Kurs i kreativitet: vad tänkte (och kände) eleverna?

I en kurs om kreativitet på HHS använde jag en kursbok med fallbeskrivningar (Bennis och Biederman, 1997), med den intresseväckande titeln  "Organizing genius", samt två filmer: Döda poeters sällskap och Bröderna Mozart.Eleverna hade i uppgift att skriva reflektioner/recensioner. Dessa gjorde jag en kvalitativ innehållsanalys av. Resultatet var oväntat! Se denna länk.

Referens

Bennis, W., & Biederman, P. W. (1997). Organizing genius. The secrets of creative collaboration. Reading, Mass.: Perseus Books.

Psykologi och ekonomi

Under våren har 4 artiklar publicerats i Psykologtidningen på temat Psykologi och Ekonomi. De har redan väckt stort intresse, och kan enkelt laddas ner från denna länk: http://www.psykologforbundet.se/Global/Psykologtidningen/Forskningsserier/Ekonomi%20Forskningsserie.pdf

En riskförnekande försvarspolitik

Många har nog förundrats över den moderatledda regeringens ointresse av att behålla det svenska försvaret på en rimlig nivå, för att inte tala om att stärka det. Det är sant att Rysslands krigsmakt försvagades under 90-talet, men landet är stort och mäktigt och har sedan länge en ledare som är fast besluten att rusta upp, och också gör det. Man kunde tycka att Sverige, som inte har några som helst garantier om hjälp från Nato i ett skymningsläge, skulle ta till sig informationen om det nya läget och agera därefter, åtminstone inte fortsätta med den dramatiska nedrustningen. Men inte. Reinfeldt och Borg fortsätter att blunda för verkligheten och tro att den ser ut som de vill att den ska se ut. Vad beror det på?

Det finns en hel del forskning om människors attityder till risker och hur de agerar, eller inte agerar. Onekligen är det enklast att bara blunda och hoppas på det bästa. Så agerade många ledande politiker på 30-talet, med kända resultat. När ledningen för att land utmärks av riskförnekandets dynamik kan konsekvenserna bli förödande. Tyvärr har vi sedan 2006 en sådan riskförnekande statsminister som tydligen inte kan tänka sig att vi skulle behöva ha ett någorlunda starkt försvar, något som vi alltid haft sedan andra världskriget. Hans närmaste man, finansministern, verkar fungera enligt samma psykologiska dynamik, och försvarsministrarna (tre stycken vid det här laget) upprepar snällt vad chefen har sagt till dem att de ska säga (åtminstone de två senaste). Att kunna försvara landet en vecka på ett ställe räcker således alldeles utmärkt! Det hela är så mycket mera förvånande då moderaterna traditionellt varit ett försvarsvänligt parti. Jag antar att många anhängare till detta parti känner sig mycket främmande inför ledningens ointresse för försvaret.

Det är en intressant fråga hur man kan hamna så långt från en realistisk bedömning av behovet av försvar, som landets nuvarande ledning har gjort. Forskningen har visat att riskförnekande är vanligt i många sammanhang, både gällande individuella beslut och beslut på samhällsnivå. I det senare fallet är det ju enskilda individer som avgör och de har samma psykologiska egenskaper som alla andra.

En viktig faktor är makt, eller kontroll. Den som har makten tenderar att uppleva att han eller hon kan hantera eventuella risker, just därför att makten ligger hos honom eller henne. Onekligen är ämbetet som statsminister förenat med stor makt och därmed följer att riskförnekandet kan bli starkt. Om omgivningen består av osjälvständiga ja-sägare ökas risken för riskförnekande naturligtvis. Ledare som själva är i grunden svaga och osäkra väljer gärna sådana medarbetare. De kan vara på ytan självsäkra och dominerande, som Göran Persson, men hans riskförnekande och önsketänkande bidrog väsentligt till (s)-förlusten 2006.

Med riskförnekandet följer passivitet. Man hoppas att problemen ska försvinna av sig själva bara man inte bekymrar sig om den. Även passivitet har många upplevt utmärker ledningen av den nuvarande regeringen. Om det gått bra hittills tror man att det kommer att fortsätta att göra det. Onekligen tog Alliansen stora politiska risker under sin första mandatperiod, men man blev ju trots allt omvald, troligen till stor del för att oppositionen hade en ännu sämre kontakt med den politiska verkligheten. Den som tar risker och klarar sig ändå lär sig att risker är inget att bekymra sig för. Det är ingen bra sak att lära sig.

