering av ett material är enkla och intressanta att genomföra. Intreseskapande texters effekter har såvitt jag vet inte undersökts men vore ett viktigt tema. Tänk om man kan få en generell höjning av intresset för ett ämne på det sättet? Då vore allt vunnet. Utan intresse är tillvaron grå, och ingen kreativitet släpps loss.


Referens

Mark A. McDaniel, Howard, D. C., & Einstein, G. O. (2009). The read-recite-review study strategy: Effective and portable. Psychological Science, 20(4), 516-522.


Intresseskapande böcker

Gladwell, M. (2003). Den tändande gnistan. Hur små faktorer kan förändra världen. Stockholm: Prisma.

Paul, A. M. (2004). The cult of personality. How personality tests are leading us to miseducate our children, mismanage our companies, and misunderstanding ourselves. New York: Free Press.

Sawyer, R. K. (2006). Explaining creativity. The science of human innovation. New York: Oxford University Press.

Big Five Plus

Testet presenteras i en kortfattad föreläsning (10 minuter)här.

Alldeles för intressant...

Intresse skapar motivation och är grunden för kreativitet. Så långt är allt väl. Men intresse har också en baksida. Eller kanske flera.

Mayer et al. (2008) visar hur inlärning kan störas av intressanta detaljer i det material som studeras. Dessa kan nämligen dra uppmärksamheten bort från väsentligheter. I ett vidare perspektiv kan starka intressen (passioner) leda till att allt annat offras för dem, till stor nackdel för livskvaliteten (och för omgivningen).

Det är en delikat fråga hur mycket man ska utnyttja intressen för att skapa motivation och inlärning. Blir det för mycket av det färgstarka och konkreta försvinner principerna och djupet. Blir det för lite konkretion väcks inte intresset alls. Ett exempel: när jag var barn blev jag väldigt intresserad av svensk historia. Jag läste och slukade alla banden av Topelius "Fältskärns berättelser", som idag skulle kallas en såpa och som handlar om två släkters öden och äventyr och svensk stormaktstid. Mitt historientresse är fortfarande mycket inriktat på det konkreta och mänskliga detaljer, medan 12 volymer av Nationalencyklopedins världshistoria samlar damm på min bokylla. De var en stor besvikelse med sin snustorra "vetenskaplighet", dåliga språkbehandling och politiska korrekthet. Vem vill läsa sådant? Intressant nog har förlaget försökt lätta upp med hjälp av massor av bilder och en del detaljboxar. Javisst, det är kul att titta på bilderna. "I look at the pictures as I turn the pages", sjunger Garfunkel, och "don't know much about history".

Sandemose har skrivit: "Mord og kjærlighet er det eneste som er verd å skrive om". Kanske man skulle lägga till existens, makt och pengar. Men listan blir inte så lång. Det vardagliga och konkreta hör knappast hit. I Widerbergs film "Kärlek 65" säger Keve Hjelm, som spelar demonregissören, "Jag skulle vilja göra en film lika konkret som något som sägs över ett frukostbord". Tjaha. "Räck mig marmeladen är du snäll" - det är ju bara banalt.


Uppsatser och forskning:

Det finns stora individuella skillnader i hur lätt man intresserar sig för något. Jag har använt mig av en skala, "boredom proneness scale", se här, för referens till skalan och en bra artikel om uttråkning. Den svenska versionen skulle kunna användas på många sätt, t ex i relation till könsskillnader, ålder och intelligens eller studieresultat. Lite djupare skulle man kunna gå i vad det är som gör olika material om samma fakta olika intressanta, och i studier av passionerade intressen av olika slag, som jag skrivit om tidigare på denna blogg.


Referens

Mayer, R. E., Griffith, E., Jurkowitz, I. T. N., & Rothman, D. (2008). Increased interestingness of extraneous details in a multimedia science presentation leads to decreased learning. Journal of Experimental Psychology: Applied, 14(4), 329-339.

Tid för studier, tid för lektioner: Vad måste utbildning kosta?

I dagens nummer av DN läser jag att högskolorna numera bara har råd att ge 4 timmars lektioner/föreläsningar per vecka i humaniora och samhällsvetenskaper. Det är ungefär vad jag fick när jag påbörjade mina studier i psykologi omkring 1960. Vi lärde oss en hel del ändå. Frågan är vilken användning av studentens tid som leder till bästa resultatet för en viss kostnad. Lektioner och föreläsningar är en passiviserande form av utbildning; man vill vara aktiv själv, se Sjöberg (1997), här.. Gruppövningar i små grupper är bättre men dyrare. Grupperna måste vara mycket små för att de ej ska helt domineras av ett fåtal talföra personer på alla andras bekostnad - det blir dyrt.

