Alliansens kommande "mirakel"

Ingen tror att Alliansen kan segla förbi Vänstern i det kommande valet. Men de kan ändå sitta kvar och regera i minoritet, som ju har varit det vanliga i Sverige. Det som krävs är att Sverigedemokraterna får fortsatt vågmästarställning, något som verkar ganska sannolikt. Enkelt, med andra ord. Four more years!

Moderaternas fall

Moderaternas nedgång och fall är inget mysterium. Reinfeldt har i centrala avseenden drivit en politik som gå tvärt emot moderata kärnvärden, som nerrustning av försvaret och extrem massinvandring. Hans uttalande om att Sverige aldrig har haft en kultur är avslöjande om hans världsbild och värderingar. (Där liknar han f ö Mona Sahlins berömda "Vi har bara vår töntiga midsommar"). Moderaternas ras i opinionen har säkert även andra förklaringar, som de tafatta och korrupta privatiseringarna och den bristande ledarförmågan. Hur denne man kommit att leda moderaterna är verkligen en gåta, och att han skulle kunna bli omvald osannolikt - om nu inte Sverigedemokraterna lyckas behålla sin vågmästarroll och trots allt föredrar alliansen framför vänstern - i och för sig ett möjligt scenario.

Mer önsketänkande om försvaret

Efter det att krisen i Ukraina bröt ut ville regeringen plötsligt visa sig "försvarsvänlig". Man la upp en strategi som skulle ge det intrycket men som i själva verket bara var kosmetisk, om ens det. Önsketänkandet fortsatte att blomma. Reinfeldt hade ju mött Putin, som flera gånger försäkrat honom om sin fredlighet. Så underligt alltsammans är. Det verkar som om Borg och Reinfeldt helt enkelt inte tycker om försvaret och militären, och därför blir försvaret det första stället där de vill skära ned på verksamheten när de behöver pengar till nya skattesänkningar, som de tror ska leda till ännu en valseger. Det är livsfarligt att låta sådana personer sitta i ledningen för landet.

Streetsmart=osmart

Uttrycket streetsmart tycks bli alltmera populärt i en del kretsar. Det nämns då som något positivt, något man beundrar. Jag har haft anledning att reflektera över det i samband med att jag blivit utsatt för bedrägligt beteende hos en fd samarbetspartner, som ofta använde det. Det är faktiskt avslöjande, förstår jag nu. Det visar personens värderingar i ett viktigt avseende. Får han en chans kommer han att försöka lura dig. Sedan är det en annan sak om det verkligen är så väldigt smart att vara streetsmart. Man kanske kan lura till sig en del pengar eller andra förmåner men man förlorar något mycket mera värdefullt, nämligen förtroende. Och den streetsmarta personen gräver sin egen grav i affärerna, eller vad det nu är för verksamhet han försöker bedriva. Reflektera därför över vad det innebär när någon talar med beundran om streetsmart.

"Det får du stå för"

I DN den 10 februari 2014 finns en intressant ledare om innebörden av uttrycket i rubriken. Hur många har stött på det? Det tycks sprida sig. När jag själv utsattes för det i ett för mig viktigt sammanhang, för några år sedan, blev jag förbryllad. Vad betyder det egentligen? Inget speciellt, annat än kanske "jag tänker inte diskutera med dig". Det är ju både fegt och oförskämt. Om en människa har synpunkter, och sammanhanget är viktigt för den personen, är det oartigt och fegt att svara på detta sätt. Men kanske har det börjat bli ett kryphål för dem som känner att de är i underläge i en sakfråga. Bra att vara beredd på att detta kan hända, och ha en strategi förberedd. Varför inte säga t ex "Visst står jag för mina åsikter, men du borde kunna förklara (eller försvara) dina, om du anser att du har rätt. Om du inte vill göra det utgår jag från att du inte har något försvar."

Reinfeldt vs Löfwen

Perris intervjuer med partiledarna i TV är intressanta, även om man kunde önska sig lite mindre av enbart "snälla frågor". Det är säkert oundvikligt att den intervjuade svarar mer eller mindre taktiskt. Trots detta kommer det fram information som upplevs som relevant för att ta ställning till deras politiska ledarskap.

