Klockartro och plånböcker - vem är Anders Borg?

Anders Borg passade förra veckan på att reta upp pensionsspararna genom att hota med att deras avdragsrätt skullen tas bort. Det uppgivna skälet var att pensionsförmåner får folk att inte vilja arbeta. Det är en fullständigt lös spekulation, dessutom undrar man om det inte är BRA att människor går i pension med tranke på att många ungdomar har svårt att få jobb. Liknande tankegångar från den märklige Borg såg vi i våras när det var privata sjukförsäkringar som skulle avskaffas, eller i idén att värnskatten, som man lovat avskaffa och före valet var starkt emot, absolut måste finnas kvar. Borg och hans chef Reinfeldt gör allt han kan, och det är mycket, för att alienera väljarna. Listan är lång. Borg har märkliga värderingar för att vara borgerlig minister, långt ut på vänsterkanten. Vanliga socialister, utan hästsvans, är oftast mycket smartare än Borg. De vet att man måste ha väljarna på sin sida, åtminstone så många att man kan bilda regering. Borg & Co tycks tro att de mindre skattesänkningar de genomfört kommer att leda till vinst i valet 2010. Det är ytterst osannolikt. Plånbokseffekten av jobbavdrag mm är för den enskilde marginell, och inträffar samtidigt med andra negativa ekonomiska händelser som kraftigt ökade priser på mat och bensin, och stegrade priser på fastigheter och lägenheter. Även om den senare trenden vänder inom kort kvarstår att många troligen får en försämrad ekonomi till 2010, recessionen slår till. Borgs klockartro på att vinna valet med hjälp av små, för den enskilde knappt märkbara skatesänkningar, eller för att några procent fler är i arbete, framstår som mer än lovligt naiv. Tyvärr verkar regeringschefen smittad av samma illusioner. Om inte regeringen tänker om blir valet 2010 en enorm katastrof för dem.

Att upptäcka lögner

Det är svårt att upptäcka när någon ljuger; de flesta överskattar sin förmåga i det avseendet. Många experimentella undersökningar, oftast med studenter som deltagare, har visat att de avslöjar lögnare ibland, men obetydligt bättre än vad en ren gissning skulle ha gett. Det tycks heller inte finnas en tydligt individuell variation så att vissa är bra på att avslöja lögnare, andra dåliga. Viktiga faktorer är i stället godtrogenhet och att lögnaren är skicklig och trovärdig som person. En färsk sammanställning av ca 250 studier har just publicerats (Bond & DePaulo, 2008).

Men Bond och DePaolo bygger på studier av studenters förmåga och experiment av tveksamt ekologisk relevans, påpekar O´Sullivan (2008). En serie studier av professionella grupper som poliser, domare och terapeuter har visat att det i sådana grupper finns ganska många som är mycket skickliga på att avslöja lögner - men långtifrån alla. Erfarenhet och motivation kan vara faktorer som svarar för deras framgång, liksom strategi (vänta med sitt omdöme tills man har all information). En delförklaring till att vissa professionellt engagerade av typ poliser inte är bra på att avslöja lögner kan vara att de går på vanliga fördomar, kanske förstärkta i deras utbildning. Att någon inte ser en i ögonen är inget bra tecken på att han eller hon ljuger, men många tror det. (Stalin lär ha trott det). Domstolen tror på ett vittne som talar med stort emotionellt engagemang ("bär det självupplevdas prägel") men den som ljuger efter att ha avlagt vittnesed kan mycket väl vara mycket spänd och nervös av just det skälet, inte för att han eller hon talar sanning om en traumatisk upplevelse.


Referenser
Bond Jr, C. F., & DePaulo, B. M. (2008). Individual differences in judging deception: Accuracy and bias. Psychological Bulletin, 134(4), 477-492.
O'Sullivan, M. (2008). Home runs and humbugs: Comment on Bond and DePaulo (2008). Psychological Bulletin, 134(4), 493-497.

Socialdemokraternas politiska psykologi, fortsättning

Det fortsätter att vara slående hur skickliga socialdemokraterna är när det gäller att förstå hur människor tänker och känner, något som moderaterna saknar intresse för och eller förmåga till. Mona Sahlin tog igår hem två stora pluspoäng. FRA-lagen ska bort, sa hon. Javisst, ingen vill ha den, folk är rädda för integritetsrisker (med all rätt) och effekten på att förebygga brott och terrorism verkar ytterst liten eller obefintlig. Ändå tog man till maximalt för att baxa igenom den, enbart för att få en massa politiska minuspoäng och (s) står som vinnare.

