Tvärvetenskap behövs, och inte bara som honnörsord

Tvärvetenskap är ett honnörsord som sällan leder till något mer än respektfulla bugningar. Bakom det officiella lovprisandet av tvärvetenskap döljer sig i själva verket ganska ofta motsättningar och polemik, revirtänkande och kamp om forskningsresurser till den egna disciplinen, något som av och till märks i sakkunnigutlåtanden om ansökningar om forskningsanslag.

Stokols et al. (2009) har publicerat en intressant artikel om individen i den globaliserade världen med dess överflöd av information, miljökriser och växande sociala klyftor. Kan psykologin bidra till förståelse av det som sker? Svaret på frågan är förstås att det psykologiska perspektivet är en viktig pusselbit. En djupare förståelse av hur individerna relaterar sig till sin miljö i vid mening är självklart av värde och det är helt onödigt och ofruktbart att polemisera mot den ena eller andra vetenskapens sätt att forska om dessa ting. Sociologi behövs, liksom ekonomiska vetenskaper och många andra, men inte i stället för psykologi utan tillsammans med psykologi.

Forskning

Riskbegreppet är centralt för att förstå den värld vi lever i. Det gäller miljö, IT och sociala konflikter. Alla dessa områden är tillgängliga för intressanta studier av hur människor upplever riskerna och agerar i förhållande till dem. Se min hemsida här.


Referens

Stokols, D., Misra, S., Runnerstrom, M. G., & Hipp, J. A. (2009). Psychology in an age of ecological crisis: From personal angst to collective action. American Psychologist, 64(3), 181-193.

Den stora ego-trippen

Debatten om bonusarna till chefer inom både privat och offentlig sektor blir allt häftigare. Ingen kan väl förneka att de ekonomiska förmåner som det handlar om är obegripligt stora, jämfört med vad alla andra i samhället tjänar. Spannet mellan arbetarlöner och chefslöner har ökat de senaste decennierna, kanske i efterföljd till lönestrukturerna i USA och Storbritannien. Många har ett hårt och krävande jobb, och gör fantastiska insatser, utan att få mer än en liten bråkdel av de löner, pensioner och bonusar som går till vissa chefer och finansanalytiker. Det verkar både irrationellt och stötande. Varför har det blivit så här? Och varför fortsätter det?

Det finns några argument som brukar föras fram i debatten som försvar. Det sägs, nu senast av Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg, att de personer det handlar om är ”tävlingsmänniskor” som blir speciellt stimulerade av möjligheten till (gigantiska) bonusar. Finns det verkligen människor som kräver så enorm ekonomisk stimulans för att jobba hårt? Ingen har visat det. Det är sant att ekonomiska belöningar på rimlig nivå kan fungera motiverande. Av det kan man inte dra den slutsatsen att vissa människor måste ha 1000 gånger mera för att ”stimuleras”. Och skulle så mot förmodan vara fallet förstår jag inte varför just de ska ha toppjobben. Det finns säkert många som är lika bra eller bättre på att leda företag och som inte har så avvikande besatthet med pengar.

Ett annat argument går ut på att cheferna är personer som har enorm och unik kompetens – man måste ha just dem, annars går de till utlandet, sägs det. Men det finns ytterst få exempel på att ”utlandet” skulle vara intresserat av att rekrytera svenska företagsledare. De har redan gott om egna kapabla personer. Språk- och kulturskillnader gör att det är uppförsbacke för företagsledare att jobba utomlands. Kunskaperna i engelska som vi skryter över är kraftigt överskattade. Chefen för ett stort svenskt företag sa på en konferens nyligen ”Vårt koncernspråk är dålig engelska”. Det var insiktsfullt.

Det där med unik kompetens är en myt. Vad skulle den bestå i? Intelligens? Men cheferna är nog inga snillen och blivande Nobelpristagare. De är säkert i många fall intelligenta människor men inga ”superstars”. Men personligheten i övrigt? Är de extremt socialt skickliga, har de enormt hög emotionell intelligens och flexibilitet? Nja, fråga deras medarbetare mellan skål och vägg. Det klagas mycket ofta på chefernas sociala intelligens, deras empati och deras personlighetsfungerande i övrigt, när de inte hör på. Det som personer med skyhöga löner är bra på är att förhandla sig till egna förmåner, och ge ett intryck av att vara unikt kompetenta, kanske oersättliga.

Märkligt omfattas den här myten om kompetensen av många, även fackliga företrädare. Wanja Lundby-Wedin har visserligen gått hårt ut mot bonusar men hon tycks samtidigt acceptera att det behöva extra höga löner för att rekrytera extremt duktiga personer till chefsjobb. Och hon tycks tro att det är det som man gör, inte bara att man gynnar medlemmarna av en liten camarilla, som håller varandra om ryggen. Sura reaktioner från styrelser och t ex AP-fonderna tycks tyda på att man helt och hållet tror på myten om den unika kompetensen. Det talas om att ”skydda företagen”, och det kräver att man kan använda extrema ekonomiska incitament för cheferna, sägs det.