När det gäller  ledarna för de två största partierna framstod Löfven som förnuftig, sansad och genuin. Han vann nog en hel del sympatier och förtroende. Han verkade också svara direkt ur hjärtat, man fick en känsla av hans engagemang och medkänsla. Reinfeldt gav som alltid ett intryck av i viss mån tillkämpat lugn, av att vara starkt kontrollerad och taktisk. Han verkade sluten, inte alls öppen för att tänka nytt eller medge misstag. Att han trots allt vunnit två val och kunnat sitta som statsminister i snart 8 år beror nog ganska mycket på att motståndarna gjort självmål. Det kan givetvis hända igen men verkar osannolikt.

Vem regerar Sverige nästa höst?

Opinionsundersökningar, som ju trots all kritik, brukar vara ganska rättvisande, tyder på att inget av de två blocken (Alliansen och Vänsterblocket) får egen majoritet. Alliansen kan ändå förlora om KD och Centern hamnar under spärren på 4 %, men mycket talar för att det återigen blir stödröstning för att rädda dem. Vad händer?

Märkligt nog diskuteras det ganska lite vad som är att vänta sig. Men eftersom SD ligger stabilt omkring 10 % i opinionen blir det till syvende och sidst de som får välja mellan en socialistisk och en borgerlig regering. Det är mycket troligt att de föredrar Alliansen.Reinfeldt får 4 år till.

Det är intressant att fundera lite längre fram i tiden. Kan Vänstern återta sin dominans i svensk politik? Hur ska det i så fall gå till? Opinionsläget tycks vara tämligen stabilt. Vänstern har spelat bort makten genom att driva en politik som öppnat för ett invandringsfientligt parti. Så enkelt tycks det vara.

Kreativitet, intresse och psykologisk forskning

Här finns min presentation vid universitetet i Växjö för en tid sedan: klicka här.
Både historiskt, teoretiskt och med praktiska råd! Det är lite svårt att vara kreativ, men inte omänskligt svårt! All kan.

Kurs i kreativitet: vad tänkte (och kände) eleverna?

I en kurs om kreativitet på HHS använde jag en kursbok med fallbeskrivningar (Bennis och Biederman, 1997), med den intresseväckande titeln  "Organizing genius", samt två filmer: Döda poeters sällskap och Bröderna Mozart.Eleverna hade i uppgift att skriva reflektioner/recensioner. Dessa gjorde jag en kvalitativ innehållsanalys av. Resultatet var oväntat! Se denna länk.

Referens

Bennis, W., & Biederman, P. W. (1997). Organizing genius. The secrets of creative collaboration. Reading, Mass.: Perseus Books.

Psykologi och ekonomi

Under våren har 4 artiklar publicerats i Psykologtidningen på temat Psykologi och Ekonomi. De har redan väckt stort intresse, och kan enkelt laddas ner från denna länk: http://www.psykologforbundet.se/Global/Psykologtidningen/Forskningsserier/Ekonomi%20Forskningsserie.pdf

En riskförnekande försvarspolitik

Många har nog förundrats över den moderatledda regeringens ointresse av att behålla det svenska försvaret på en rimlig nivå, för att inte tala om att stärka det. Det är sant att Rysslands krigsmakt försvagades under 90-talet, men landet är stort och mäktigt och har sedan länge en ledare som är fast besluten att rusta upp, och också gör det. Man kunde tycka att Sverige, som inte har några som helst garantier om hjälp från Nato i ett skymningsläge, skulle ta till sig informationen om det nya läget och agera därefter, åtminstone inte fortsätta med den dramatiska nedrustningen. Men inte. Reinfeldt och Borg fortsätter att blunda för verkligheten och tro att den ser ut som de vill att den ska se ut. Vad beror det på?

