"The knights who say ni" - no more

Varje gång jag sett Monte Pythons geniala sketch "The knights who say ni" har jag tänkt lite på "ni" som är ett speciellt ord för en svensk i min generation. Först fick man inte säga du till främmande människor, men inte heller ni, som också var oartigt. Massor av egendomliga omskrivningar, eller undvikandemanövrer, togs till. Det var krångligt oh lite löjligt. Sedan skulle man alltid säga du till alla. Det var på 60-talet och kändes befriande - och var det flera man tilltalade så var ni en självklarhet. Ni var inte längre tabu.

Men det höll bara sådär omkring 10 år och så kom en period när främmande skulle tilltalas med ni och det var också OK, men för oss som varit med om du-revolutionen kändes det onödigt. Men nu tycks vi vara tillbaka på ruta 1.

Vid lunchen i går frågade servistrisen: "Hinns det med lite kaffe?". Hjälp! "The knights who say ni" are no more! Ska vi börja med de gamla omskrivningarna, typ, från anno dazumal igen, liksom? Inser den unga generationen vilket träsk vi i så fall är tillbaka i? Kan någon stoppa det här?

Sarah Palin som den svarta svanen

Taleb har i en aktuell bok talat om den svarta svanen - en metafor för det oväntade. Hans tes är att det oväntade händer, och när det händer har det enorma konsekvenser. Sarah Palins uppdykande i det amerikanska presidentvalet var sannerligen oväntat, men det var i och för sig inte tillräckligt för att ge effekter. Det var hennes person, personlighet, värderingar och karriär som visade sig vara politisk dynamit, i en situation där det fanns miljontals frustrerade kvinnliga väljare som med stor entusiasm hade sett fram emot att USA skulle få sin första kvinnliga president. Hennes tal vid konventet där hon accepterade att bli kandidat som vicepresident visade en mycket skicklig och enormt självsäker politisk talare. Samma självsäkerhet avspeglas i att hon tycks ha accepterat McCains erbjudande omedelbart och utan en sekunds tvekan.

De första tidningskommentarerna av förståsigpåare (i USA kallade "pundits")verkade mest uttrycka journalisternas önsketänkande, nämligen att Palin inte skulle locka kvinnliga väljare till McCain och republikanerna. I verkligheten tycks miljontals kvinnor ha bytt partipreferens. Chockade amerikanska media i huvudfåran, som NY Times, har svarat med att lägga spärreld mot Palin, bl a med en serie artiklar om att en av hennes ogifta tonårsdöttrar är gravid. Hu så hemskt. Vad det har med valet att göra undrar man, och effekten på väljarna tycks utebli. Palin tjänar på den enorma publiciteten, och ryktesspridning och påhopp ger effekter motsatta dem som avsågs.

Palin har elektrifierat partiet. Från att ha legat klart efter Obama leder nu McCain med att par procent i opinionsundersökningarna och han och Palin har en klar förväntad majoritet i elektorskollegiet. Även i kongressvalen har republikanska kandidater fått draghjälp och de knappar in på sina demokratiska motståndare.

Fenomenet Palin visar emotionernas enorma betydelse i det politiska skeendet. Det gör också OBama, även han ett fenomen.

Här hemma var kanske Reinfeldt en gång en svart svan och innehavare av politisk dynamit. Det kan leda till valseger en gång. Men den förda politiken har baserats på en naiv rationalistisk teori, utan försök att förstå och agera utifrån människors subjektiva reaktioner. Det är socialdemokraternas bästa gren. Emotionell intelligens saknas hos alliansen. McCain visade sig vara en mästare i emotionell förståelse när han valde Palin. Det kommer sannolikt att ge honom segern i november.


Referenser

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95.
Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/Psychometric%20analysis%20of%20emotional%20intelligence.pdf

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe.
Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/EI_e_Ch14_Engelberg_Sjoeberg.pdf

Taleb, N. N. (2008). The Black Swan. The Impact of the Highly Improbable. London: Penguin Books.

Bättre forskning!

