Streetsmart=osmart

Uttrycket streetsmart tycks bli alltmera populärt i en del kretsar. Det nämns då som något positivt, något man beundrar. Jag har haft anledning att reflektera över det i samband med att jag blivit utsatt för bedrägligt beteende hos en fd samarbetspartner, som ofta använde det. Det är faktiskt avslöjande, förstår jag nu. Det visar personens värderingar i ett viktigt avseende. Får han en chans kommer han att försöka lura dig. Sedan är det en annan sak om det verkligen är så väldigt smart att vara streetsmart. Man kanske kan lura till sig en del pengar eller andra förmåner men man förlorar något mycket mera värdefullt, nämligen förtroende. Och den streetsmarta personen gräver sin egen grav i affärerna, eller vad det nu är för verksamhet han försöker bedriva. Reflektera därför över vad det innebär när någon talar med beundran om streetsmart.

Smart uppskjutande

Många lider av att de inte får allt gjort som de hade hoppats, åtminstone inte i tid. Att skjuta upp kallas på engelska för "procrastination". Perry, filosof vid Stanford, har just fått ett alternativt Nobelpris för en kort essä om "strukturerat uppskjutande", se här. Hans idé är att sätta upp de verkligt viktiga sakerna i toppen på en göra-lista, och längre ner en massa saker som också är viktiga men inte så viktiga. När man gör de där sakerna med prioritet 2 gör man åtminstone något, skuldbördan lättar och man kanske t o m har kul. Kanske en del av knepet är att formulera uppgifter med prioritet 1 som är så storslagna och högtflygande att man egentligen aldrig på allvar tror sig om att klara dem. Man kan vänta lite till, tills rätt ögonblick infinner sig och den där geniala idén poppar upp...

Annars finns ju en hel del bra tips om hur man kommer igång och får saker gjorda, se t ex här.

Vad kvinnor vill ha

Det är bra idé  för en man att försöka förstå "vad kvinnor vill" i en relation. Det är inget som kommer av sig självt, och för de flesta krävs att man först går igenom en lång och mödosam inlärningsprocess. Kvinnor är annorlunda än män, En bra start är att läsa denna artikel.

Att nå svåra mål

De flesta når troligen inte alla sina viktiga och svåra mål, kanske bara några få. Det kan bero på att de har mål som är orealistiska men också på att de ger upp för snabbt. De riktigt intressanta målen är ofta svåra att uppnå och sannolikheten att misslyckas är därför stor, medan man kan lyckas om man är ihärdig och inte ger upp, att man försöker flera gånger, betydligt fler än vad som är vanligt (Sjöberg, 2008).

Wiseman (2009) ger goda råd om hur man kan nå sina mål i sin utmärkta självhjälpsbok. Att dagdrömma om hur underbart det skulle vara om målet uppnåtts hjälper inte alls. Man måste föreställa sig stegen dit.

1. Gör upp en plan, skriv ner den. Formulera konkreta delmål.
2. Berätta för andra om din föresats.
3. Belöna dig själv när du klarat av etappmål.
4. Räkna med att du kommer att misslyckas ofta, försök ta misslyckandena med en klackspark. Inse att de inte beror på dig själv utan att de är naturliga när man försöker något svårt.

Wiseman har ett schema för planering och uppföljning, som nog kan passa en del. Uthållighet är en personlighetsdimension av betydelse i många sammanhang (Sjöberg, 2010). "Big Five" förklarade i mina testdata ca 30% av variansen i uthållighet - mycket men inte allt. Viktigast var emotionell stabilitet, därefter extraversion och öppenhet.

Planering måste ha ett realistiskt tidsperspektiv. Man kan aldrig förutse alla komplikationer, inte heller säkert veta vilka prioriteringar man själv har när det kommer till kritan. Problemen måste lösas flexibelt allt eftersom de dyker upp, se Lindbloms (1959) klassiska artikel.

