Flickan på bron

En Konstfackelev har gjort ett elevarbete där det ingick att hon skulle spela psykotisk och självmordsbenägen. Hon blev väl omhändertagen av sjukvården. Det hela var förstås oetiskt, åsamkade psykisk och ekonomisk skada och fick skolan att framstå som löjlig. Till det senare bidrog rektorn som försvarade tilltaget och sa att det var ett konstverk.

Den etiska sidan är glasklar. Det var en mycket destruktiv idé vars eventuella positiva sidor är omöjliga att skönja. Men "konstverket"? Var finns det? I det naturliga språket är flickans beteende inget konstverk. Skolan måste ha en egen och annorlunda idé om vad konst är. I debatten har det talats om att konst är "ifrågasättande" eller något dylikt. Men uppträdandet var inte ifrågasättande såvitt jag kan se, och inte heller exponerade det vårdens tillkortakommande, som någon har påstått. Tvärtom visar händelsen att vården fungerar bra. Pinsamt, förmodar jag.

Även om man kan få utspelet att vara "ifrågasättande" är det ingen förklaring av hur det blir ett konstverk. Det är massor av beteenden som är just ifrågasättande och som ingen skulle komma på idén att för den skulle kalla för konstverk. Kvar blir bara den enfaldiga tanken att det är konst eftersom rektorn säger det, och det kommer från något som säger sig vara en Konstfackskola. Det är något fullständigt urspårat över alltihop. Ett desperat gripande efter originalitet. Men kreativitet är inte detsamma som originalitet.

Risken med självutlämnande bloggar

För den som är förtjust i att skriva, och lite självcentrerad, kan det vara frestande att publicera sina tankar och känslor på nätet, även mycket personliga sådana. En artikel av Rebecca Clay (2008) tar upp exempel på hur det kan gå illa för dem som gör så, i en akademisk miljö. Problemen finns säkert i alla miljöer. Samtidigt är det kanske genom att vara mycket självutlämnande som man lockar läsare och får mycket trafik på sin blogg, så mycket kanhända att man kan tjäna pengar på den, eller få inflytande på debatt och politik. Något av detta har nog författare och andra kändisar i alla tider haft erfarenhet av. Det gäller förstås även om den person som lämnas ut inte är helt och hållet man själv utan en fiktion, eller en blandning av fiktion och verklighet. Någon borde skriva en artikel på temat "Vad man inte ska skriva om på sin blogg om man vill leva ett lugnt liv", men den kanske redan finns?


Forskning

Bloggvärlden är uppenbart ett bra tema för forskning, bl a om de risker som jag antyder ovan. Men också om de positiva aspekterna förstås, sociala och individuella. Hur man lockar trafik till sin blogg (inte precis min specialitet, den här bloggen får lite färre besök än Blondinbella, obegripligt nog, ha ha).

Referens

Clay, R. A. (2008). Think before you post. Monitor on psychology. 39, 11,17-18.

Dåliga beslut

Campbell, Whitehead och Finkelstein (2009) har gjort intressant forskning om katastrofalt dåliga beslut, främst i affärslivet. De menar att de kan föras tillbaka på bedömningsfel som inflytelserika personer gjort sig skyldiga till, av två skäl: de felanvänder tidigare erfarenheter och de är emotionellt engagerade i sitt feltänk. Beslut, menar de, går till så att vi letar efter och finner matchande mönster. Det är vårt sätt att utnyttja erfarenhet och det fungerar ibland, men ibland inte. Omständigheterna kan vara i grunden annorlunda och våra erfarenheter därför inte relevanta utan vilseledande. Dessutom finns emotionella "taggar" som gör att vi har svårt att se klart och objektivt på våra valmöjligheter.

Detta är en rimlig bild av hur beslutsfattande går till. Glöm de ekonomiska modellerna!