Sverige halkar efter i den internationella forskningen. Det är mycket allvarligt och helt bedrövligt. Regeringen vill öka anslagen för att motverka den utvecklingen. Det är mycket bra, men det räcker inte

Elitforskning kräver en genomtänkt personalpolitik. Forskarlönerna bör ligga i nivå med åtminstone medelbra fotbollsspelare, och forskarna/universitetslärarna bör få tid och resurser för forskning, inte slitas ut i undervisning och oändliga möten och kommittéer. Administrationen på univertsitet och högskolor måste ges ett egenintresse av att rekrytera bra forskare - det finns så mycket annat som lockar dem annars. Knyt deras tjänster och löner till tillströmning av externa forsknimngsmedel till universitetet. Mången lokal kronprins med kompisar på central nivå hamnar då i obehaglig snålblåst, precis som det ska vara.

"Great groups" som åstadkommer forskningsgenombrott har beskrivits av Bennis och Biederman i en fascinerande bok (se nedan). Jag tillämpade deras analys på min egen erfarenhet, se referenser nedan.

Deras slutsatser om ”great groups” är i korthet att de består av talangfulla människor, har en stark ledare och en yttre fiende, ser sig själva som framgångsrikt arbetande i underläge, anser sin uppgift vara enormt viktig och stimulerande, och utmärks av stark, ibland orealistisk optimism. De bekymrar sig knappast om den fysiska miljön, som kan vara en gammal ombyggd fabrik alldeles vid bilverkstäder och en brusande järnvägslinje, och de har roligt på jobbet.

Pengar är nödvändigt, men de måste användas förnuftigt om vi vill ha elitforskning i landet. En högskola "nära mig" uppvisade en stark negativ korrelation mellan interna resurser och vetenskaplig output i form av internationellt publicerade artiklar. (Ingen läser tjocka böcker på svenska och de citeras aldrig in den internationella litteraturen). Det är att kasta bort pengar och en garanti för att inte bli "en skola i världsklass".

Referenser

Bennis, W., & Biederman, P. W. (1997). Organizing genius. The secrets of creative collaboration. Reading, Mass.: Perseus Books.

Sjöberg, L. (1999). Så genomförs en konsekvent uppbyggnad av en elithögskola. Universitetsläraren(14), 16-17.

Sjöberg, L. (2006). Allmän psykologi i Göteborg 1970-88. En forskningsavdelnings historia. In C. Fahlke, E. Hjelmquist, I. Lundberg, I. Nilsson, O. Persson & T. Tjus (Eds.), Ett ämne blir till. Psykologi i Göteborg - en kort historia med ett långt förflutet, 1956-2006 (pp. 57-74). Göteborg: Göteborgs universitet.

Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/avdelningen%20noc.pdf

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.

Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/sjoberg%20korrektur%2018%20aug%202003.pdf

Pengar och välbefinnande

En hel del forskning har gjorts, över hela världen, på frågan om det finns ett samband mellan välbefinnande och ekonomiska resurser. Svaren har varit skiftande. Många har funnit bara svaga samband. Nu finns en stor sammanställning av denna forskning (se referens nedan) och den visar att samband finns, men det är tämligen svagt. Frågan är vad detta betyder. Politik och avtalsrörelser handlar i hög grad just om pengar, inkomster och skatter. Men är det andra saker som människor är mest engagerade i? Kanske det, men många av dessa "andra saker" (som nära relationer) kan knappast styras, eller ens påverkas i nämnvärd grad, av politik och avtal. Kanske vi inte ens vill det, även om det skulle vara möjligt. DN hade en intressant ledare i lördags. De första två åren av sin mandatperiod har regeringen lyckats ganska bra med sin ekonomiska politik, men förlorat enormt i opinionen. Värt att fundera över. Kanske en av svagheterna hos regeringen är en övertro på just de ekonomiska faktorernas betydelse. Forskningen om pengar och välbefinnande tyder kanske på att det finns mycket annat som bestämmer vilken regering vi vill ha.

Referens
Howell, Ryan T, @ Howell, Colleen J. (2008). The relation of economic status to subjective well-being in developing countries: A meta-analysis. Psychological Bulletin, 134(4), 536-560.