För att nå svåra mål måste man ha ett starkt intresse - det måste vara kul på vägen. Utmaningarna som delmålen innebär måste vara lagom svåra för att intresset ska utvecklas och bibehållas (Sjöberg, 2006). Om det är för enkelt blir man uttråkad, är det för svårt tappar man lusten.

Ta dagdrömmar lätt och gärna med humor: ”The secret life of Walter Mitty” rekommenderas för det syftet. Om denna klassiska novell, se här, och filmen här.

Referenser

Lindblom, C. E. (1959). The science of "muddling through". Public Administration Review, 19, 79-88.

Sjöberg, L. (2006). What makes something interesting? (Review of the book, Exploring the psychology of interest by Paul J. Silvia). PsycCRITIQUES, 51 (46, Article 4), No Pagination Specified. Klicka här.


Sjöberg, L. (2008). The psychology of taking chances and succeeding with very difficult things. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet: Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.

Wiseman, R. (2009). 59 seconds. Think a little and change a lot. London: Macmillan.

Att bedöma lögn och sanning

Wiseman har skrivit en självhjälpsbok som tar upp myter ur vardagspsykologin och visar på bättre alternativ med stöd i forskningen. Jag ska komma tillbaka till vad man kan lära sig ur denna utmärkta bok flera gånger. Idag behandlar jag bedömningar om lögn och sanning, ett tema som är av stor vikt både i vardagslivet och yrkesmässigt för många, inte minst i rättsväsendet och näringslivet.

Här är vanliga föreställningar om vad som utmärker en person just i den situation när han eller hon ljuger:

• Undviker ögonkontakt
• Ler mycket
• Sitter eller står oroligt
• Svettas
• Täcker munnen med en hand
• Ger långa och omständliga svar på frågor
• Ger svar som är ostrukturerade
• Nickar mycket
• Gestikulerar mycket
• Talar tyst

Om någon gråter, eller är mycket upprörd, kan ses som tecken på lögn eller sanning.

Tänk nu efter ett tag. Tror du själv på att detta är vad som utmärker lögn eller sanning? Det är du i så fal inte ensam om. Domstolar anser sig ofta kunna bedöma vad som "bär det självupplevdas prägel".

Men alla dessa ”tecken på lögn” säger i själva verket lite eller ingenting. De är tecken på nervositet men man kan ju vara nervös av många skäl. Det är en utbredd – och felaktig - uppfattning att man kan bedöma om någon ljuger utifrån kroppsspråk, inte minst i domstolar.

Vad är då mera användbara tecken på lögn? De finns i innehållet i det som sägs. Lögner

• Innehåller färre detaljer
• Innehåller färre referenser till den talande, ord som jag, mig min etc är mera sällsynta
• Är kortare än sanningar
• Är undvikande, svarar inte rakt på sak på frågor

Forskningen om lögner har dessutom visat att de flesta kraftigt överskattar sin förmåga att avslöja lögner. De som är bra på det – och de är få – har en öppen attityd och väntar i det längsta med att bestämma sig för om de ska tro eller inte, på det som sägs. Deras informationsinhämtning är öppen och inte ett försök att bekräfta vad de tidigt bestämt sig för. Det är förödande i många sammanhang att låta sig styras av tidiga intryck och ”personkemi”. Inte minst gäller detta i anställningsintervjuer. Forskningen visar att många ljuger i sitt CV och i en sådan intervju.

Referens
Wiseman, R. (2009). 59 seconds. Think a little and change a lot. London: Macmillan.

Fascinerande psykologibok

Richard Wiseman, engelsk professor i ”Public Understanding of Psychology”, är känd för sin tidigare bok om tur och otur (2004) och har mera nyligen gett ut en bok med den engelska titeln Quirkology. The curious science of everyday lives. (Den finns på svenska, se referens nedan). Boken om tur och otur var spännande. Wiseman hade bjudit in människor som menade sig ha tur eller otur och undersökte vad som skilde dem. Jag skrev om den forskningen i en tidigare artikel (Sjöberg, 2003). Den leder till en del bra idéer om hur man kan leva så att man får mera "tur" - det är ingen slump att somliga klarar sig bra utan mycket en fråga om öppenhet och kreativitet.