Det finns en hel del forskning om människors attityder till risker och hur de agerar, eller inte agerar. Onekligen är det enklast att bara blunda och hoppas på det bästa. Så agerade många ledande politiker på 30-talet, med kända resultat. När ledningen för att land utmärks av riskförnekandets dynamik kan konsekvenserna bli förödande. Tyvärr har vi sedan 2006 en sådan riskförnekande statsminister som tydligen inte kan tänka sig att vi skulle behöva ha ett någorlunda starkt försvar, något som vi alltid haft sedan andra världskriget. Hans närmaste man, finansministern, verkar fungera enligt samma psykologiska dynamik, och försvarsministrarna (tre stycken vid det här laget) upprepar snällt vad chefen har sagt till dem att de ska säga (åtminstone de två senaste). Att kunna försvara landet en vecka på ett ställe räcker således alldeles utmärkt! Det hela är så mycket mera förvånande då moderaterna traditionellt varit ett försvarsvänligt parti. Jag antar att många anhängare till detta parti känner sig mycket främmande inför ledningens ointresse för försvaret.

Det är en intressant fråga hur man kan hamna så långt från en realistisk bedömning av behovet av försvar, som landets nuvarande ledning har gjort. Forskningen har visat att riskförnekande är vanligt i många sammanhang, både gällande individuella beslut och beslut på samhällsnivå. I det senare fallet är det ju enskilda individer som avgör och de har samma psykologiska egenskaper som alla andra.

En viktig faktor är makt, eller kontroll. Den som har makten tenderar att uppleva att han eller hon kan hantera eventuella risker, just därför att makten ligger hos honom eller henne. Onekligen är ämbetet som statsminister förenat med stor makt och därmed följer att riskförnekandet kan bli starkt. Om omgivningen består av osjälvständiga ja-sägare ökas risken för riskförnekande naturligtvis. Ledare som själva är i grunden svaga och osäkra väljer gärna sådana medarbetare. De kan vara på ytan självsäkra och dominerande, som Göran Persson, men hans riskförnekande och önsketänkande bidrog väsentligt till (s)-förlusten 2006.

Med riskförnekandet följer passivitet. Man hoppas att problemen ska försvinna av sig själva bara man inte bekymrar sig om den. Även passivitet har många upplevt utmärker ledningen av den nuvarande regeringen. Om det gått bra hittills tror man att det kommer att fortsätta att göra det. Onekligen tog Alliansen stora politiska risker under sin första mandatperiod, men man blev ju trots allt omvald, troligen till stor del för att oppositionen hade en ännu sämre kontakt med den politiska verkligheten. Den som tar risker och klarar sig ändå lär sig att risker är inget att bekymra sig för. Det är ingen bra sak att lära sig.

Nobelpristagaren Kahneman har nyligen sammanfattat sin forskning i en mycket läsvärd bok (”Tänkande, snabbt och långsamt”). Det är en guldgruva att ösa ur om man vill förstå mänskliga ofullkomligheter i beslut och bedömningar. När det gäller svensk försvarspolitik är det nog önsketänkande som framstår som den viktigaste faktorn.

Man har funnit att experter på finansiella beslut inte gör bättre bedömningar än slumpen. (Att de trots det får ha kvar sina mycket välbetalda jobb kräver sin speciella förklaring). Politiska prognoser är ännu svårare att göra än ekonomiska, något som visat sig i forskning om politiska risker. När man insett detta borde det leda till en viss ödmjukhet och försiktighet. Ett försvar är trots allt något som kan komma att behövas, även om man – på lösa grunder - inte tror det idag.

Världen är stadd i ständig förändring och nya faror och risker kan dyka upp när som helst. Vad som ser ut som en stabil och fredlig situation kan plötsligt förändras till motsatsen. I sin bok ”The Black Swan” har Taleb beskrivit sin egen uppväxt i vad som då var ett fredligt samhälle (Libanon), som kom att snabbt rasa ihop till följd av politiska faktorer som få eller inga hade förutsett. Denna upplevelse blev grunden för hans livsfilosofi som säger att stora och katastrofala och oförutsedda förändringar inträffar mycket oftare än de borde enligt sannolikhetsanalys. Det är därför vi behöver ha ett försvar som kan göra oss beredda att handskas med det oförutsedda. Riskförnekande och önsketänkande gör det motsatta. De gör oss värnlösa.