Datorspel

Datorspelande är en enormt utbredd verskamhet, som ofta ses med kritiska ögon. Säkert med viss rätt, eftersom alldeles för mycket tid kan gå åt till spelandet, och eftersom en del spel är ganska våldsamma och kan uppmuntra till våld. Men det är inte hela historien. Det finns forskning som tyder på att spelande kan leda till avancerad inlärning och förbättrad förståelse av kritiskt vetenskapligt tänkande. Det är en glidande övergång mellan datorspel och datorstödd inlärning. I lyckliga fall kan datorspelet vara ett sätt att göra inlärning rolig och engagerande. Det är faktiskt så här: bara om något är roligt och engagerande vill vi hålla på med det, och det är bara om vi ägnar mycket tid åt en verksamhet som vi utvecklar vår kunskap.

Läs mera på http://www.apa.org/releases/videogamesC08.html

Obama-psykologi

Jerome Corsis bok "Obama nation. Leftist politics and the cult of personality" har fått ett, milt talat, negativt mottagande bland Obamas anhängare. Det är fullt begripligt, och det är sant att det finns en del faktafel i boken. Den ägnar också för mycket utrymme åt perifera ting, som faderns alkoholism och månggiften. Perifera, alltså, om man vill diskutera Obama själv, Obama som politiker, vilket är viktigare än hans frånvarande far. Det är också sant att boken har en genomgående negativ slagsida. Jag tror inte det finns ett enda positivt omdöme i den, utom motivilliga medgivanden att Obama är en intelligent person och en skicklig talare. Och det är ju uppenbara saker som det är lika bra att inte försöka förneka...

Detta sagt är boken ändå läsvärd och mycket informativ. Obamas bakgrund innehåller helt häpnadsväckande saker, för att handla om en presidentkandidat. Hans mångåriga och nära samarbete med Bill Ayers är kanske det mest blamerande. Ayers är en gammal terrorist (ingen förnekar det, allra minst han själv, som säger att han bara ångrar att han inte gjorde mer). Men det finns flera skelett i garderoden. I 20 år lyssnade han till pastor Wrights märkliga Amerika-hat och konspirationsteorier, utan protest. Han lämnade den kyrkan först efter starka påtryckningar, under valkampanjen i våras. Wright var hans "andliga vägledare". Det nära samarbetet med fastighetsfifflaren Tony Rezko är också en svår belastning för Obama. Listan kunde göras ännu längre men det får räcka här.

Politker brukar ha en del skelett i garderoben, och de brukar försöka ljuga om dem. Det är sant. Obamas psykologi innehåller emellertid en del ovanliga inslag. Hans enorma självförtroende, hans utstrålning som får en del anhängare att bli helt fanatiska och avfärda all kritik som "smutskastning". Han har talat om sig själv som en "gudomlig uppenbarelse". Kan han lösa alla USA:s och resten av världens problem? Inte så få tycks tro det. Men hans ideologi är bara vanlig socialism, av tämligen extremt slag, och han påminner mest av allt om den misslyckade presidenten Jimmy Carter.

Någonstans mellan kunskap och ren gissning: att lösa Fermi-problem

Hur många människor kan man klämma in i en Volkswagen? Verkar svårt att uppskatta, men kanske inte alldeles omöjligt. Säkert åtminstone 10, och högst 50. Medelvärdet av lägsta och högsta uppskattningen är 30, geometriska medelvärdet (roten ur produkten av 10 och 50) är 22, vilket antagligen är lite bättre eftersom aritmetiska medelvärdet kan ge för stor vikt till den högsta gissningen. Ett annat exempel: hur många Stockholmare åker tunnelbana till jobbet den 1 september 2008? Antalet yrkesarbetande som bor inom tunnelbanans upptagningsområde är X, av dem kanske 80% åker till jobbet just idag, när semesterperioden är slut. Vad kan X vara? Högst hälften alla Stockholmare, säg 700 000, och minst 1/3 eller 470 000. Geometriska medelvärdet är 573 000. Vi uppskattade att 80% åker till jobbet, alltså 458 000. Men en del åker bil, cyklar eller promenerar, kanske 25%. Svaret blir därför, för tunnelbaneåkare, 344 000. Hoppas någon vill kolla!