Fastighetsskatten: systemet ska vara kvar, säger Mona Sahlin, med lite högre skatt för ett fåtal verkligt dyra villor. Men inte ens i dessa fall blir det något som ens avlägset liknar vad som gällde före 2006, om jag läser rätt. Och bäst av allt: räntan på uppskjuten skatt på reavinster vid försäljning av bostäder ska bort. Den infördes ju som en retroaktivt verkande skatt, något som INGEN anser rättvist eller acceptabelt, men sådana känslor ansåg borgarna att de kunde köra över. Reformen måste totalfinansieras, hade någon (Borg?) bestämt. Men det är inte bestämt av Gud. Nu vill Mona Sahlin leta efter ett sätt att avskaffa reavinsträntan, och bara viljemarkeringen är ett genialt politiskt drag. Det blev möjligt på grund av den moraliska och psykologiska dynamiten i det system som borgarna genomförde.

Fortsättning följer, så länge borgerlig politik och diskurs styrs av ekonomistiska idéer om vad som är "rationellt", i kombination med oförmåga och ovilja till att i offentlig debatt försvara sin politik. Maktperioden blir mycket kort. Man vann ju 2006 mest på Göran Perssons självmål (negligerade arbetslinjen, trodde allt skulle lösa sig ändå, och personlig lyxkonsumtion) och arrogans, en ovanlig svaghet inom (s)-ledarskapet. Det är inte att hoppas på sådant en gång till, på mycket länge.

Mänskliga dårskaper

En fascinerande bok av Bronfman & Bronfman med titeln "Sway. The irresistible pull of irrational behavior" rekommenderas för läsning i hängmattan. De skriver flyhänt om psykologisk forskning som visat på bristande rationalitet i människors beslutsfattande och analyserar en del kända fall av felhandlingar på ett intresseväckande sätt. Ett exempel är den rutinerade KLM-kaptenen som förorsakade en mycket stor olycka genom att starta utan tillstånd; han körde in i ett annat plan som stod på startbanan och hade varit osynligt för honom på grund av dimma. Han var inte vilken pilot som helst utan mycket betrodd inom företaget just för sitt säkerhetstänkande och sina kunskaper på det området. Kanske var han stressad vid tillfället, hans flyg hade blivit försenat och riskerade att bli ännu mera fördröjt med åtföljande svårigheter för passagerarna att hitta hotell för övernattning och en prick i protokollet för honom själv, kanske. Bronfman och Bronfman menar att detta är ett exempel på "loss aversion", alltså att vi avskyr att förlora (pengar eller ära) och tar stora risker för att slippa förlora - men i stället förlorar vi ännu mer. Ett annat exempel är investeraren som ser en aktie han köpt sjunk i pris. I stället för att sälja i tid sitter han kvar och hoppas att få tillbaka sina pengar - under tiden förlorar han ännu mer.

Deras perspektiv är kognitivt. Det är intressant att fundera över att irrationalitet numera oftast analyseras i det perspektivet och inte det psykodynamiska. En jämförelse med Dicksons bok om militär inkompetens är onekligen tankeväckande.

Stora historiska skeenden kan ses som effekter av "loss aversion". Karl XII kunde inte ta sina förluster och sluta kriget utan fortsatte till sin död. Första världskriget medförde redan från början enorma förluster för alla parter men ingen kunde eller ville sluta utan att få vinster som skulle betala förlusterna. Regeringen var alltför låst och rigid för att kunna tänka om när det blev tydligt att svenska folket inte ville ha FRA-lagen, den trumfades igenom och nu får man betala det politiska priset för att ha "räddat sin prestige".


Referenser

Brafman, O., & Brafman, R. (2008). Sway. The irresistible pull of irrational behavior. New York: Doubleday.

Dixon, N. F. (1976). On the psychology of military incompetence. London: Jonathan Cape.