Den senare boken är mycket bredare upplagd. Den innehåller 6 ganska omfattande kapitel som behandlar aktuella forskningsresultat inom socialpsykologi och kognitiv psykologi, i allmänhet erhållna genom studier av människor i naturliga miljöer och inte i laboratorier. Wiseman har en stor förmåga att komma på spännande idéer om fenomen som är oväntade och som få eller inga har undersökt före honom. Han har också en stor talang som skribent och det är ett nöje att läsa honom, man har svårt att lägga boken ifrån sig. Han påminner ganska mycket om Malcolm Gladwell som jag skrivit om flera gånger på denna blogg, men en stor skillnad är att Wiseman mest skriver om sin egen forskning medan Gladwell letar upp och skriver om andras intressanta resultat.

Det är ett antal disparata teman som tas upp i boken: vidskepelse, humor och stress för att nämna några. Genomgående tar Wiseman upp resultat som är oväntade utifrån ”sunt förnuft” och som hans anser är viktiga, inte bara kuriositeter.

Men man undrar lite hur viktiga resultaten är, om de kan replikeras och vilka alternativa tolkningar som kan finnas. Ta forskningen om leenden som exempel. Det finns sanna och falska leenden. I sanna leenden deltar både ögonen och munnen, i falska bara munnen. Man kan träna sig på att känna igen falska leenden. I en studie tog man fram data från en grupp kvinnor som just slutat high school många år tidigare. De som hade sanna leenden på fotografierna klarade sig mycket bättre i livet och levde längre än dem som hade falska leenden (även kallade Pan Am-leenden). Det är en spännande uppgift att fundera ut tolkningar av ett sådant samband. Ännu mera spännande att försöka replikera det.

Ett annat och relaterat exempel är om man kan avslöja lögnare. Det är svårare än de flesta tror, och särskilt svårt om man styrs av det man ser och inte det man hör. Lögnaren tenderar att göra kortare uttalanden med mindre detaljer och med färre referenser till sig själv, enligt forskning som Wiseman refererar, och det låter rimligt men är kanske lite för enkelt. Wiseman nämner inte ofta hur viktiga de faktorer är som han diskuterar och i många fall tror jag att det rör sig om svaga effekter, t ex forskningen om effekter av förnamn.

Boken är bra som läsning för den som vill kunna ta intressanta ämnen i konversation. Alla har något att säga om resultat av den typen som Wiseman skriver om. Humorkapitlet innehåller dels ett antal riktigt roliga historier som var nya åtminstone för mig och i de flesta fallen, och intressanta resultat om vad som är roligt för män och kvinnor. Ett annat exempel är annonser som skrivs för att få nya bekantskaper. Män verkar ha klarare för sig hur en bra annons ska skrivas än vad kvinnor har. Om en kvinna funderar på att skriva en sådan annons bör hon be en man om hjälp, skriver Wiseman, aningen provokativt.

Wiseman lär vara Storbritanniens mest omtalade psykologiforskare och han syns mycket ofta i media. På det hela taget tycker jag att det ger ett bra betyg till brittiska media. Wiseman är ingen opportunist eller humbugpsykolog, vilket man skulle tro utifrån den svenska titel som hans senaste bok har fått. Dålig konsumentinformation där.

Referenser

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, sid. 6. Klicka här.
Wiseman, R. (2004). Tur eller otur. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Wiseman, R. (2008). Hjärnknäppt - Vår konstiga hjärnas egendomliga vanor. Stockholm: Schibsted Förlagen.