Den här sortens problem brukar kallas Fermiproblem. Det intressanta är att man ofta hamnar ungefär rätt, även om den första reaktionen blir "jag har ingen aning". Se nedanstående referenser.

En ren kuriositet? Nja, vi ställs ofta inför att göra bedömningar där vi inte har, eller hinner eller har råd att skaffa, fullständig information. Sådana frågor används också i anställningsintervjuer. De mäter troligen till en del intelligens, en viss kreativitet och allmänbildning. Men de mäter också villighet att dra en slutsats trots att man har långtifrån fullständigt kunnande och information. En perfektionist vill nog inte svara alls - och perfektionister blir inte chefer, enligt en analys som jag nyligen gjorde med hjälp av mitt nya personlighetstest Big Five Plus. Den som kallas till intervju för ett chefsjobb gör klokt i att lära sig lite om Fermiproblem...

Referenser

Mertens, S. On the back of an envelope. Science, 2008, 321, 1160.
Weinstein, L., & Adam, J. A. Guesstimation. Solving the world's problems on the back of a cocktail napkin. Prinecton, NJ: Princeton University Press.

Politiska val och omedvetna attityder (fördomar), med eventuell tillämpning på presidentvalet i USA

Beslut grundas bara till en del på rationella öveväganden och faktorer som vi själva är medvetna om. I dagens nummer av Science finns en intressant artikel av Galdi, Arcuri och Gawronski som rapporterar ett experiment med politiska attityder. Man tog in data på medvetna faktorer bakom beslutet (som gällde förläggningen av en militärbas i Italien) och gjorde också ett s k IAT-test (Implicit Attitude Test). I ett sådant test mäter man attityder som ligger utanför medvetandet. Se denna länk: https://implicit.harvard.edu/implicit/. De personer som var osäkra på sin politiska preferens visade sig vara påverkade av sina implicita attityder mera än av sina medvetna värderingar. För dem som var säkra var förhållandet det motsatta. Det här är ett intressant resultat som kan vara av betydelse för att förstå vad som nu händer i det amerikanska presidentvalet. Många väljare där är osäkra. Många vita amerikaner har omedvetna fördomar mot de svarta - ytterst få har numera klart uttalade medvetna fördomar. Det skulle vara intressanta att undersöka om det finns en tillämpning också på svenska förhållanden.

Referens

Galdi, S., Arcuri, L., & Gawronski, B. (2008). Automatic mental associations predict future choices of undecided decision-makers. Science, 321, 1100-1102.

Önsketänkande om försvaret (och allt annat)

Wilhelm Agrell har idag en utmärkt artikel i Svenska Dagbladet. Han visar hur politikerna önsketänkte om hotet från Nazi-Tyskland under 30-talet, liksom de önsketänker idag om att Sverige inte kan hotas av omvärlden. Krisen i Georgien visar vad som kan ske. Ingen kan vara så säker på utvecklingen ens på kort sikt, som våra svenska försvarspolitiker vill ge sken av att vara. Jan Björklund tycks tills vidare vara den enda som förstått allvaret men de övriga - inte minst den moderate yngling som är vår försvarsminister - fortsätter att vrida och vända på fakta så att de ska vara så lugnande som möjligt. Önsketänkande är oerhört vanligt i politiken (och inte bara där). Kommer någon ihåg hur Göran Persson önsketänkte inför valet 2006? Allvarliga felbedömningar görs av regeringen i den ena frågan efter den andra, och det verkar vara Reinfeldt och Borg som ligger bakom. De kommer att få känna konsekvenserna i nästa val, men för landet kan det bli ännu värre. Det som behövs är ledare som har integritet och mod nog att se verkligheten som den är, vad psykologerna kallat jagstarka personer. Jag har utvecklat den tesen i en rapport som refereras nedan.

Önsketänkandet har sin grund i två ting: värdeladdade föreställningar och bristande integritet och ovilja att se verkligheten som den är, inte som man hoppas den ska vara. När ledare i politiken och företag blir offer för dessa faktorer i sitt tänkande drabbas de inte bara själva utan också de verksamheter de är satta att leda. Det behövs metoder för att välja chefer och ledare som kan tänka realistiskt - jagstarka personer.