Om det finns tecken - röda varningsflaggor - på att ett beslut är på väg att fattas på grundval av emotioner och felvisande minnen: vad göra? Ta in andra personer som kan ge friska synpunkter! Men räcker det? Fortsättning följer...

Det är vanligt bland psykologiforskare att tro att felaktiga beslut har kogntiva förklaringar. Sternberg (2004) har gjort en stor affär av den tesen, men hamnar enligt min mening i felaktiga slutsatser; emotionerna ges alldeles för liten roll (Sjöberg, 2004).


Referenser

Campbell, A., Whitehead, J., & Finkelstein, S. (2009). Why good leaders make bad decisions. Harvard Business Review(No. 2), 60-66.

Sjöberg, L. (2004). Commentary on Robert J. Sternberg's "Why smart people can be so foolish". European Psychologist, 9, 151-152.Här.

Sternberg, R. J. (2004). Why smart people can be so foolish. European Psychologist, 9, 145-150.

Ett brev från Nigeria

Min novellsamling Ett brev från Nigeria kan nu läsas här. Kommentera gärna!

Test, betyg och social bakgrund

Bilderna visar Sir Francis Galton - kusin till Darwin - en mycket intelligent person. Galton är en portalgestalt i utvecklingen av psykologisk testning.

Debatten om IK-testens verkliga värde är en evig följetong. Det finns massor av undersökningar som visar på samband mellan test och olika typer av framgång, som skolbetyg, men kritiker har ofta hävdat att dessa samband är rena artefakter och beror på social bakgrund. Social bakgrund har effekt både på betyg och test, sägs det. Detta är sant, men hur stark är effekten och kan den verkligen förklara all prognosförmåga hos testen? En stor genomgång av frågan publiceras nu av Sackett et al. (2009), som finner att social bakgrund bara förklarar en mindre del av sambandet mellan test och skolframgång. Resultaten är mycket tydliga.

Sackett et al. gör en kvantitativ analys av frågan och bygger på ett omfattande empiriskt material. Kan den motverka kritikerna som ofta tycks vara mera ideologiskt än sakligt motiverade? Man kan ju hoppas, men fördomarna mot intelligenstest verkar sitta djupt. Det är ju en provokativ tanke att somliga är "smartare" än andra, och kanske vore världen bättre om alla var precis lika. Men när det nu inte är på det sättet är det väl klokt att acceptera verkligheten som den är?Alla har ju sama värde och samma rättigheter.

Fördomarna mot IK-test tror jag understöds av vad man får lära sig om dessa i vissa former av utbildning på gymnasier och högskolor. En gång gjorde jag en kritisk analys av en ofta använd lärobok som hette "Myten om intelligensen", - se Sjöberg (1982), här.. När jag läser min analys nu tycker jag argumenten fortfarande är hållbara. Senare forskning har dessutom understött mina slutsatser och något empiriskt stöd för Liungmans många kritiska argument har inte framkommit.


Referenser

Sackett, P. R., Kuncel, N. R., Arneson, J. J., Cooper, S. R., & Waters, S. D. (2009). Does socioeconomic status explain the relationship between admissions tests and post-secondary academic performance? Psychological Bulletin, 135(1), 1-22.

Sjöberg, L. (1982). Test, betyg och urval. In L. Sjöberg (Ed.), Upplevelse och prestation. Några utvecklingslinjer inom teoretisk psykologi (pp. 83-125). Lund: Doxa. Här.

Attitydmodeller

Attityd är ett helt centralt begrepp inom socialpsykologin och har så varit mycket länge. Olika defintioner, många mycket oklara, har föreslagits. Till sist tycks man ha tröttnat på att stöta och blöta termens innehåll och stannat vid att attityd är en värdering av ett objekt eller begrepp som bra eller dåligt, i varierande grad. Det är onekligen enkelt att studera attityd i denna mening. En mycket populär definition användes ofta i undervisningen och den sa att attityder uttrycks i känslor, åsikter (beliefs) och beteenden. Den faller bl a på det enkla förhållandet att beteenden inte alls är enbart uttryck för attityder och att sambandet attityd-bettende är ett stort problem i sig (Sjöberg, 1982).