Men varför vill cheferna ha så mycket pengar? Är det bara girighet det handlar om? Man kan leva ett gott liv i Sverige på mycket lägre lön, och är man en mycket upptagen person har man ändå inte tid att njuta av det flotta sommarstället, poolen och yachten. Vad man däremot aldrig kan få nog av är bekräftelsen av det egna egot: tjänar man 10 miljoner om året är det ett ”bevis” på hur framstående och unik man är. Pengarna höjer självkänslan och det känns härligt. Men man kan aldrig få nog, eftersom man jämför sig med andra i samma ”krets”, för att använda en term som Elmehagen, den tidigare chefen för AMF använt sig ofta av. Han talade i TV om att hans lön på 4 miljoner visserligen var en bra lön, men inte så mycket ”i den här kretsen”. Det var avslöjande. Det var jämförelsen med andra företagsledare som var det viktiga, inte pengarna i sig. Eftersom dessa löner är offentliga är det lätt att jämföra. Finner man att man ligger ”i det lägre intervallet” går man förstås till sin ordförande och klagar. Och ordföranden lyssnar och styrelsen klubbar sedan beslut som framställs som nödvändiga, för att man ska behålla en unik kompetens. Ingen tycks våga fråga vari denna kompetens egentligen består och varför den är så unik. Kejsarens nya kläder?

Det finns ingen forskning som visat att löner, pensioner och bonusar till chefer är nödvändiga eller ens gynnsamma för företagen. Ett företags framgång bestäms av många faktorer och många av dem kan inte företagets ledning påverka. Däremot är det lätt att inse att extrema belöningar till chefer är demoraliserande för övriga anställda, som får vara nöjda med så mycket mindre, och som dagligen ser att chefernas insatser är marginella eller ännu sämre.

Extrema ekonomiska belöningar kan ha många andra negativa effekter. Det kan lätt bli en ensidig inriktning på den egna belöningen, och den behöver inte alls gynna företaget. De flesta belöningssystem kan manipuleras på ett eller annat sätt, av dem som sitter i ledningen. Forskning visar också att externa belöningar tenderar att minska kreativiteten och det inneboende intresset för en verksamhet. Jag är övertygad om att det företagen behöver är kreativa och starkt intresserade chefer, inte personer med ensidig inriktning på den egna lönen och chansen till andra ego-förstärkande förmåner, som att ha tillgång till egna flygplan. (Volvo köper tydligen nu två sådana direktörsflygplan, för 850 miljoner, mitt i den stora krisen).

I bonusdebatten har många pekat på det orimliga i de rörliga belöningarna, men samtidigt har man glömt andra aspekter på lönesystemen för chefer. Om bonusarna tas bort måste man öka grundlönen, har det sagts? Varför det? Svaret är förstås en hänvisning till unik kompetens. Men som jag visat ovan finns inget stöd för den tanken, det är en myt som det handlar om. Man kan troligen få mycket bra chefer till rimligare löner, om man breddar rekryteringsbasen till att omfatta även kvinnor, yngre personer och invandrare. Och debatten måste ta upp hela belöningssystemet, inte bara bonusdelen, även pensionerna och inte minst pensionsåldern. Varför förväntas ett vårdbiträde orka jobba flera år längre än en VD? Vem har det hårdaste jobbet?


Forskning


Vad beror ett företags resultat på, enligt olika grupper av anställda, inklusive ledningen? Vad upplevs som rimliga löner? Vad händer om uppfattningen att det finns orimliga löneskillnader cementeras i ett företag?

Varifrån kommer mina värderingar?

Attityder och värderingar brukar vara tämligen fixerade omkring 20-årsåldern. Förändringar kan visserligen ske när som helst, men det är ganska ovanligt att man ändrar sig i grunden. Men varifrån kommer värderingarna under uppväxttiden?

Föräldrarna, särskilt modern, har stor betydelse för de yngsta men i tonåren tar kamratgruppen över. Det finns förstås andra faktorer som också kan ha stor betydelse. I mitt fall var det nog tidningsläsande. Vi hade DN under 50-talet när jag var tonåring, och jag läste gärna Tingstens ledare och andra artiklar av honom. Han var ju som bekant en man med starka åsikter och stor förmåga att argumentera för dem. Han skrädde inte orden när det gällde kritik av kommunismen och Sovjetunionen och de förtryckarsamhällen som Stalinregimen skapat. Han hade inget överseende med svenska politiker och intellektuella som helst blundade för tyranniet och förtrycket eller, som i likhet med Östen Undén (utrikesminister) ansåg att Sovjet var en rättsstat. Även andra ledande socialdemokrater såg gärna något positivt hos Stalin och hans hantlangare, som t ex Tage Erlander i hans berömda radiotal efter Stalins död 1953.