Referens

Sjöberg, L., 2005. Ledarskap och personlighet: Testning av jagstyrka.(SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2005:7). Stockholm School of Economics, Stockholm.
Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/hastba2005_007.pdf

Fenomenet Blondinbella

Finns det en bloggningens psykologi? Varför har Blondinbella 400 000 besökare i veckan? Alex Schulman ställde frågan i en intressant artikel i Metro häromdagen. Han menade att Blondinbellas blogg är full av dåligt språk och stavfel och domineras av rena trivialiteter, som vad hon äter till frukost. Därför är det helt enkelt obegripligt varför hon är så populär. Men kanske inte. Blondinbella skriver om mode, smink och glamour. Det är många som är våldsamt intresserade av sådant. Kanske förklaringen är så enkel.

En annan mycket framgångsrik bloggare var Katrin Schulman med sina "vassa tangenter". Hon skrev ganska aggressivt och ibland förnedrande om människor, men hade också mycket glamour och exponering av den egna personen. Det vackra livet kring Stureplan. Dessutom skrev hon på ett kraftfullt och väl fungerande språk, och utan stavfel, tror jag. Katrin hade en del kommentarer i samhällsfrågor och om jämställdhet. Väldigt olika Blondinbella, med andra ord, men så är hon också betydligt äldre.

Aggression lönar sig i media. Se bara på att Linda Skugge nu har blivit krönikör i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga. Vet inte hur djupa kunskaper hon har i ekonomi och samhälle, men hon är sannerligen ett välkänt namn från sina svavelosande krönikor i Expressen. Kändisfaktorn är viktig. Och kändis har ju också Blondinbella blivit. Man undrar hur länge intresset håller i sig...

Falska erkännanden

Kassin (2008) har publicerat en intressant översiktsartikel av forskningen om falska erkännanden. Dessa tycks vara vanligare än man trott. Av personer som i USA avtjänat fängelsestraff, ofta mycket långa sådana, och som genom DNA-analys har befunnits vara oskyldiga hade 20-30% erkänt. Det kan tyckas otroligt att en oskyldig person skulle vilja erkänna ett brott, men det finns effektiva påtryckningsmetoder som polisen kan använda sig av för att få den önskade effekten och för att kunna visa att man "löst" ett brott. För en tid sedan var jag själv expertvittne i ett sådant fall, ett brutalt mord på en unga flicka. Den misstänkte erkände efter långa och mycket påfrestande förhör, tog sedan tillbaka - men tillbakatagandet tolkades av en psykiatriker (en känd svensk expert på gärningsmannaprofiler, psykodynamiskt inriktad). Just erkännandet spelade en avgörande roll för fällande dom i första instans. Domstolen var knappast medveten om problematiken med falska erkännanden. Jag har skrivit utförligt om det fallet, se referens nedan.


Referenser
Kassin, S. M. (2008). False Confessions: Causes, Consequences, and Implications for Reform. Current Directions in Psychological Science, 17(4), 249-253.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. (Psychodynamic psychology in the courts. A case of homicide in Norway). Juridisk Tidskrift, 12(3), 735-754.
Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/, se "Kopior av artiklar"

Vem säger ord med min mun, av Rumi

Vem säger ord med min mun?

Jag tänker det hela dagen, och säger det sedan på kvällen.
Varifrån kom jag, och vad är det meningen att jag ska göra?
Jag vet inte.
Jag är säker på att min själ är från någon annanstans,
och dit ämnar jag mig till slut.

Detta rus började på något annat värdshus.
När jag återvänder till det stället,
kommer jag att vara helt nykter. Under tiden
är jag som en fågel från en annan kontinent, sitter i detta fågelhus.
Den dagen nalkas när jag flyger iväg,
men vem är det nu i mitt öra som hör min röst?
Vem säger ord med min mun?

Vem ser med mina ögon? Vad är själen?
Jag kan inte sluta fråga.
Om jag kunde smaka en munfull av ett svar
kunde jag bryta mig ut från detta fängelse för berusade.
Jag kom inte hit med avsikt, och jag kan inte ge mig iväg på det sättet.
Vem det nu än var som tog mig hit måste ta mig hem.