Emotionell intelligens och arbetsfunktion

Forskningen om EI är nu omfattande och tidigare missuppfattningar kan korrigeras: dels att EI är absolut viktigast (Golemam), dels att det inte är viktigt alls. En aktuell meta-analys av dcen empiriska forskningen av Boyle et al. (2011) är mycket ambitiös och välgjord och den visar:

1. EI är en viktig prediktor av arbetsprestation, faktiskt näst viktigast efter kognitiv förmåga och betydligt viktigare än "Big Five". EI ger ett tydligt tillskott i prognosförmåga av arbetsprestation utöver kognitiv intelligens och "Big Five".
2. Av de olika EI-måtten är prestationsmåtten svaga som prediktorer, övriga (självrapportskalor men även s k "mixed models" som mäter en uppsjö av olika egenskaper, de flesta av typ "Big Five"), fungerar bra.
3. Av "Big Five" är det bara noggrannhet som har prognosförmåga och den är svagare än den som bygger på EI.
4. De positiva resultaten för EI tycks inte kunna förklaras av "publication bias", dvs av att forskarna undvikit att publicera negativa resultat (eller att tidskrifterna inte accepterat manus med sådana resultat). 

Prestationstest, troligen enbart MSCEIT, gav alltså ytterst lite utöver "Big Five" och kognitiv intelligens. O'Boyle et al. anser att denna typ av test ändå kan vara av praktiskt värde i vissa sammanhang dels därför att de inte kan påverkas av skönmålning, dels för att det kan vara av värde för den testade att få veta hur han eller hon ligger till i ett objektivt mått på EI. Man saknar emellertid en diskussion av hur självrapporttest påverkas av skönmålning och möjligheten att korrigera för sådana effekter. I vår forskning har vi funnit starka effekter som faktiskt kan korrigeras med den metodik som används i UPP-testet (Sjöberg, 2011, 2012). De går inte heller in på de låga samband man brukar få mellan självrapporttest på EI och prestationstest av typ MSCEIT (omkring 0.15). Att prestationstest trots allt har en viss validitet kan  helt enkelt bero på att de är laddade med kognitiv intelligens och har ytterst lite att ge utöver denna (4 promilles tillskott i förklarad varians i arbetsprestation!), vilket framgår av O'Boyles et al.:s artikel. Övriga EI-mått är oberoende av kognitiv intelligens.

En viktig aspekt vid val av EI-test är kostnad. Prestationstest är dyra och tidskrävande. Detsamma gäller "mixed models", medan självrapportskalor i EI är ganska enkla och kräver lite tid, samtidigt som de är lika bra (lika valida) som "mixed models" och begreppsligt renare och klarare.

Artikeln är intressant och lärorik som ett exempel på en mycket kompetent och grundlig meta-analys.

De resultat som presenteras av O'Boyle et al bygger på ett mycket omfattande underlag och kastar ett intressant ljus över testbranschen i Sverige, som ju domineras av "Big Five" och med få undantag, t ex UPP-testet (Sjöberg, 2012), ignorerat EI. Det är uppenbart att kvaliteten på testverksamheten skulle öka om man tog till sig EI-begreppet och använde befintliga och validerade mått, korrigerade för skönmålning. Sådana mått har vi utvecklat i svensk miljö.Upphovsrättsproblemen torde inte vara olösliga. Vår utveckling av EI-test startade år 2000 vid antagningstestningar av sökande till Handelshögskolan (Sjöberg, 2002) och hat sedan förts vidare i UPP-testet där utvecklingen beskrivs i den tekniska manualen (Sjöberg, 2011) som är öppet tillgänglig på nätet.



Referenser

 O'Boyle Jr, E. H., Humphrey, R. H., Pollack, J. M., Hawver, T. H., & Story, P. A. (2011). The relation between emotional intelligence and job performance: A meta‐analysis. [doi:10.1002/job.714]. Journal of Organizational Behavior, 32, 788-818.