Tingsten ansåg att vi och övriga Europa var hotade av Sovjet och att det var bara USA som garanterade vår frihet. Därför propagerade han för medlemskap i NATO och svenska kärnvapen.

Tingsten var like mycket emot alla sorters ofria samhällen, oavsett om det handlade om kommunism eller fascism. Han var för demokrati och frihet - i ordens normala betydelse, inte i den korrupta mening som propagandan gärna lade in i dem.

Man kan läsa många av Tingstens artiklar i samlingsvolymen "Tyranniet begär förtroende". De känns bekanta när jag läser om dem idag. Det är också slående hur aktuella de är i den meningen att dagens debatt och konflikter har en sorts strukturell likhet med kalla kriget.

Jag tror alltså att Tingstens syn på de totalitära politiska systemen påverkade mig, och jag delar den fortfarande. Men det beror naturligtvis på att han hade rätt, inte på att han var en auktoritet. Kommunismen var och är en förtryckarlära. Problemet är att förklara varför socialdemokrater och många intellektuella faller i farstun för regimer som de röda khmererna på 70-talet, Kuba, Iran och Maos Kina. Avsky för USA och västerländska begrepp som (verklig) demokrati och marknadsekonomi verkar driva tänkandet. Och blindheten kan vara total. Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, tog starkt avstånd från sin förre chef och vän och var likgiltig inför de värderingar (demokrati och frihet) som denne kämpat så hårt för. I Kina var han 1970 och såg bara positiva förhållanden. Han svalde all propaganda som han matades med av sina värdar och tycktes inte ha förstått något av det brutala kaos som Mao skapat och kallade kulturrevolution. Om Tingsten hade något att säga till om när det gällde efterträdare måste han ha totalt felbedömt Lagercrantz, som visade sig vara en förnekare av förtryck och tyranni så länge den hade rätt politisk färg (röd).

KBT och psykodynamisk terapi

I vårt land har det funnits, och finns ännu, en enorm övervikt för psykodynamiska teorier och behandlingsmetoder, bland psykologer och andra. Sent omsider har äntligen myndigheter och politiker insett hur snett det är. Kraven på evidens för behandlingseffekter leder till att man vill satsa på kognitiv beteendeterapi (KBT). Där finns en mycket omfattande forskningsbas som visar på positiva effekter av kostnadseffektiva behandlingsmetoder. Det som bromsar användningen av dem är att psykologerna inte följt med i utvecklingen, men de kommer säkert att göra det när de märker att kravet på effektiva behandlingsmetoder slår igenom. Andra grupper, som sjuksköterskor, kan också aktivera sig genom vidareutbildning och fylla luckan som uppstått på grund av psykologernas traditionalism.

Det här sker inte smärtfritt. Psykologerna och andra, som pskykiatriker med psykoanalytisk inriktning, kämpar hårt för att stoppa utvecklingen. Dels sägs det att kravet på evidens för behandlingseffekter är irrelevant (!), dels att det redan är uppfyllt för psykodynamikerna. Debatten har förts bl a i Psykologtidningen och Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Att psykodynamisk terapi ger fastställda positiva effekter påstås bevisat av en handfull amerikanska undersökningar. Det är emellertid högst osäkert om dessa resultat står sig i när det gäller psykodynamisk terapi i stort, och i vårt land. KBT:s effekter är däremot mycket väl etablerade.

För människor som behöver hjälp, t ex lider av depression eller ångesttillstånd, skapas hopp genom satsningen på KBT. I stället för långvariga psykodynamiska "psykoanalytiska" behandlingar med högst osäker effekt ska de kunna få snabb och effektiv hjälp. Det är trist att se hur traditionalister gör allt de kan för att stoppa den utvecklingen.

Freuds (bild ovan) teorier ligger bakom den psykoanalytiska terapin. Kritiken av dessa teorier är enormt omfattande, och en hel del av hans "bevis" har befunnits vara fabricerade. Han hade en historisk betydelse, men det är tveksamt hur positiv den egentligen varit. För patienter som inte fått den hjälp de så väl behövt har Freuds dominans inom behandlingen varit en katastrof.

Stämningsläge och koncentration

Ett långvarigt dåligt humör har naturligtvis negativa konsekvenser. I en aktuell studie (se nedan) undersöktes hur förmågan att hålla uppmärksamheten koncentrerad påverkades av stämningsläget. Negativt humör var förenat med bristande förmåga att hålla kvar tankarna på en meningsfull uppgift, och också med svårigheter att återvända till den efter det att man funderat på diverse andra ting. Motsatsen gällde för positiva stämningslägen.