Belöningar - ekonomiska och andra

Människor påverkas av ekonomiska belönignar och bestraffningar, men saken är mera komplicerad än så. Vi har många motiv förutom den rent ekonomiska motiv, vill hjälpa andra och känna att vi är moraliskt acceptabla medborgare. Det är svårt att inkludera alla dessa psykologiska dimensioner i traditionell ekonomisk teori och forskning och ekonomer bortser gärna från dem. Psykologi är väl något helt annat än ekonomi, och har ekonomiskt beteende något att göra med psykologiska fenomen? Svaret är att mer och mer forskning visar hur viktigt det är med en mera nyanserad och mångdimensionell syn på ekonomiskt beteende, låt vara att det inte leder till eleganta ekonomiska modeller för dem som arbetar med dessa mänskilga realiteter. Alltså: för den som vill veta hur det faktiskt ligger till med beteende finns ingen annan utväg än att studera det, utan förutfattade meningar om hur "vetenskap" måste se ut. Bowles (2008) ger i veckans nummer av Science en utnärkt översikt av experimentell forskning som visar att ekonomiska incitament kan underminera beteendet genom att de överskuggar och dominerar över moral, etik och även geniunt intresse. Ensidig inriktning på traditionella ekonomiska modeller och belöningar leder alltså inte bara till ofullständig förståelse av beteendet, det kan också leda till rent destruktiva konsekvenser.

Vår svenska moderatledda regering tycks domineras av en enkel form av ekonomisk simplism. Bara folk får lite mer i plånboken så är de nöjda - eller? Det är en gigantisk politisk inkompetens som sitter i högsätet. Människor är mycket mera mångdimensionella än så. Socialdemokraterna har i alla år visat god förståelse för hur väljarna tänker. (Göran Perssons arrogans var det stora undantaget). De behöver nu bara sitta och småleende se på när regeringen gör självmål efter självmål. Den som struntar i hur väljarna tänker utan satsar på ekonomisk teori kommer inte att bli omvald. Tråkigt för alla som gärna ser att borgerliga partier får chansen. Men det tycks vara oundviktigt. Se dagens utmärkta ledare i Svenska Dagbladet om "Moderata kamikazepiloter".


Referens
Bowles, S. (2008). Policies designed for self-interested citizens may undermine "the moral sentiments": evidence from economic experiments. Science, 320(20 June), 1605-1609.

Mera om FRA-lagen

Till stor politisk kostnad har vi nu fått ett system för elektornisk övervakning. Frågan är vad det är värt. Kommer man att kunna snabbt knäcka mail som krypterats med sofistikerade krypteringsprogram? Kommer man att genomskåda mail som använder kodsystem och alls inte talar om brottsliga handlingar i klartext? (Kommer någon ännu ihåg hur avlyssnade kurder talade om "bröllop" vilket Hans Holmer och hans team tolkade som "mord"?). Hur många pårsoner måste vara på plats för att tillräckligt snabbt kunna få fram information som kan leda till att brott förhindras? Hur många av dem behärskar de språk som kan bli aktuella?

Ett förslag: pröva systemet med ett litet experiment. Gör det svårt för systemet, inte lätt. Meningen är inte att skapa PR utan att se om det verkligen fungerar, testa under svåra villkor. (Bra allmän princip). Skicka t ex påhittade terroristplaner natten mellan lördag och söndag (kanske några av FRA:s personal inte jobbar just då?) där ett attentat mot Rosenbad planeras till klockan 10 förmiddagen på söndagen, med självmordsbombare och allt. Skicka det i klartext på svenska, krypterat med några olika krypteringssystem av olika sofistikeringsgrad, samt på ett 10-tal lite knepiga språk och för alldel också på engelska. Gärna också med lite koder där t ex bomber kallas för blombuketter. Det här experimentet borde myndigheten eller SÄPO själv göra, tycker jag. Det skulle vara mycket intressant att få reda på resultatet. Hur stor är chansen att meddelandet inte upptäcks i tid? Om den är, vilket jag tror, mycket stor: vad ska vi ha systemet till, egentligen? Vad skulle krävas för att vara någotlunda säkra på att verkligen i tid upptäcka brottsplaner? Är det en kostnad som vi är beredda att ta? Hur mycket större hot mot integriteten krävs för att systemet ska bli effektivt och inte bara ett slag i luften?

Sedan har vi frågor som har att göra med e-post eller andra sätt att kommunicera på Internet. Man behöver inte skicka mail. Och även om man gör det kan man se till att avsändare och mottagare inte går att spåra. Allt det här är enkelt och elementärt, så enkelt att t o m jag som långtifrån är expert på dessa ting begriper det eller kan lära mig på en kvart.

Obamapsykologi

Barrack Obama är ett fascinerande politisk-psykologiskt fenomen, och ett skrämmande sådant. En helt färsk senator seglar upp och vinner över Hillary Clinton, som setts som en närmast självklar presidentkandidat för demokraterna. Är det för att hon är kvinna, som många tror? Knappast. Obama har skapat en närmast religiös anda kring sin karismatiska person. Han uppmuntrar och underblåser den. Se detta citat:

In January, he told Dartmouth students that they will know to vote for him because "... a light will shine through that window, a beam of light will come down upon you, you will experience an epiphany, and you will suddenly realize that you must go to the polls and vote for Barack."