Fishbein formulerade en modell där han antar att attityden är en funktion av åsikter och värden, ungefär som en förväntat värdemodell (Fishbein & Ajzen, 1975). Attityden är alltså kognitivt och rationellt baserad. Det är en attraktiv tankemodell men den stämmer dåligt på data (Sjöberg & Biel, 1982; Sjöberg 1999). Både åsikter och värderingar tycks ha samma grund som attityden, i en föreställning som väcks till liv om objektet, i ett visst sammanhang.

Attityden konstrueras i ett visst sammanhang, och åsikter och värden fullföljer funktioner, t ex retoriska sådana. Sjöberg och Montgomery (1999) fann ett fenomen som vi kallade dubbelförnekande: ett illa omtyckt attitydobjekt anses inte ha en stark relation till något som är positivt, men detta positiva förnekas samtidigt också. Den som är negativ till invasionsförsvar anser inte att det skulle föra nytta men inte heller att det behövs. Viklund och Sjöberg (2008) fann liknande fenomen i en studie av förtroende.




Referenser

Fishbein, M., & Ajzen, I. (1975). Belief, attitude, intention, and behavior: An introduction to theory and research. Reading, MA: Addison-Wesley.

Sjöberg, L. (1982). Attitude-behavior correlation, social desirability and perceived diagnostic value. British Journal of Social Psychology, 21, 288-292.

Sjöberg, L. (1999). Attitudes, opinions and values: models and dynamics. In P. Juslin & H. Montgomery (Eds.), Judgment and decision making: Neo-Brunswikian and process-tracing approaches (pp. 219-242). Mahwah, NJ: Erlbaum. Här.

Sjöberg, L., & Biel, A. (1983). Mood and belief-value correlation. Acta Psychologica, 53, 253-270. Här.

Sjöberg, L., & Montgomery, H. (1999). Double denial in attitude formation. Journal of Applied Social Psychology, 29, 606-621. Här.

Viklund, M., & Sjöberg, L. (2008). An expectancy-value approach to determinants of trust. Journal of Applied Social Psychology, 38, 294-313. Här.

Fenomenologisk psykologi

Jag har alltid varit intresserad av psykologi som en vetenskap om uppevelser snarare än beteende. Behaviorismen satte sin prägel på psykologin ännu omkring 1960 när jag började studera ämnet, och jag fann det bedrövligt. Jag kunde bara inte tro att det skulle gå att basera en intressant vetenskap på studier av djurs beteende, men Skinner hade ju fått ett enormt genomslag i efterföljd till Pavlovs och Watsons studier av betingade reflexer. Utvecklingen har ju sedan också lämnat idén om att "learning" skulle kunna vara en bas för psykologin - "learning" i en helt speciell betydelse som inget hade att göra med hur människor skaffar sig kunskaper och förmåga.

Fenomenologin var lockande och under min tid i Göteborg drev jag en seminarieserie på det temat. Det tycks mig fortfarande som ett spännande alternativ, se min artikel nedan. Men akademiska psykologer har sällan intresse och förståelse för denna tradition. Visserligen studerar man upplevelser, men det sker rutinässigt och helst med från USA importerade standardmetoder som inte ifrågasätts. Det kostar f ö på att ifrågasätta eftersom akademisk karriär kräver publikationer och tidskrifterna förutsätter att standardmetoder har använts.

Lite trist det där. Roligare och bättre att frigöra sig från traditioner, och att tänka själv. Jag hoppas min artikel kan vara till nytta i det syftet även om den har några år på nacken.



Referens

Sjöberg, L. (1982). Fenomenologisk psykologi. In L. Sjöberg (Ed.), Upplevelse och prestation. Några utvecklingslinjer inom teoretisk psykologi (pp. 126-157). Lund: Doxa. Här.