Arbetsprestationer förutsätter att man kan koncenrera sig på jobbet och det är svårt om arbetet inte styrs utifrån. Personer med grundläggande positiv affekt sköter sina jobb bättre och det är därför en effektiv urvalsgrund (som används i mitt test Big Five Plus, se nedan).

Forskning

Koncentrationsförmåga på jobbet eller i studier är en intressant dimension som inte undersökts särskilt mycket. Den kan relateras till positiv grundaffekt. Stämningsläget kan studeras med vårt formulär som kommit till anvädning i många undersökningar, se nedan.



Referens

Sjöberg, L. (2008). Bortom Big Five: Konstruktion och validering av ett personlighetstest (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:7). Stockholm: Stockholm School of Economics.

Sjöberg, L., Svensson, E., & Persson, L.-O. (1979). The measurement of mood. Scandinavian Journal of Psychology, 20(1), 1-18.

Smallwood, J., Fitzgerald, A., Miles, L. K., & Phillips, L. H. (2009). Shifting moods, wandering minds: Negative moods lead the mind to wander. Emotion, 9(2), 271-276.

Ett effektivt sätt att klara tentan

Hur läser man effektivt en text så att man kommer ihåg den? Att bara läsa den en gång är inte särskilt effektivt. Bättre att göra anteckningar och läsa den en gång till. Enligt en färsk studie (se nedan) är den bästa metoden:

1. Läs texten
2. Berätta innehållet (t ex i en bandspelare eller till en vän)
3. Läs texten igen

Vitsen med att berätta för en vän är att denne kan ställa frågor om sådant som han eller hon inte förstår. När man ska förklara något kan man få hjälp att själv förstå.

Själv läste jag alla kursböcker tre gånger. Första gången var det lite dimmigt för mig vad boken ville säga. Andra gången förstod jag det mesta. Tredje gången förstod jag allt, och kom dessutom ihåg det väldigt bra för tentan.

Det här tar tid och kostar energi. Det är bara om man är intresserad som man vill satsa så mycket. Alltså att man studerar inte bara för att klara tentan utan för att det man lär sig är intressant, viktigt och roligt.

För psykologistuderande vill jag rekommendera böcker som i sig är fascinerande och som höjer intressenivån. Gladwells och Pauls böcker i nedanstående lista är båda av den typen. Sawyers bok har dessutom användbara referenser till hjälpmedel för kreativ verksamhet inom många områden. När jag läste den glömde jag resten av världen, inklusive att äta middag. Roligare läsning får man leta efter.


Forskning

Jämförande studier av olika metoder för instudering av ett material är enkla och intressanta att genomföra. Intreseskapande texters effekter har såvitt jag vet inte undersökts men vore ett viktigt tema. Tänk om man kan få en generell höjning av intresset för ett ämne på det sättet? Då vore allt vunnet. Utan intresse är tillvaron grå, och ingen kreativitet släpps loss.


Referens

Mark A. McDaniel, Howard, D. C., & Einstein, G. O. (2009). The read-recite-review study strategy: Effective and portable. Psychological Science, 20(4), 516-522.


Intresseskapande böcker

Gladwell, M. (2003). Den tändande gnistan. Hur små faktorer kan förändra världen. Stockholm: Prisma.

Paul, A. M. (2004). The cult of personality. How personality tests are leading us to miseducate our children, mismanage our companies, and misunderstanding ourselves. New York: Free Press.

Sawyer, R. K. (2006). Explaining creativity. The science of human innovation. New York: Oxford University Press.

Varför MÅSTE man ha flera miljoner i lön?

Det finns flera gåtor när det gäller ersättningar till VD:ar och finansanalytiker. Den officiella versionen är att enorma löner behövs för att få dem att jobba effektivt. Det är snarast en förolämpning. Andra gör svåra och krävande jobb för en liten bråkdel av VD-arnas löner och andra förmånder.

En annan förklaring är girighet. Även om man redan har "allt" kan man alltid vilja ha en stor fin båt till och en dyrare bil eller en ännu tjusigare herrgård eller dyra smycken eller... För inte är det väl för att skänka pengar till goda ändamål?

Det ligger nog en del i den förklaringen, men inte allt. Som Staffan Burenstam Linder en gång hävdade har man ändå inte tid att njuta av lyxen (Burenstam Linder, 1969). ("Tack, Staffan, jag läste din bok och insåg att jag inte skulle bygga en pool, den skulle jag ändå aldrig ha tid med", sa någon en gång på en fest på Handels).