Ett annat citat:

...the moment when we began to provide care for the sick and good jobs to the jobless; this was the moment when the rise of the oceans began to slow and our planet began to heal,

I god fräslningsmötesstil rapporteras att deltagare i hans massmöten svimmar av hänförelse:

Much has been made of the religious tenor of Barack Obama's presidential campaign. Reports of women weeping and swooning - even of an audience applauding when The One cleared his proboscis (blew his nose for you mortals) - have become frequent events in the heavenly realm of Obi-Wan Obama. His rhetoric, meanwhile, drips with hints of resurrection, redemption and second comings. "We are the ones we've been waiting for," he said on Super Tuesday night. And his people were glad.

"And then there's the fainting: At speech after speech, it seems, ladies swoon merely from being in his presence. There hasn't been this orgy of public fainting since Frank Sinatra or, perhaps, the Beatles. The fact that this whole thing may be the work of one or two determined fans, doesn't seem to affect some people's belief that it is right and appropriate that women are literally knocked flat on their butts by his aura."

Detta räcker väl för att visa på de enormt starka emotionella reaktionerna. Det är dessutom väl belagt i modern politisk psykologi att de emotionella reaktionerna på politiker, t ex presidentkandidater, är enormt viktiga och betyder mer än deras politiska idéer. Obama klarar sig ju bra med några få oerhört enkla idéer som kretsar kring "change" och "hope". Så enkelt. Och så skrämmande. Och så välbekant från historien.

Citaten ovan är hämtade från bloggen Obama watch, som dagligen ger bra täckning av den kritiska debatten om Obama. Se:
http://obamology.blogspot.com/feeds/posts/default

FRA-lagen

Kritiken av lagförslaget om avlyssning och registrering handlar om integritetsfrågorna, som är viktiga nog, men det finns en annan aspekt som kommit i skymundan. Hur ska man kunna få nytta av den väldiga informationsmängden, för att förhindra terrorbrott eller spåra brottslingar? Människor är inte särskilt bra på att hantera stora informationsmängder. Forskningen visar att även experter har problem med den saken. När informationen ökar utöver en ganska blygsam nivå blir vi osäkra och inkonsistenta, och olika experter kommer till olika slutsatser. Det är också troligt att informationen blir allt mindre värdefull ju mera vi samlar in. Datortekniken gör det enkelt att samla på sig enorma mängder information, och den tycks vara en frestelse som politikerna, av olika färg och i alla länder, bara inte kan säga nej till. Historiska exempel saknas inte. Stasi i Östtyskland byggde upp en enorm dokumentsamling om enskilda medborgare, till vad nytta kan man undra med tanke på att systemet ändå kollapsade så snart ryssarna signalerat att de inte skulle använda våld mot opponenter. Ett annat exempel: Hans Holmer och hans stab fick obegränsade möjligheter att samla information i sökandet efter Palmes mördare. Sedan fortsatte man att samla information år efter år. Nu lär det finnas ett berg av data och dokument. Någonstans där finns kanske nyckeln - men vem kan hitta den? Man kan också fråga sig vilka presumtiva brottslingar som använder avslöjande ord i sina e-postbrev. Säkert inte de farligaste och mest förslagna. Och vilka språk använder de? Vad kostar det att göra översättningar? Hur snabbt och hur korrekt?

Är vi alltför säkra på vår sak - eller är det tvärtom?

Är vi alltför säkra på att vi vet det rätta svaret på frågor eller har fattat rätt beslut? Det kan tyckas så utifrån omfattande forskning sedan 70-talet som anses ha visat just det, fenomenet over-conficence. Saken är emellertid mera komplicerad än så. Effekten är olika för lätta och svåra uppgifter och beroende av om vi bedömer prestationen i absolut mening eller i förhållande till vad vi tror andra presterar. Moore och Healy (2008) benar ut dessa problem i en aktuell artikel. Överkonfidensens historia är ännu ett exempel på att forskarna har varit för tidigt ute med generaliseringar från enkla experiment till vardagslivet och "skarpt läge". Man drar analogislut från experimentet och inser inte att resultatet kan vara starkt beoende av uppläggningen av experimentet, t ex om om bedömningen av prestationen var absolut eller jämförande. Forskarna och de som sprider deras resultat är alltför snara att se praktiska konsekvenser och glömmer att många faktorer som de inte kontrollerat, undersökt eller ens tänkt på, kan vara av avgörande betydelse.