Big Five Plus

Testet presenteras i en kortfattad föreläsning (10 minuter)här.

Svårt att få en uppsatsidé?

Det är mycket vanligt att studenter klagar på att de inte har några idéer. Det är säkert sant, men helt onödigt. Alla kan få bra idéer för uppsatsarbeten och forskning. Jag har försökt hjälpa till genom att ge förslag i mina blogginlägg, och kommer att fortsätta med det. Det är bara att ta för sig.

Det kan också vara till nytta att läsa lite om kreativitet, se t ex en utmärkt liten bok av Kaufmann (2006) (norsk läsövning).

De Bono är kreativitetens grand old man, han har många föreläsningar på nätet. Här är en. Och här finns en utmärkt artikel om hur man kan få forskningsidéer, en till här. och en till här.Jag har gjort en presentation av kreativitet med inriktning mot att skapa forskningsidéer för uppsatser, se här. En artikel på samma tema kan också vara till hjälp, se här.

Men sen då? För att sätta igång och jobba effektivt måste man känna intresse, helst starkt intresse, för idén. Det finns en hel del inre och yttre fiender till kreativ aktivitet. Bristande självförtroende och stark respekt för auktoriteter är två av de värsta. Skrivkramp, att dras till roligare och lättillgängliga nöjen är andra. Eller övertro på "inkubation", att jobbet s a s görs i det omedvetna när man sysslar med annat. Det kan hända, men är sällsynt. Huvudregeln är att idéerna och intresset kommer när man sätter igång och jobbar. Därför är det bra med en "deadline", ett stoppdatum. Arbeta alltid med stoppdatum. När du lägger ett arbete åt sidan på obestämd tid med ett "principbeslut" att göra det klart "någon gång framöver" är risken mycket stor att det aldrig blir färdigt. Eller efter år och decennier. Jag känner flera som tog 20-30 år på sig för att göra klar en avhandling, ännu fler som aldrig blev klara. Sapadin (1996) har skrivit en bra bok om hur man bekämpar sin tendens att skjuta på saker och ting, se referens nedan. Här finns en sajt med bra tips.

PS Bilden visar detaljer i en husfasad av Barcelona-arkitekten Gaudi. Det finns många gemensamma egenskaper hos konstnärlig kreativitet och kreativitet i forskning. Gaudi var bedövande kreativ. Arkitektur i Sverige är tyvärr ofta motsatsen, se Arkitekthögskolan i Stockholm, stadens mest avskydda hus.

Referenser

Kaufmann, G. (2006). Hva er kreativitet? Oslo: Universitetsforlaget.

Sapadin, L. (1999). Beat procrastination and make the grade. The six styles of procrastination and how students can overcome them. Harmondsworth, Middlesex: Penguin.

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68. Här.

Föreläsning: Positiv psykologi och lycka

Tal Ben-Shahar vid Harvard har gett en föreläsning om positiv psykologi som sägs vara den bästa psykologiföreläsningen på Internet. Positiv psykologi är en ny vinkling på psykologin som tog sin utgångspunkt i att ämnet dominerats av studiet av negativa tillstånd. Det är nog fortfarande på det sättet men en hel del har hänt de senaste 15 åren. Det finns t ex en stor Handbook of positiove psychology (Snyder och Lopez). Ben-Shahars föreläsning, här, är verkligen värd att ta del av. Den tar 2 timmar. Kanske man kan lära sig att bli lite lyckligare, vem vet...

Avsluta med Alphavilles Forever young!

Föreläsning: Lycklig av att spendera en massa pengar?

Benjamin Wallace ger en mycket underhållande föreläsning på 17 minuter här. Är extremt dyra viner värda sitt pris, eller extremt dyr japansk biff? Nja, det är de nog inte. Men bara kunskapen om hur dyra de är kan göra upplevelsen starkare. Bara vi tror att produkterna är fantastiska suggereras vi till att känna att de faktiskt är det. Jag har aldrig åkt i en Rolls Royce men inbillar mig att det skulle vara något speciellt, så kanske är det faktiskt det (för mig). Kommentaren visar hur ytlig jag är, men det var väl ingen nyhet.