Det finns en annan förklaring som är ganska slående (Zhang, 2009). Det handlar om SJÄLVUPPSKATTNING och den är relativ till andra i samma kategori. Man bevakar avundsjukt vad andra får av sina företag. Får de mera är det PINSAMT och minskar den egna självkänslan. Får jag mera än de får, ochb dessutom VÄLDIGT MYCKET PENGAR känner jag mig smart, framgångsrik och osårbar. I andra tider och andra samhällen användes och används ordnar och andra fina medaljer. De är gratis och har troligen till stor del samma effekt som lön och pension på tiotals miljoner, men tyvärr har vi avskaffat detta billiga substitut för att höja självkänslan.

Å andra sidan handlar det om en "chicken race". Om alla VD-löner sänks med t ex 75 % händer inget för själkänslan så länge det är relativa löner, inte absoluta, som det handlar om. Intressant tanke. En annan tanke är om det finns radikalt andra sätt att hantera problemet med självkänsla, eller om vi faktiskt ska strunta i hela saken. Människor kan och bör söka sin självkänsla i mera substantiella ting än pengar och medaljer. Det finns oändliga möjligheter att göra konstruktiva och kreativa insatser!


Referenser

Burenstam Linder, S. (1969). Den rastlösa välfärdsmänniskan : Tidsbrist i överflöd - en ekonomisk studie. Stockholm: Bonnier.

Zhang, L. (2009). An exchange theory of money and self-esteem in decision making. Review of General Psychology, 13(1), 66-76.

Parapsykologi - ligger det något i den?

Parapsykologin väcker alltid ett visst intresse i media och bland allmänheten. Det finns också en del intresse bland forskare - somliga seriösa och andra fuskmakare. Litteraturen på området ger inget otvetydigt stöd för att sådant som tankeöverföring förekommer. Därtill är resultaten för svaga och ofta möjliga att förklara på andra sätt. I artikeln nedan har jag sammanfattat debatten och resultaten.

Tron på det övernaturliga är en del av nyandligheten, se min artikel nedan.

Forskning

Kanske det mest intressanta är att studera varför människor tror på det övernaturliga och nyandlighet, och t ex hur media handskats med kända bluffmakare som Uri Geller.

Referens

Sjöberg, L. (1988, September 1). Parapsykologin som tro och vetenskap. Svenska Dagbladet. Reviderad version här.

Sjöberg, L. (2006). Nyandlighetens psykologiska rötter. Folkvett, 24(2), 6-14. Här.

Den polariserande Palme

Olof Palme var en unik politiker: energisk, begåvad och kreativ. Älskad av många. Men också aggressiv och skrämmande, för en del. Han var mera polariserande än någon annan svensk politiker i modern tid. Vad berodde det på? Jag har försökt besvara den frågan i en kortfattad artikel, se här.

Under senare år har det kommer flera böcker om Palme. Jag har läst dem och de bekräftar det intryck jag hade när jag skrev artikeln.

Det var kombinationen av begåvning och brinnande intresse för samhälle och politik, som definierade Palme, och naturligtvis politisk övertygelse och politiska värderingar.

Palme hade många beundrare som nog inte ville se hans polariserande effekt. En av de mera framträdande var Olof Lagercrantz. Så här skrev han i DN år 1974, 4 april:

"Bakom honom tecknar sig alla dessa förnuftiga karlar – Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Arvid Horn, Gripenstedt, Hjalmar Branting – vilka lett bygget Sverige eller återställt det efter perioder av vanvård eller galenskap. Olof Palme är på gott och ont och i viss mån mot sin egen natur den landsfader vi själva skapat och röstat fram genom århundraden. Han är den i grunden alla vill ha."

Det är lite svårt att följa tankegången. Palme som landsfader som alla ville ha?



Referenser


Arvidsson, C. (1999). Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet. Stockholm: Timbro.

Arvidsson, C. (2006). Olof Palme. Med verkligheten som fiende. Stockholm: Timbro.

Sjöberg, L. (1999, 28 juni ). Den politiska avskyns problem. Arbetet/Nyheterna, sid. 2-3. här.

Östberg, K. (2008). I takt med tiden : Olof Palme 1927-1969. Stockholm: Leopard.

Personlighet och studieframgång

En ambitiös sammanställning mycket omfattande data på studieframgång och femfaktormodellen (FFM) visar att sambanden är mycket svaga (Poropat, 2009. Den enda dimensionen i FFM som har en antydan till samband (på nivån 0,19) är noggrannhet. Å andra sidan är konventionell intelligens inte mycket högre korrelerad (0,23) vilket är lite förvånande.