Dessa dikter, jag vet aldrig vad jag kommer att säga.
Jag planerar dem inte.
När jag är utanför diktandet
blir jag mycket tyst och talar knappast alls.

Vi har en väldig vintunna, men inga koppar.
Det är helt OK. Varje morgon
glöder vi och på kvällen glöder vi igen.

De säger att vi inte har någon framtid. De har rätt.
Det är helt OK.

***

Översatt av Lennart Sjöberg från engelskan (The Essential Rumi, översättningar av Coleman Barks och John Moyne).

Den persiske poeten och mystikern Mawlānā Jalāl-ad-Dīn Muhammad Balkhī (1207-1273) brukar helt enkelt kallas Rumi. Han var den mest lästa peoten i USA under 1990-talet.

Ge uttryck för traumatisk upplevelse - eller glömma?

Är det bra att "tala ut" efter en traumatisk upplevelse, att "bearbeta" sina tankar och känslor? Det tror många, och regelmässigt ordnas möjligheter för traumaoffer att göra så. Men är det verkligen bra, mår de som talat ut bättre på sikt? Forskningen tyder på att det är tvärtom, de mår sämre. Det är bäst att inte tänka på det hela, att försöka glömma och fortsätta med sitt liv. Seery et al. visar detta i en stort upplagd studie som genomfördes omedelbart efter 11 september 2001. De följde upp sina personer under ett par år och fann att ju mera man uttryckt sina känslor, desto svårare hade man att komma över traumat. Att uttrycka känslor förstärker och permanentar dem, det gäller såväl sorg som ilska.


Referens
Seery, M. D., Silver, R. C., Holman, E. A., Ence, W. A., & Chu, T. Q. (2008). Expressing thoughts and feelings following a collective trauma: Immediate responses to 9/11 predict negative outcomes in a national sample. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 76(4), 657-667.

There will be blood

Jag skriver ibland filmrecensioner utifrån ett psykologiskt perspektiv, nu senast av Oscarsvinnande "There will be blood". Det är inom ett program som drivs av PsycCRITIQUES, amerikanska psykologförbundets recensionstidskrift. Idén är att göra en psykologisk analys, vilket ju nästan aldrig görs i vanliga filmrecensioner. Filmen "There will be blood" inbjuder till ett flertal psykologiska, och för den delen politiska, kommentarer. Som film är den en stark upplevelse. Min recension kan läsas via länken nedan.

http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/There%20will%20be%20blood%20pub.pdf

Mera om personlighet och ledarskap

Femfaktormodellen ("Big Five") fortsätter att intressera forskare som sysslar med ledarskap och chefers arbetsinsats. Ng, Ang och Chan (2008) påpekar att aktuella metaanalyser hamnar på 0,39 (korrelation med ett kriterium) som en uppskattning av validiteten hos en uppsättning personlighetsmått som mäter Big Five. Detta är betydligt bättre än enskilda test, som ligger på nivån 0,20-0,30. Men vad är det som åstadkommer detta samband? Tidigare forskare har föreslagit att effekterna medieras av motivation och attityd, t ex självförtroende. Ng, Ang och Chung redovisar en noggrann studie av LSE, upplevd förmåga att sköta chefsuppgifter, som medierande faktor och de får betydande stöd för den tanken. Nu finns det förmodligen flera andra medierande dimensioner, t ex förändringsvilja eller motstånd mot förändringar och detta är variabler som vi mäter i det nya testet Big Five Plus. Forskningen utvecklas på ett intressant sätt mot positioner ligger bakom konstruktionen av vårt test. Personlighet framstår allt tydligare som ett viktigt begrepp i arbetslivet (något som alla utom forskarna begripit sedan Hedenhös). I samma numnmer av Journal of Applied Psychology finns ett flertal artiklar som tar upp en helt annan medierande variabel, nämligen balans mellan arbete och familjeliv. Även denna aspekt är av stor betydelse för chefens fungerande och karriär - och även den är en aspekt som vi har med i testet Big Five Plus.

Referens

Ng, K.-Y., Ang, S., & Chan, K.-Y. (2008). Personality and leader effectiveness: A moderated mediation model of leadership self-efficacy, job demands, and job autonomy. Journal of Applied Psychology, 93(4), 733-743.