Att läsa kurslitteratur har i alla tider varit ett huvudmoment, men läsning tar tid och är inte så populärt. En upprörd student på HHS kom en gång för att klaga på en tentamen jag anordnat: "För att klara den tentan måste man ha läst boken!". No comment. Själv läste jag all kurslitteratur noga 3 gånger i mina lic-kuser. Jag undrar om någon mer än jag har gjort det - det ger faktiskt bra effekt på förståelse och minne. Ett tips, alltså. Men en sådan insats kräver nog också ett starkt intresse...

Numera finns en stor mängd gratiskurser på högskolenivå på nätet, se t ex här. De ges av världsstjärnor vid de stora berömda amerikanska universiteten och det är väl få svenska universitetslärare som kan komma upp på den nivån. Det är personer som är aktiva och framgångsrika forskare i de områden som de undersvisar inom - också det ett kvalitetskrav som svenska högskolor sällan når upp till när det gäller grundutbildningen. Var och en med egen uppkoppling till Internet kan alltså numera skaffa sig kvalificerad utbildning gratis, och utan att lämna hemmet. Det är på engelska förstås, så på köpet skärper man sina språkkunskaper. Högskolorna borde kunna rekommendera sina studenter dessa möjligheter som komplettering till sitt eget begränsade utbud.

Men tillbaka till det där med tid. Antalet studietimmar per vecka tycks sällan bli 40 inom humaniora och samhällsvetenskap. Kraven är för låga, möjligheterna till aktivering för små. Kanske misslyckas man också med att väcka och vidmakthålla studenternas intressen. För intresse krävas "lagom svåra utmaningar" (Silva, 2006); se också Sjöberg (2006), här. Det vore intressant att studera hur det ligger till med hjälp av metoder för att undersöka slumpmässigt valda handlingar; sådana metioder ger ett tvärsnitt av tidsanvändningen under den vakna delen av dygnet. Jag påbörjade sådan forskning på 70-talet och senare gjordes den med ett flertal studentgrupper, se Sjöberg och Magneberg (1990), här. I ett mycket senare arbete kunde jag konstatera att denna metodik nu är ganska spridd, omfattande referenser till olika tillämpningar finns i min studie av TV-tittande som "a favorite waste fo time" (Sjöberg och Magneberg, 2007), se här. I den artikeln finns en jämförelse med annan liknande metodik. I efterhand har jag insett att en sak vi missade var att fråga om vanor.

Det finns mycket att forska på här!


Användning av tiden inom utbildning med lite eller mycket schemalagd undervisning, eventuellt i relation till studieresultat

Konkurrenter om studenternas tid

Vanans roll i tidsanvändning i studier och annans verksamhet. (Det finns en intressant aktuell diskussion om vanor inom socialpsykologin).

Resultat av att följa undervisning på Internet i stället för lokalt: inte bara m avseende på studieresultat utan också mera generellt, t ex när det gäller sociala relationer och ensamhet, se Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2004). Internet use, social skills and adjustment. CyberPsychology & Behavior, 7(1), 41-48. Här.

Mera allmänt om faktiskt förekommande beteende snarare än retrospektiva rapporter på frågeformulär eller i intervjuer - det har tagit lång tid för psykologer att faktiskt börja studera beteende! Här finns mycket att göra. Ett exempel är hur de nya media påverkar våra liv. Min TV-studie är ett första litet steg.



Referenser

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2004). Internet use, social skills and adjustment. CyberPsychology & Behavior, 7(1), 41-48. Här.

Silvia, P. J. (2006). Exploring the psychology of interest. New York: Oxford University Press.

Sjöberg, L. (1997). Studieintresse och studiemotivation. Stockholm: Svenska Arbetsgivareföreningen och Institutet för individanpassad skola. Här.

Sjöberg, L. (2006). What makes something interesting? (Review of the book, Exploring the Psychology of Interest by Paul J. Silvia). PsycCRITIQUES, 51 (46, Article 4), No Pagination Specified. Här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27. Här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (2007). Action sampling of tv viewing: A favorite waste of time. Journal of Media Psychology, 12(2). Här.

Nobelpris i pedagogik

Tidskriften Science annonserar i sitt senaste nummer att de kommer att ge prioritet till rapporter om pedagogisk forskning av hög kvalitet. De är nämligen övertygade om att skolrona behöver göra ett bättre jobb med att få fram intellektuell kapacitet och kompetens. Publicering i Science är varje forskares våta dröm. Det är sådant som leder till Nobelpris i de mest exterma fallen, men även för andra är det enormt betydelsefullt för karriären och möjligheten att få forskningsanslag. Chansen för ett uppsving i pedagogisk forskning är därför stor till följd av tidskriftens nya politik. I numret finns en hel sektion med intressant forskning om pedagogik i anslutning till IT-utvecklingen. Den kognitiva psykologin har mycket att ge inom pedagogiken; vi arbetade för den tillämpningen redan för ganska länge sedan

Intresset för studier är givetvis en central faktor. Matematik och naturvetenskap lockar inte. Det tröttsamt vanliga receptet, som inte hjälper annat än kansake på kort sikt och i liten skala, är att göra ämnena "praktiska". Det tror jag är ett svar på omotiverade elevers egna förklaring: "man har inget praktisk användning av matte". Men det är andra faktorer som styr människors motivation och intressen än kortsiktiga praktiska vinster, se en sammanfattning av forskning om studieintresse här.