Att FFM-dimensionerna är bara svagt relaterade till viktiga framgångskriterier är känt från annan forskning (Sjöberg, 2008, ger en översikt och många referenser). Detta betyder inte alls att "personligheten" är oviktig - bara att FFM-dimensionerna är det. I mitt projekt fann jag att åtskilliga mera fokuserade och emotionsanknutna personlighetsdimensioner hade betydande förklaringskraft. FFM har lett personlighetsforskarna, och många praktiker som använder FFM-test av typ HPI (säljs i Sverige i en översatt version och påstås vara ganska ofta använd i arbetslivet, se referens nedan till rapport av Mabon), på fel spår. Popropats aktuella artikel stödjer denna slutsats.

Forskning

Det behövs mera forskning som går utöver FFM. Så länge man nöjer sig med enbart dem kommer man att hamna i nollkorrelationsfällan. Det går bra att genomföra projekt med t ex mitt test Big Five Plus som mäter FFM, men också en serie andra mera effektiva dimensioner, och kriterier. För forskning och uppsatsarbete kan gratisanvändning diskuteras. Stort normmaterial finns, och dessutom inbyggd korrektion för skönmålning. Emotionell intelligens mäts både med självskattningsitem och som prestation. Se min rapport nedan för mera information.

Referens

Mabon, H. (2002). Hogans personlighetsinventorium av Robert Hogan och Joyce Hogan. Svensk version av Hunter Mabon. Stockholm: Psykologiförlaget AB.

Poropat, A. E. (2009). A meta-analysis of the five-factor model of personality and academic performance. Psychological Bulletin, 135(2), 322-338.

Sjöberg, L. (2008). Bortom big five: Konstruktion och validering av ett personlighetstest (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Här.

Min verksamhet

Jag sammanfattade för en tid sedan min verksamhet i ett par artiklar i psykologtidningen, här. Min verksamhet i Göteborg 1970-88 sammanfattas här och här.

Tiden i Göteborg kan ses som arbete med ett program för att studera emotioner och handlande. Men redan tidigt började jag också intressera mig för riskfrågor, som sedan blev ett huvudtema vid Handelshögskolan 1988-2006. Men eftersom jag inte har kunnat låta bli att intressera mig för "allting" har det också blivit en hel del annat...

Just nu arbetar jag med att sammanställa en samling essäer som publicerats under tiden från 1980-talets början och till nutid. Mera om dem senare.

Ibland undrar jag om min erfarenhet lärt mig något. Det beror på hur man ser det och vad "lärt" ska betyda. Lite optimistisk är jag ändå. Men det är ganska slående att de insikter som ett yrkesliv eventuellt gett inte efterfrågas av någon. Varje ny generation måste absolut upprepa företrädarnas misstag, verkar det som.


Referenser


Sjöberg, L. (1985). Göteborgsforskningen om emotioner och handlande. Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Sjöberg, L. (1985). Studier av mänskligt handlande. Nordisk Psykologi, 37, 213-277. Här.

Sjöberg, L. (2002). Fyra decennier av svensk psykologi. Psykologtidningen, 48(18), 4-7.

Sjöberg, L. (2002). Psykologin opåverkad av tidens trender. Psykologtidningen, 48(19), 8-11.

Sjöberg, L. (2006). Allmän psykologi i göteborg 1970-88. En forskningsavdelnings historia. In C. Fahlke, E. Hjelmquist, I. Lundberg, I. Nilsson, O. Persson & T. Tjus (Eds.), Ett ämne blir till. Psykologi i göteborg - en kort historia med ett långt förflutet, 1956-2006 (pp. 57-74). Göteborg: Göteborgs universitet.

Hur påverkas barnen av skilsmässa?

Lansford publicerar en stor översikt av forskning om effekten av skilsmässor på barnens anpassning, på kort och lång sikt. Problemställningen är givetvis komplex och många faktorer är viktiga. Så är t ex effekterna i genomsnitt negativa, särskilt för yngre barn. Men variationen och stor och för många behöver det inte bli allvarliga negativa effekter. Hur negativa effekter ska kunna undvikas är ett tema som kräver speciell eftertanke, och säkert något som alla föräldrar i denna situation har tänkt mycket på.

Lansford skriver: "Policies that reduce interparental conflict and provide economic security to children have the potential to benefit children's adjustment."

Referens

Lansford, J. E. (2009). Divorce and children's adjustment. Perspectives on Psychological Science, 4(2), 140-152.

Skriva av sig orättvisor

Den som blir orättvist behandlad reagerar ofta med ilska eller andra negativa emotioner. Att direkt konfrontera den som behandlat en orättvist kan ofta vara en bra idé om man kan behärska sina emotioner och inte skapa ännu flera problem. Men det är ju svårt att vara säker på att man klarar. Risken är stor att det blir en negativ spiral. Pennebaker (1997) har arbetat med "expressive writing", dvs man skriver ner hur man känner sig, vad som hänt etc. Bara för sig själv. Inte i ett e-mail till den som behandlat en orättvist!Barclay och Skarlicki (2009) finner i en aktuell studie positiva effekter av att "skriva av sig". Något att pröva vid nästa orättvisa.