Konsten att umgås

När man träffar och umgås med vänner och bekanta vill man naturligtvis ha en trevlig stund tillsammans. Det låter enkelt, och kan vara enkelt, men ibland är det svårt. Varför?

Vilket är syftet med att umgås? Det kan finnas ett antal olika syften som kan vara olika svåra att uppnå. Att helt enkelt ha kul tillsammans är ett syfte, att lära känna nya bekanta ett annat. Ett tredje syfte är att göra ett gott intryck, ett fjärde att påverka vännernas åsikter i t ex politiska frågor. Det är lätt att inse att det kan finnas många syften och att en del av dem är svårare att uppnå än andra, kanske ganska omöjliga, i själva verket. Det sistnämnda syftet är nog inte ovanligt men väl så svårt, och riskfyllt.

I umgänget med andra riskerar vi att begå ett antal fel. Här är några:

• Att komma in i häftiga meningsutbyten där man har olika, djupt kända åsikter i samhällsfrågor.

• Att satsa sin prestige i debatt om samhällsfrågor eller sakfrågor där man anser att man måste visa att man vet bäst.

• Att envisas med att prata om sådant som intresserar en själv men inte de andra – detta handlar ofta om att prata om sig själv och göra det på ett mer eller mindre skrytsamt sätt.

• Att visa förakt för och nedvärdera andras åsikter.

• Att banalisera samtalet genom att ta upp rena småsaker – och att göra det även om det är en intressant diskussion på gång om viktigare ting.

• Att dominera samtalet genom att få det att spåra in på den egna personen och egna upplevelser – det kanske kan intressera om man har något spännande att tala om, men de flesta har ganska sällan det.

• Att komma med lustiga infall, det ena efter det andra. Inte fel i sig, men det är svårt att vara rolig, faktiskt.

Flitigt intag av alkohol är ju vanligt när man umgås och ökar riskerna. Diskussioner kan urarta till gräl, eller en flamsig stämning kan infinna sig och göra mera meningsfulla samtal omöjliga. Eller också breder dåsigheten ut sig över sällskapet.

de Bono är kreativitetsforskare med många intressanta arbeten på sin meritlista. En bok heter ”How to be more interesting”. Den tillhör enligt min mening hans mindre lyckade försök. Tanken är att man ska bli intressant genom att komma med kreativa infall och originella idéer. Det tror jag dels är svårt, dels knappast något som passar i alla sammanhang. Det kan lätt uppfattas som ett sätt att flyta ovanpå. Jag tror mera på att visa intresse för andras intressen, att försöka ta reda på vilka de är. Alla har intressen, men de är inte vana vid att andra bryr sig om vilka intressen och åsikter de har. Många sitter tysta en hel kväll – nåja, nästan tysta i alla fall. Vem vet vad de tänker och vad de hade velat uppleva? Kan man hitta ämnen som alla kan vara med om att bidra till? Risken är att sådana ämnen är ganska ointressanta för många. Det är verkligen en konst att hitta det som intresserar många utan att vara banalt.

Signifikanstestningens nedgång och fall

Alla som studerat beteendevetenskap har fått lära sig om signifikanstestning. Det är en statistisk metod för att avgöra om en gruppskillnad eller en korrelation skiljer sig från vad som kunde förväntas av en ren slump. Man antar att slumpen är orsaken till det resultat man fått i sina data (en gruppskillnad eller en korrelation). Hur stor är sannolikheten att resultatet skulle uppkomma under det antagandet? Om denna sannolikhet är mindre än 5% säger man att resultatet är "signifikant", och forskaren blir glad. Vi fick en skillnad (korrelation), säger han, och i läroböcker skrivs samma sak. "Signifikanta" effekter, talas det om men mycket sällan hur stora de är. Att det är en viktig fråga lärs sällan ut i elementära kurser. Men signifikanta effekter kan man alltid få om man har tillräckligt många observationer.