Referens
Moore, D. A., & Healy, P. J. (2008). The Trouble With Overconfidence. Psychological Review, 115, 502-517.

Dramatens misslyckanden

Publiken sviker Dramaten, visas idag i en intressant DN-artikel , men den säger inte varför. Det är märkligt att landets främsta scen och bästa skådespelare inte kan dra in publik. Jag har själv tappat lusten att gå eftersom jag upplever att man krampaktigt jagar efter att vara originell och "nyskapande" i stället för att skapa fungerande teater. Man verkar underkänna publikens intresse av traditionell teater och tro att publiken vill ha nya och "häftiga" produktioner som är uppkok på klassikerna, inte klassikerna själva. Det är som om Bonniers skulle sätta några ungdomar på att skriva om Strindbergs böcker för att "passa vår tid". Detta alltså som ett förslag till förklaring. Ett annat är knutet till storsatsning på ny inhemsk dramatik av t ex Lucas Svensson: långa och sövande politisk-filosofiska haranger. Intressant att den nya dramatiken som får pris i USA och drar stor publik där inte intresserar Dramaten utan ges på lilla privatteatern Playhouse vid Östermalmstorg. Där görs ett suveränt jobb. Andra privatteatrar är också väldigt bra, ibland. Varför får de inte sätta upp sina produktioner på Dramatens scener? Gör som med Banverket och SJ. Hyr ut scenerna till fria grupper och låt Dramatens gäng tävla på en öppen marknad om vem som bäst kan använda resurserna. Efter att ha sett Trollflöjten på en liten källarteater och diverse misslyckanden på Kungliga Operan tror jag detsamma kunde prövas även där.

Är konservativa lyckligast? Varför?

Forskning i USA har visat på stora skillnader i upplevd lycka mellan konservativa och "liberals" (ungefär detsamma som svenska vänstern). Liknande resultat finns i andra länder. Den första förklaringen man tänker på är att det är demografiska data som är orsaken. Kopnservativa kanske helt enkelt har bättre ekonomi? Men den typen av förklaring räcker inte. Det finns andra faktorer med i spelet. Vänsterns folk är mera bekymrade över bristande jämlikhet, de tycks känna starkare för dem som har det svårt. De konservativa bryr sig mindre och hittar förklaringar till bristande jämlikhet som hjälper dem att inte behöva känna skuld eller bekymra sig. Det gör att de kan leva ett lyckligare och mera bekymmersfritt liv. Vem som har rätt är förstås en annan fråga. Det är sympatiskt att bry sig om hur andra har det men vänsterns recept för att lösa fattigdomens problem har ofta gjort dem ännu värre, se bara på den aktuella debatten om biståndet (bra essä i DN igår om den saken).

Napier, L., & Jost, J. T. (2008). Why Are Conservatives Happier Than Liberals? Psychological Science, 19(6), 565-572.

Kreativ skrivövning, tema dräktig elefant

Uppgift: skriv en novell om en dräktig elefant. Novellen följer nedan. Efter den mina reflektioner om hur det gick till att skriva.

Se http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/AN%20ELEPHANT%20CALLED%20SHEENA.pdf

Eget och andras beteende

En klassiker inom socialpsykologin är tesen om det fundamentala attributionsfelet (Jones & Nisbett, 1970-71). Omfattande forskning har visat att vi tenderar att förklara det egna beteendet som en anpassning till omständigheterna, medan andras beteende ses som ett uttryck för deras mer eller mindre permanenta personlighetsdrag. I veckans nummer av Science sammanfattas denna forskning av Emily Pronin (Pronin, 2008) i en utmärkt artikel. Attributionsfelet anses bero på att vi har tillgång till olika sorters information för egen del och för andra. För egen del har vi tillgång till tankar och känslor men för andra är det beteendet som vi kan observera. Det leder till en mängd konsekvenser, bl a till svårigheter att kommunicera våra avsikter. Det är ju beteendet som andra kan se och har som grund för sina slutsatser om oss, inte våra känslor och avsikter. Vi är också tämligen omedvetna om många av de faktorer som påverkar oss starkt, t ex konformitet. Vi frestas att tro att vi är objektiva och realistiska medan vi i själva verket är önsketänkare – subjektivismen förlägger vi till andra. Andra kan göra fel och ta risker – inte vi. En intressant fråga är om kunskap om denna starka och allmänmänskliga tendens kan minska dess betydelse. Kan vi t ex lära oss att kommunicera bättre genom tala mera om våra känslor och om vad vi syftar till? En hake med detta är att det trots allt kan vara en bra idé att se mera till resultat i beteendet än till vackra föresatser. En annan hake är att det kan ta emot att lämna ut sig själv på det sättet. En tredje är att det skulle verka självupptaget och tråka ut lyssnarna, som säkert är mera intresserade av sina egna känslor än av mina, självupptagna som de är.