Forskning

Barclay och Skarlickis format borde kunna tillämpas i andra sammanhang, inte bara på jobbet: i skolan, hemmet och kamratkretsen. När man blivit avvisad. Kan bli intressant och spännande forskning av detta, gärna relaterad till elektronisk kommunikation. Blir det värre av att agera ut i e-post eller ansikte mot ansikte?

Härifrån är det ett ganska kort steg till författandet i lite större skara och dess relation till "orättvisor". Och till läsningens psykologi och effekter.

Modern emotionsteori handlar om hur våra emotioner beror på hur vi tolkar situationen (Berkowitz & Harmon-Jones, 2004; Scherer, 2001).

Referenser


Berkowitz, L., & Harmon-Jones, E. (2004). Toward an Understanding of the Determinants of Anger. Emotion, 4, 107-130.

Barclay, L. J., & Skarlicki, D. P. (2009). Healing the wounds of organizational injustice: Examining the benefits of expressive writing. Journal of Applied Psychology, 94, 511-523.

Pennebaker, J. W. (1997). Opening up: The healing power of expressing emotions. New York: Guilford Press.

Scherer, K. R., Scherer, K. R. (ed.), Schorr, A. (ed.), & Johnstone, T. (ed.) (2001). Appraisal considered as a process of multilevel sequential checking. In Appraisal processes in emotion: Theory, methods, research. (pp. 92-120): Oxford University Press: New York.

Miljonkronorchefen

Höga löner och bonusar till chefer har kritiserats i decennier men de består. Arbetarrörelsen har en utpräglad dubbelmoral i dessa frågor: de stöder i praktiken extrema löner och bonusar (nu senast AMF pension, se Dagens Industri idag) och förkastar dem sedan offentligt. De tror tydligen, som många i näringslivet, att det är nödvändigt att "slanta upp" för att få rätt personer och för att motivera dessa personer.

Är det verkligen så? Tänk efter. Det finns massor av kvalificerade och hårt arbetande människor i landet som tjänar betydligt mindre än en miljon om året. Vad skulle hända om en storbank eller t ex AMF Pension bestämde att VD-lönen ska vara 1 miljon per år, inte mera? Skulle det bli omöjligt att hitta en bra VD? Absolut inte.

Vad krävs egentligen av en riktigt bra VD? Utbildning, erfarenhet, intelligens och positiva personlighetsdrag (jagstyrka). Det är inga extremt sällsynta egenskaper. Om man har många att välja bland kan man identifiera rätt personer med hjälp av vanliga hjälpmedel vid rekrytering som test, intervjuer och referenser. Annonsera ut jobben och välj bland de många som söker. Se upp med extremt egoistiska, penningorienterade och manipulativa personer. En del av dem är mycket charmiga och förtroendeskapande, bra på att ställa in sig hos högre chefer i styrelser eller bland ägare. Är lönen så "låg" som 1 miljon/år är de nog inte intresserade ...

Ett utpräglat intresse för pengar samvarierar med dålig social anpassning, en manipulativ attityd och låg emotionell intelligens (Engelberg & Sjöberg, 2006, 2007). Den låga emotionella intelligensen kan tyda på låg empati vilket i sin tur kan förklara de osannolika klavertramp som gjorts när det gäller chefslöner och bonusar. Man förstod inte vilken reaktionen skulle bli, vilket tyder på extremt låg empatisk förmåga - minsta barn kunde begripa att det var fel tillfälle att höja löner och bonusar, och ännu värre att försöka dölja det.

Det vi ser idag är också de destruktiva effekterna av extrema löner. De skapar kortsiktighet och girighet, blindhet inför den sociala och politiska verkligheten. Pengarna har blivit ett egenintresse. Lägg härtill den demoraliserande effekten i företaget med alla dess hårt arbetande och skickliga anställda, och på samhället i stort.

Det hela är absurt. Om jag tjänar 7 miljoner, vad ska jag göra med 2 till? Man kan i vårt land leva ett mycket gott liv med en lön på mycket lägre nivå än 7 miljoner, t ex 1 miljon. Det finns risker med höga löner, också för ens familj. Jag tror inte barn mår bra av att föräldrarna simmar i pengar. Hur mycket lyxkonsumtion orkar man med?