Svensk pedagogisk forskning har inte många exempel på internationellt framgångsrik verksamhet, trots enormt stora forskningsresurser. När hörde vi talas om spännande forskning av pedagoger senast? Det finns dock lysande undantag. Den främste pedagogikforskaren i Sverige är utan tvekan professor Ference Marton, Göteborg. Se t ex hans insatser för att drastiskt förbättra pedagogiken när kinesiska barn ska lära sig läsa (Tse et al., 2007).

Nobelpris i pedagogik lär inte vara på gång, men Science öppnar en dörr för pedagoger att höja sin ambitionsnivå. Konsekvenserna lär inte vänta på sig, man kan bara hoppas att svenska forskare tar chansen de också.


Referenser

Hjelmquist, E., Sjöberg, L., & Montgomery, H. (Eds.). (1978). Undervisningspsykologi: Pedagogiska tillämpningar av kognitiv psykologi. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Sjöberg, L. (1997). Studieintresse och studiemotivation. Stockholm: Svenska Arbetsgivareföreningen och Institutet för individanpassad skola. Här.

Tse, S. K., Marton, F., Ki, W. W., & Loh, E. K. Y. (2007). An integrative perceptual approach for teaching Chinese characters. Instructional Science, 35, 375-406.

Övertron på stora organisationer

Stora institutioner och organisationer kan ha ekonomiska fördelar, och politiker och administratörer lyssnar gärna till det budskapet, kanske mycket därför att det skapar mera makt och karriärmöjligheter för dem. Men små organisationer, senast var det små skolor, har många fördelar. Ekologiskt orienterade psykologer visade för ganska länge sedan just detta: alla får vara med, alla behövs, i de små skolorna, se en redogörelse för den ekologiska psykologin, nu orättvist bortglömd och negligerad, här. Schoggens arbete från 1989 ger emellertid en uppdatering av Barkers grundläggande insatser, se referens nedan. Mina egna arbeten med slumpmässiga stickprov av beteenden i den naturliga miljön inspirerades av den ekologiska psykologin (se nedan) och böcker som "One boy's day" (Barker & Wright, 1951) som försöker följa allt som händer i miljön. Psykologisk forskning har annars nästan aldrig intresserat sig för den saken.

Motivationen kan öka enormt bland personal som marginaliserats och sjukskrivit sig för att inget brytt sig om dem eller trott på dem, om de finner att de fyller en viktig funktion.

Idén om att skapa större enheter tycks alltid dyka upp efter en tids verksamhet - ingen verkar ifrågasätta budskapet att det är ekonomiskt effektivt. Men det är inte ens det om människor marginaliseras och deras skapande förmåga ignoreras. Många fler än en liten elit kan bidra, men den som möts av likgiltighet ger snabbt upp.


Referenser
Barker, R. G. (1968). Ecological psychology. Stanford: Stanford University Press.
Barker, R. G., & Gump, P. (1964). Big school, small school. Stanford: Stanford University Press.
Barker, R. G., & Wright, H. F. (1951). One boy's day. New York: Harper & Row.
Schoggen, P. (1989). Behavior settings. A revision and extension of roger g. Barker's "Ecological psychology". Stanford, CA: Stanford University Press.
Sjöberg, L. (1982). Ekologisk psykologi. In L. Sjöberg (Ed.), Upplevelse och prestation. Några utvecklingslinjer inom teoretisk psykologi (pp. 64-82). Lund: Doxa. Här.
Magneberg, R., & Sjöberg, L. (1995). A study of the everyday behavior of problem drinkers. In R. Magneberg (Ed.), An evaluation of the method of random action sampling (pp. 77-100). Stockholm: Center for Risk Research. Här.
Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27. Här.
Sjöberg, L., & Magneberg, R. (2007). Action sampling of tv viewing: A favorite waste of time. Journal of Media Psychology, 12(2). Här.