Forskning

Hur mycket som helst kan göras på suggestion och placebo-effekter, och det kan gälla konsumentbeteende och mycket annat. Somliga människor är mera suggestibla än andra, och jag tänker på en klassiker som Stukáts avhandling från 1958. Ska kanske återkomma om detta, och om hypnos.


Referens

Stukát, K.-G. (1958). Suggestibility: A factorial and experimental analysis. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Föreläsning: övertalning och påverkan

Robert Cialdini är en mycket välkänd forskare inom socialpsykologin. Här finns en kort sammanfattning som han gjort av sin forskning om vad som är effektiva sätt att påverka: Här.

Den här videon tar bara tre minuter.

Jag kommer att bygga ut denna del av bloggen. Det ska bli många flera föreläsningar om intressanta ämnen. De ges av världsberömda forskare och det kostar inte ett öre att ta del av dem. Bättre än att lyssna till inte fullt så världsberömda lokala storheter som vill ha 950 kronor för en frukost.

Referens

Cialdini, R. B. (2005). Påverkan. Stockholm: Liber.

Alldeles för intressant...

Intresse skapar motivation och är grunden för kreativitet. Så långt är allt väl. Men intresse har också en baksida. Eller kanske flera.

Mayer et al. (2008) visar hur inlärning kan störas av intressanta detaljer i det material som studeras. Dessa kan nämligen dra uppmärksamheten bort från väsentligheter. I ett vidare perspektiv kan starka intressen (passioner) leda till att allt annat offras för dem, till stor nackdel för livskvaliteten (och för omgivningen).

Det är en delikat fråga hur mycket man ska utnyttja intressen för att skapa motivation och inlärning. Blir det för mycket av det färgstarka och konkreta försvinner principerna och djupet. Blir det för lite konkretion väcks inte intresset alls. Ett exempel: när jag var barn blev jag väldigt intresserad av svensk historia. Jag läste och slukade alla banden av Topelius "Fältskärns berättelser", som idag skulle kallas en såpa och som handlar om två släkters öden och äventyr och svensk stormaktstid. Mitt historientresse är fortfarande mycket inriktat på det konkreta och mänskliga detaljer, medan 12 volymer av Nationalencyklopedins världshistoria samlar damm på min bokylla. De var en stor besvikelse med sin snustorra "vetenskaplighet", dåliga språkbehandling och politiska korrekthet. Vem vill läsa sådant? Intressant nog har förlaget försökt lätta upp med hjälp av massor av bilder och en del detaljboxar. Javisst, det är kul att titta på bilderna. "I look at the pictures as I turn the pages", sjunger Garfunkel, och "don't know much about history".

Sandemose har skrivit: "Mord og kjærlighet er det eneste som er verd å skrive om". Kanske man skulle lägga till existens, makt och pengar. Men listan blir inte så lång. Det vardagliga och konkreta hör knappast hit. I Widerbergs film "Kärlek 65" säger Keve Hjelm, som spelar demonregissören, "Jag skulle vilja göra en film lika konkret som något som sägs över ett frukostbord". Tjaha. "Räck mig marmeladen är du snäll" - det är ju bara banalt.


Uppsatser och forskning:

Det finns stora individuella skillnader i hur lätt man intresserar sig för något. Jag har använt mig av en skala, "boredom proneness scale", se här, för referens till skalan och en bra artikel om uttråkning. Den svenska versionen skulle kunna användas på många sätt, t ex i relation till könsskillnader, ålder och intelligens eller studieresultat. Lite djupare skulle man kunna gå i vad det är som gör olika material om samma fakta olika intressanta, och i studier av passionerade intressen av olika slag, som jag skrivit om tidigare på denna blogg.