De senaste löneskandalerna illustrerar på ett tröttsamt sätt att myten om direktörseliten fortfarande är vid full vigör, trots att det många gånger påvisats att det är just en myt det handlar om. Varför tror man på den? Jag skulle tro att det handlar om ett litet gäng som sitter i varandras styrelser och stöder varandra. Det är en sorts ny adel, påpekades det för några år sedan i DI. Medlemmarna av klubben ger varandra tillfälle att ta ut stora belopp ur företagen i det föregivna syftet att detta behövs för att de ska vara motiverade nog för att jobba effektivt. Vi andra vanliga människor, däremot, jobbar hårt och effektivt på helt andra villkor. Är det inte bedrövligt?

Uttalanden från ordföranden för AMF Pension tyder nu på att han fortfarande tror att de måste betala fantasilöner för att få ett bra resultat. Så det fortsätter, och fortsätter, och fortsätter...

I SVT:s program Agenda den 15 mars visade det sig att både Jacob Wallenberg och Wanja Lundby-Wedin trodde att det var nödvändigt med extremt höga löner (och bonus, men nu ska det heta "rörlig lönedel") för att få "de bästa". Bevis för denna tes saknas, det är bara en fråga om tro. En intressant följdfråga: om man nu tar bort bonusen (vad den nu än kallas) - blir det inte katastrof för företagen om nyckelpersoner tappar motivationen och börjar surt missköta sig (även om de har fast lön i intervallet 5-10 miljoner per år)?

Bilden föreställer en karaktär som ger många exempel på hur besatthet med pengar går samman med social inkompetens. Men visst kunde verkliga personer ur historien också ha nämnts: Henry Ford den äldre och Ivar Kreuger för att bara ta ett par namn jag kommer att tänka på.

Forskning

Det vore intressant att undersöka uppfattningar som styrelsemedlemmar har om behovet av höga löner för att försäkra sig om goda resultat. Varifrån kommer idéerna? Har de någon saklig grund, t ex i forskning? Hur går rekryteringen av cheferna egentligen till? Är den så upplagd att man kan vara äsker på att få "eliten"?

Referenser

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2006). Money attitudes and emotional intelligence. Journal of Applied Social Psychology, 36, 2027-2047. Här.

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2007). Money obsession, social adjustment, and economic risk perception. Journal of Socio-Economics, 36, 689-697. Här.

Riskuppfattning och försiktighetsprincipen: kärnavfall

Försiktighetsprincipen säger, förenklat uttryckt, att man ska ta det säkra för det osäkra. Den är vägledande för EU:s beslutsfattande men inte populär i USA där man föredrar att gå på "förväntat värde". Om sannolikheten för en negativ händelse är liten (men större än noll) är man villig att ta risken om nyttan är tillräckligt stor. Mycket omfattande litteratur finns om försiktighetsprincipen, men få har undersökt vilka attityder människor har till den. I min nyligen publicerade studie gör jag just detta. Jag fann att det finns två viktiga komponenter i denna attityd: hur allvarliga man bedömer de evetuella negativa konsekvenserna att vara, och förtroende för vetenskapen bakom riskanalysen (epistemiskt förtroende). Attityden var en viktig tillkommande faktor i modeller för riskupplevelsen av ett förvar för kärnavfall.

Fortsatt forskning

Denna undersökning är den första och den är inriktad på kärnavfall. Samma frågor kan studeras för andra risker som mobiltelefoner, nanoteknologi och livsmedelsrisker.

Artikelns referens är

Sjöberg, L. (2009). Precautionary attitudes and the acceptance of a local nuclear waste repository. Safety Science, 47(4), 542-546.

Skicka ett mail till mig om särtryck önskas!


Abstract

There has been little previous research on public attitudes about precaution and their significance for risk opinions and attitudes. The present case of application is that of the siting of a repository for spent nuclear fuel, a controversial issue in most countries. Data from a representative sample of the Swedish population were collected with a mailed questionnaire, which covered risk perceptions and attitudes towards nuclear waste. A reliable unidimensional scale measuring precautionary attitudes was con¬structed. It was found that women were more likely to accept items expressing a precautionary attitude than were men. Precaution was related, as expected, to epistemic distrust and size of negative conse¬quences if an accident should occur in the handling and storing of spent nuclear fuel. Epistemic trust and size of consequences contributed about equally strongly to the variance of precautionary attitude. Adding the scale to a set of explanatory variables in models of attitudes and voting intentions with regard to a repository resulted in a significantly improved power of the models. Emotional reactions emerged as important explanatory variables in accounting for precautionary attitudes, political ideology to a smaller extent. The results based on intra-sample variability were mirrored at the level of between-sample var¬iation. Results from the two samples from municipalities where a siting was under evaluation (Oskarshamn and Östhammar) showed that respondents there were much more positive to a repository and at the same time less likely to accept pro-PP statements.