Datorspel

Datorspelande är en enormt utbredd verskamhet, som ofta ses med kritiska ögon. Säkert med viss rätt, eftersom alldeles för mycket tid kan gå åt till spelandet, och eftersom en del spel är ganska våldsamma och kan uppmuntra till våld. Men det är inte hela historien. Det finns forskning som tyder på att spelande kan leda till avancerad inlärning och förbättrad förståelse av kritiskt vetenskapligt tänkande. Det är en glidande övergång mellan datorspel och datorstödd inlärning. I lyckliga fall kan datorspelet vara ett sätt att göra inlärning rolig och engagerande. Det är faktiskt så här: bara om något är roligt och engagerande vill vi hålla på med det, och det är bara om vi ägnar mycket tid åt en verksamhet som vi utvecklar vår kunskap.

Läs mera på http://www.apa.org/releases/videogamesC08.html

Debatten om evidensbaserad psykoterapi

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/2008) finns intressant material om kravet på evidensbasering. Det sprider sig alltmer och det bekymrar professorerna Rold Sandell och Gudrun Olsson som intervjuas om saken. (Inga professorer med andra åsikter kommer till tals). Deras invändningar går bl a ut på att kravet på evidensbasering är "naturvetenskapligt". Det där är vid det här laget ett mycket gammalt argument. Kravet på kontrollerade studier än en fråga om logik, inte om naturvetenskap. Naturvetenskapåen använder logik, men allt som använder logik är inte naturvetenskap. Elementärt så det förslår. Problemet, som Sandell och Olsson helt förbigår, med subjektiv "evidens", av den typen att terapeuten själv "upplever att det fungerar", är att den sortens evidens kan fabriceras för VAD SOM HELST. Sockerpiller har effekter. KBT däremot, VET man leder till förbättringar för många patienter - och här finns det slutliga och definitiva kriteriet. Lidande människor har rätt att få hjälp, med metoder som har effekter som har vetenskapligt dokumenterats. En självklarhet? Inte alls. sandell och Olsson är exempel på det hårda motståndet mot evidensbasering. Det har sin grund i decennier av dominans för psykoanalys/psykodyanmik, och universiteten har negligerat sitt ansvar. Det är därför det är en skriande brist idag på terapeuter som kan ge effektiv hjälp. Men det är gott om terapeuter som inte kan det.

Mångkulturella miljöer och kreativitet

Variation i miljön är positiv för att skapa nya kreativa idéer. Det är lätt att förstå att det är på det sättet eftersom kreativa idéer uppkommer genom associationer mellan det nya och vad man redan kan och vet. Kreativitet handlar om att skapa nya kombinationer som på ett radikalt sätt bryter med de invanda tankesätten. En viktig form av variation i den sociala miljön är variationen mellan människors kulturella bakgrunder. Tyvärr kan det gå snett om man inte kan eller vill förstå varandra och fördomar kan utvecklas, i stället för tolerans och intresse. Men om man är öppen för det mångkulturela som en möjlighet och inte som ett hot kan resultatet bli radikalt ökad kreativitet. Se nedanstående intressanta artikel av Leung et al.

Referens
Leung, A. K.-y., Maddux, W. W., Galinsky, A. D., & Chiu, C.-y. (2008). Multicultural experience enhances creativity: The when and how. American Psychologist, 63(3), 169-181.

Betyg - tillbaka till ruta 1

Den nya betygsskala som nu föreslås har 5 godkända steg och 2 icke godkända. Känns det igen, någon? När jag gick i skolan var det A, a, AB, Ba och B som var godkända. BC och C var icke godkända. Andra bokstavsbeteckningar nu, men samma idé. Politikerna verkar gå i cirklar. Mellan det nuvarande förslaget och det tidigare, stabila systemet ligger decennier av politiskt reformiver och inkompetens.

Det började med att psykologer och pedagoger fann att olika lärare tillämpade betygssystemet på olika sätt. Somliga var mer krävande än andra och satte i genomsnitt lägre betyg. Detta gällde även om man kontrollerade för elevernas kunskaper, tyvärr. I stället infördes de relativa betygen. Men då fick man i stället andra negativa effekter. Lärarna vågade inte i tillräcklig grad avvika från den rekommenderade fördelningen av betyg. (Min dotter berättade en gång att en lärare sagt "Nästa termin blir det en femma ledig i matte för då flyttar Johan"). Konsekvenserna av de relativa betygen blev med tiden uppenbara också för politikerna och man började trixa med andra system, oftast med så få steg som möjligt. Det ledde, som man kunnat vänta sig, till krav på större differentiering. Och så till slut är vi tillbaka på ruta 1: 7 nivåer. Har vi lärt något av 50 års experimenterande?

För mycket reformer av skolan, för kort tid att lära något och kanske också för lite vilja att systematiskt utvärdera. Tänk på 1969 års forskarutbildningsreform. Det tog nästan 30 år innan den utvärderades och då fann man att den inte alls gett de förväntade effekterna på studietiden. Utbildningspolitiken behöver grundas på realistisk verklighetsuppfattning och systematiska utvärderingar efter kortare tid än 30 år, inte på drömmares "visioner".