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010/2012). A third generation personality test (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Sjöberg, L. (2011). UPP-testet. Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.

Amortering - igen

Trycket från media och vissa banker att skapa attityder till förmån för amortering av bolån är konstant, idag läser jag i Aftonbladet:

"Det tar tid innan amorteringar märks men efter 30 år så märks de, säger Bodil Hallin. Man får ta en liten tugga varje månad av skulden. Det är klokt."

Det är ju en underbar tanke att ha mindre ränteutgifter om 30 år! Om 2 miljoner ska amorteras på 50 år kostar det 40 000 per år, och det blir inga skatteförmåner av det.

Det är någon sorts moral bakom amorteringspropagandan, och man försöker få det att se ut som om människor är "sugna på att amortera". Men vi har en prisnivå på bostäder som har uppnåtts på grund av en lång tid av låga räntor och amorteringsfrihet. Ett amorteringskrav, även på så lång tid som 50 år, skulle direkt slå hårt mot hushållens ekonomi, minska efterfrågan på många varor och få priserna på bostäder i fritt fall. Om man anser att hushållens lån är ett problem måste det rimligen finnas andra sätt att lösa det. Om det nu är ett problem.

Hade Maslow fel?

Maslows s k behovstrappa är enorm populär och förekommer i nästan alla läroböcker i psykologi och många andra ämnen. Tittar man efter empiriskt underlag finner man emellertid inte mycket. Denna pop-psykologi har adapterats på ett okritiskt sätt av pedagoger, företagsekonomer och sociologer. Förmodligen för att den ligger så nära common sense. Universitet och högskolor som lär ut den okritiskt gör eleverna en otjänst - lär dem fel -och sviker sitt uppdrag att verksamheten ska ha en vetenskaplig grund. Se vidare här.

Referens

 Sjöberg, L. (1999). Maslowmyten. Folkvett, 17, 6-16.

Sugen på att amortera? Som man frågar får man svar

I dagens tidning läser jag rubriken "Svenskar sugna på att amortera mera" Verkligen? Hur tror man sig veta det?

SIFO har i telefonintervjuer frågat 1000 personer (inte ett ord om bortfall, som vanligt): "Tycker du att man bör införa amorteringskrav på bolån eller tycker du inte det"?

Vem är "man"? Bankerna eller ska det lagstiftas om saken? Det är onekligen en skillnad. Och vem ska amortera? Den intervjuade eller "folk i allmänhet"? Hur många av de tillfrågade visste vad "amortera" betyder? Och om de visste - hur tolkade de begreppet? Amortering på 10 eller 75 år?

Jag tror inte att 60% av låntagarna vill ha amorteringskrav för egen del. Inget hindrar i nuläget dem som vill från att amortera, eller på annat sätt spara för att minska sina skulder. Ska amorteringskravet gälla alla befintliga bolån eller bara nya lån? Om det ska gälla alla befintliga lån skulle många få se sin ekonomi krascha över en natt eftersom de köpt bostäder med en kalkyl där inga eller små amorteringar ingå och kostnaden består av räntan. Vem tänkte på det av alla som svarade "Ja" på frågan.

Eftersom "bolån" är något negativt och det ofta påstås att man lånar för mycket är det en typisk ledande fråga som inbjuder till ett ja-svar. Antag att man i stället frågat: "Tycker du att man bör öka boendekostnaderna genom att införa obligatorisk amortering på bolån för alla, även för familjer med små barn och små ekonomiska tillgångar"? Jag skulle tro att andelen ja-svar skulle ligga runt 5 %. Det är enkelt att manipulera resultat av opinionsundersökningar, det görs hela tiden, och journalisterna uppmärksammar nästan aldrig sådana problem, eller för del delen bortfallet som kan vara mycket stort och helt snedvrida resultaten.Syftet med undersökningen verkar ha varit att ge stöd för en viss politisk linje som av oklara skäl hävdas av en del krafter i samhället.