Referens

Mayer, R. E., Griffith, E., Jurkowitz, I. T. N., & Rothman, D. (2008). Increased interestingness of extraneous details in a multimedia science presentation leads to decreased learning. Journal of Experimental Psychology: Applied, 14(4), 329-339.

Tid för studier, tid för lektioner: Vad måste utbildning kosta?

I dagens nummer av DN läser jag att högskolorna numera bara har råd att ge 4 timmars lektioner/föreläsningar per vecka i humaniora och samhällsvetenskaper. Det är ungefär vad jag fick när jag påbörjade mina studier i psykologi omkring 1960. Vi lärde oss en hel del ändå. Frågan är vilken användning av studentens tid som leder till bästa resultatet för en viss kostnad. Lektioner och föreläsningar är en passiviserande form av utbildning; man vill vara aktiv själv, se Sjöberg (1997), här.. Gruppövningar i små grupper är bättre men dyrare. Grupperna måste vara mycket små för att de ej ska helt domineras av ett fåtal talföra personer på alla andras bekostnad - det blir dyrt.

Att läsa kurslitteratur har i alla tider varit ett huvudmoment, men läsning tar tid och är inte så populärt. En upprörd student på HHS kom en gång för att klaga på en tentamen jag anordnat: "För att klara den tentan måste man ha läst boken!". No comment. Själv läste jag all kurslitteratur noga 3 gånger i mina lic-kuser. Jag undrar om någon mer än jag har gjort det - det ger faktiskt bra effekt på förståelse och minne. Ett tips, alltså. Men en sådan insats kräver nog också ett starkt intresse...

Numera finns en stor mängd gratiskurser på högskolenivå på nätet, se t ex här. De ges av världsstjärnor vid de stora berömda amerikanska universiteten och det är väl få svenska universitetslärare som kan komma upp på den nivån. Det är personer som är aktiva och framgångsrika forskare i de områden som de undersvisar inom - också det ett kvalitetskrav som svenska högskolor sällan når upp till när det gäller grundutbildningen. Var och en med egen uppkoppling till Internet kan alltså numera skaffa sig kvalificerad utbildning gratis, och utan att lämna hemmet. Det är på engelska förstås, så på köpet skärper man sina språkkunskaper. Högskolorna borde kunna rekommendera sina studenter dessa möjligheter som komplettering till sitt eget begränsade utbud.

Men tillbaka till det där med tid. Antalet studietimmar per vecka tycks sällan bli 40 inom humaniora och samhällsvetenskap. Kraven är för låga, möjligheterna till aktivering för små. Kanske misslyckas man också med att väcka och vidmakthålla studenternas intressen. För intresse krävas "lagom svåra utmaningar" (Silva, 2006); se också Sjöberg (2006), här. Det vore intressant att studera hur det ligger till med hjälp av metoder för att undersöka slumpmässigt valda handlingar; sådana metioder ger ett tvärsnitt av tidsanvändningen under den vakna delen av dygnet. Jag påbörjade sådan forskning på 70-talet och senare gjordes den med ett flertal studentgrupper, se Sjöberg och Magneberg (1990), här. I ett mycket senare arbete kunde jag konstatera att denna metodik nu är ganska spridd, omfattande referenser till olika tillämpningar finns i min studie av TV-tittande som "a favorite waste fo time" (Sjöberg och Magneberg, 2007), se här. I den artikeln finns en jämförelse med annan liknande metodik. I efterhand har jag insett att en sak vi missade var att fråga om vanor.

Det finns mycket att forska på här!


Användning av tiden inom utbildning med lite eller mycket schemalagd undervisning, eventuellt i relation till studieresultat

Konkurrenter om studenternas tid

Vanans roll i tidsanvändning i studier och annans verksamhet. (Det finns en intressant aktuell diskussion om vanor inom socialpsykologin).