Referenser
Jones, E. E., & Nisbett, R. E. (1970-71). The actor and the observer: divergent perceptions of the cause of behavior. In E. E. Jones, D. Kanouse, H. H. Kelley, R. E. Nisbett, S. Valins & B. Weiner (Eds.), Attribution: Perceiving the causes of behavior. Morristown, NJ: General Learning Press.
Pronin, E. (2008). How we see others and how we see ourselves. Science, 320(30 May), 1177-1180.

Värdet av kognitiva (och andra) test

Sacket, Borneman och Conselly (2008) sammanfattat den kritiska diskussionen av kogntiva test (intelligenstest) och visar att den skjutit över målet; de gör det på grundval av mycket omfattande sammanställningar av empirisk forskning. Test har en god prediktionsförmåga till studie- och arbetsresultat, särskilt om man korrigerar för kända felkällor som begränsad variation och otillförlitliga kriterier av typ förmansbedömningar. Kogntiva test har förmågan att göra prognoser över en lång tidsperiod. Deras prognosförmåga beror inte på en bakomliggande variabel som socio-ekonomisk status - den har viss men ytterst begränsat inflytande och testens prognosförmåga kvarstår i stort sett efter korrekation för SES. Testträning kan ha viss effekt men den är ytterst begänsad, även om den kan vara betydande i enskilda fall. Det finns ingen evidens för att medlemmar av minoritetsgrupper skulle missgynnas av kognitiva test. Denna misstanke har gett upphov till ytterst omfattande forskning och den har inte fått något stöd. Den förväntade prestationsförmågan givet en viss nivå på ett test är inte högre för medlemmar av en minoritetsgrupp, snarare tvärtom. Ett vanligt mssuppfattning är att begåvning bara är viktig upp till en viss nivå. Det finns inget stöd i datat för den. Korrelationen mellan begåvning och arbetsprestation uppskattas till 0,47, på grundval av studier omfattande sammanlagt 300 000 personer. Inga andra prediktorer kommer i närheten av det värdet, när det gäller kärnuppgifter i en arbetsroll.

Däremot kan personlighetstest av typ Big 5 Plus bidra till att förbättra prognosen ytterligare, och de är bättre på att ge en prognos av sociala apsekter på beteende på jobbet ("citizenship behavior").


Referens

Sackett, P. R., Borneman, M. J., & Connelly, B. S. (2008). High stakes testing in higher education and employment: Appraising the evidence for validity and fairness. American Psychologist, 63(4), 215-227.

Svårt att få idéer?

Malcolm Gladwell har en intressant artikel i ett nyligt nummer av The New Yorker.Han visar med flera exempel hur nyskapande idéer ofta uppkommit ungefär samtidigt hos flera personer. "Den som letar ska finna" är ett tema han driver, bl a med exempel från forskning om dinosaurier. Företaget Intellectual Ventures satsar målmedvetet på idégenerering. Framstående forskare från olika discipliner brainstormar och lyckas ofta hitta sätt att ge oväntade och nya vinklingar på varandras problem - resultatet blir patent som exploateras ekonomiskt.

En bok som kraftfullt för fram liknande tankar kom för ett par år sedan (Sawyer, 2006). Den är ovanligt läsvärd, inte så packad med experimentanalyser som många psykologiska texter om kreativitet.

Se http://www.intellectualventures.com/, hemsida för Intellectual Ventures. Jag undrar om det finns svenska finansiärer som också har förstått att det finns mycket pengar att tjäna på innovativ användning av avancerad vetenskaplig kunskap och kreativitet? Idéer kan skapas - man behöver inte sitta och vänta på att de ska trilla ner från skyn.


Referenser
Gladwell, M. (2008). In the air: Whos says big ideas are rare? The New Yorker(May 12), 50-60.

Sawyer, R. K. (2006). Explaining creativity. The science of human innovation. New York: Oxford University Press.