Signifikanstestningen introducerades i beteendevetenskapen på 50-talet och har blivit allmänt accepterad som ett sätt att etablera att resultat är stabila och värda att dra slutsatser från. Det är emellertid fel, och ofta vilseledande. Forskarna har lurat sig själva och andra i tron att de etablerat något av betydelse, och slagit sig till ro. De letar sällan efter bättre förklaringar och starkare effekter; de ställer inte just dessa kritiska frågor som för forskningen framåt. Se Rodgers utmärkta artikel som refereras nedan. Rodgers ger ett fascinerande perspektiv på signifikanstestningen som han anser är på väg att ersättas av ett helt annat synsätt, nämligen att bygga modeller och att leta efter mera kraftfulla förklaringar till beteendet.

Diskussionen om signifikanstestning och hypotesprövning är mycket omfattande och många är starkt kritiska. Det är till en del ett svårsmält material det handlar om. Men jag tror man når mycket långt med enkla medel. Fråga efter hur stora skillnader är, eller hur starka sambanden är, inte bara om de är signifikanta. Och leta efter ännu bättre förklaringar och ännu starkare faktorer. Nästan alltid finns det mycket stora utrymmen för förbättringar - det mesta i beteendet är ännu oförklarat!

Referens

Rodgers, J. L. (2010). The epistemology of mathematical and statistical modeling: A quiet methodological revolution. [doi:10.1037/a0018326]. American Psychologist, 65(1), 1-12.

Hur man räddar SAS

SAS går med stora förluster. Nya pengar ska ständigt skjutas till. Hur vore det med nya idéer i stället?

Ryanair och Norwegian bygger sina framgångar på nya idéer. Varför hade inte SAS kunnat göra samma sak? Det är mycket begripligt att affärsresenärer inte längre vill betala hutlösa priser för några få fördelar som de lätt kan få för en bråkdel av priset av andra flygbolag. Vad finns då kvar? Maten? Men den är ändå av mycket låg kvalitet. Sprit? Det blir dyra droppar.

Alltså. Sätt igång med idégenerering i stor skala. Svenska folket sjuder av uppslag där det kan finnas rena guldklimpar för SAS. Locka fram dem med nationell pristävling. Skaffa uppmärksamhet genom att ge "Nobelpris" till bästa förslaget på 10 miljoner kronor (efter skatt). Gör det i två klasser; en för SAS-anställda och en för alla andra, såväl företag som privatpersoner. Anlita en priskommitté med känt folk inom branschen och en och annan kreativitetspsykolog. Det här kommer att fungera!

Att "massorna" har en enorm samlad kunskap har forskningen om "The wisdom of the crowds" visat och allt fler företag utnyttjar detta. Komplettera gärna med upplysning om hur man skapar kreativa idéer. Det finns mycket att hämta också i den forskningen.

Gör så här nu SAS och ta chansen! Mitt förslag är helt gratis.

Referens

Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.

Bryt oföretagsamheten med mikroplaner

Det är vanligt att man tagit på sig planer och projekt som är viktiga, stora och svåra. Det leder till uppskjutande och oföretagsamhet och alltmera olust. Ju mera försenad man blir desto olustigare är det och desto hellre tänker man på och sysslar man med något enklare och trevligare. För att komma ur denna negativa spiral finns ett enkelt och nästan alltid effektivt knep: gör en plan. Men gör inte en stor gigantisk plan ända fram till slutmålet - den bara avskräcker och skapar ännu mera olust! Gör i stället en mikroplan för högst 1 timmes arbete, gärna mindre. Välj en lagom svår uppgift som kan göras på den tiden. Sätt på en äggklocka för den valda tiden. Stäng av telefonen och ignorera inkommande e-post. Stäng dörren och tänd upptagetlampan om du har en.

Det här fungerar så att du känner att du kan och vill jobba med uppgiften eller projektet. Gör sedan nya mikroplaner när de behövs. De fungerar som en startmotor. Och de fungerar garanterat!