Resultat av att följa undervisning på Internet i stället för lokalt: inte bara m avseende på studieresultat utan också mera generellt, t ex när det gäller sociala relationer och ensamhet, se Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2004). Internet use, social skills and adjustment. CyberPsychology & Behavior, 7(1), 41-48. Här.

Mera allmänt om faktiskt förekommande beteende snarare än retrospektiva rapporter på frågeformulär eller i intervjuer - det har tagit lång tid för psykologer att faktiskt börja studera beteende! Här finns mycket att göra. Ett exempel är hur de nya media påverkar våra liv. Min TV-studie är ett första litet steg.



Referenser

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2004). Internet use, social skills and adjustment. CyberPsychology & Behavior, 7(1), 41-48. Här.

Silvia, P. J. (2006). Exploring the psychology of interest. New York: Oxford University Press.

Sjöberg, L. (1997). Studieintresse och studiemotivation. Stockholm: Svenska Arbetsgivareföreningen och Institutet för individanpassad skola. Här.

Sjöberg, L. (2006). What makes something interesting? (Review of the book, Exploring the Psychology of Interest by Paul J. Silvia). PsycCRITIQUES, 51 (46, Article 4), No Pagination Specified. Här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27. Här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (2007). Action sampling of tv viewing: A favorite waste of time. Journal of Media Psychology, 12(2). Här.

Vidskepelse - psykologisk analys

I ett nyligen utgivet nummer av Observer ger Eric Wargo en intressant diskussion av vidskepelse. Vidskepelse är mycket vanlig, inte minst inom sporten. McCain är tydligen en mycket vidskeplig person, något som framkom under förra årets valrörelse. Mycket "knock on wood", vägra bo på 13:e våningen (den döptes om) osv. Kanske hade han "lärt sig" vidskepliga ritualer under sin tid som flygare. Vidskepelse kanske är harmlös ibland, men undantag finns ju (Vodoo-döden). Vidskepelse kan t o m vara något positivt; King et al. (2007) rapporterade resultat som tyder på att ett positivt stämningsläge kan vara resultat av vidskeplighet, och leda till vidskepligt beteende. (Men motsatsen är onekligen också en möjlighet för alla som tror på spöken). I vår egen forskning fann vi samband mellan riskupplevelse och vidskepliga New Age-övertygelser, se här. Min artikel om nyandlighetens psykologiska rötter kan också vara intressant i sammanhanget (Sjöberg, 2006), liksom den om "ångestkapitalet" (Sjöberg, 2000).

Uppsatser och forskningsrapporter på det här temat kan handla om:

- Förklaringar av vidskepelse utifrån kognitiv psykologi (se Wargos artikel och Vyse, 1997)

- Relationen mellan stämnningsläge och/eller emotionella reaktioner och vidskepelse

- Relationen vidskepelse och nyandlighet (se mina artiklar)

- Könsskillnader, åldersutveckling, utbildningsnivåer

- Hur vi upplever personer som är vidskepliga jämfört med dem som inte är det

- Politikers, idrottsmäns och andras vidskeplighet

- Personlighet (t ex jagstyrka) och vidskepelse

Hör av dig så kan jag nog utveckla idéerna eller föreslå fler!


Referenser

King, L. A., Burton, C. M., Hicks, J. A., & Drigotas, S. M. (2007). Ghosts, ufos, and magic: Positive affect and the experiential system. Journal of Personality and Social Psychology, 92(5), 905-919.

Sjöberg, L. (2000). Exploatering av ångestkapitalet. Folkvett, 18(3-4). Här.

Sjöberg, L. (2006). Nyandlighetens psykologiska rötter. Folkvett, 24(2), 6-14. Här.

Sjöberg, L., & af Wåhlberg, A. (2002). New age and risk perception. Risk Analysis, 22(4), 751-764. Här.

Vyse, S. A. (1997). Believing in magic. The psychology of superstition. New York: Oxford University Press.

Wargo, E. (2008). The many lives of superstition. Observer, 21(9), 18-24.