Nobelpristagaren Kahneman har nyligen sammanfattat sin forskning i en mycket läsvärd bok (”Tänkande, snabbt och långsamt”). Det är en guldgruva att ösa ur om man vill förstå mänskliga ofullkomligheter i beslut och bedömningar. När det gäller svensk försvarspolitik är det nog önsketänkande som framstår som den viktigaste faktorn.

Man har funnit att experter på finansiella beslut inte gör bättre bedömningar än slumpen. (Att de trots det får ha kvar sina mycket välbetalda jobb kräver sin speciella förklaring). Politiska prognoser är ännu svårare att göra än ekonomiska, något som visat sig i forskning om politiska risker. När man insett detta borde det leda till en viss ödmjukhet och försiktighet. Ett försvar är trots allt något som kan komma att behövas, även om man – på lösa grunder - inte tror det idag.

Världen är stadd i ständig förändring och nya faror och risker kan dyka upp när som helst. Vad som ser ut som en stabil och fredlig situation kan plötsligt förändras till motsatsen. I sin bok ”The Black Swan” har Taleb beskrivit sin egen uppväxt i vad som då var ett fredligt samhälle (Libanon), som kom att snabbt rasa ihop till följd av politiska faktorer som få eller inga hade förutsett. Denna upplevelse blev grunden för hans livsfilosofi som säger att stora och katastrofala och oförutsedda förändringar inträffar mycket oftare än de borde enligt sannolikhetsanalys. Det är därför vi behöver ha ett försvar som kan göra oss beredda att handskas med det oförutsedda. Riskförnekande och önsketänkande gör det motsatta. De gör oss värnlösa.

Emotionell intelligens och arbetsfunktion

Forskningen om EI är nu omfattande och tidigare missuppfattningar kan korrigeras: dels att EI är absolut viktigast (Golemam), dels att det inte är viktigt alls. En aktuell meta-analys av dcen empiriska forskningen av Boyle et al. (2011) är mycket ambitiös och välgjord och den visar:

1. EI är en viktig prediktor av arbetsprestation, faktiskt näst viktigast efter kognitiv förmåga och betydligt viktigare än "Big Five". EI ger ett tydligt tillskott i prognosförmåga av arbetsprestation utöver kognitiv intelligens och "Big Five".
2. Av de olika EI-måtten är prestationsmåtten svaga som prediktorer, övriga (självrapportskalor men även s k "mixed models" som mäter en uppsjö av olika egenskaper, de flesta av typ "Big Five"), fungerar bra.
3. Av "Big Five" är det bara noggrannhet som har prognosförmåga och den är svagare än den som bygger på EI.
4. De positiva resultaten för EI tycks inte kunna förklaras av "publication bias", dvs av att forskarna undvikit att publicera negativa resultat (eller att tidskrifterna inte accepterat manus med sådana resultat). 

Prestationstest, troligen enbart MSCEIT, gav alltså ytterst lite utöver "Big Five" och kognitiv intelligens. O'Boyle et al. anser att denna typ av test ändå kan vara av praktiskt värde i vissa sammanhang dels därför att de inte kan påverkas av skönmålning, dels för att det kan vara av värde för den testade att få veta hur han eller hon ligger till i ett objektivt mått på EI. Man saknar emellertid en diskussion av hur självrapporttest påverkas av skönmålning och möjligheten att korrigera för sådana effekter. I vår forskning har vi funnit starka effekter som faktiskt kan korrigeras med den metodik som används i UPP-testet (Sjöberg, 2011, 2012). De går inte heller in på de låga samband man brukar få mellan självrapporttest på EI och prestationstest av typ MSCEIT (omkring 0.15). Att prestationstest trots allt har en viss validitet kan  helt enkelt bero på att de är laddade med kognitiv intelligens och har ytterst lite att ge utöver denna (4 promilles tillskott i förklarad varians i arbetsprestation!), vilket framgår av O'Boyles et al.:s artikel. Övriga EI-mått är oberoende av kognitiv intelligens.

En viktig aspekt vid val av EI-test är kostnad. Prestationstest är dyra och tidskrävande. Detsamma gäller "mixed models", medan självrapportskalor i EI är ganska enkla och kräver lite tid, samtidigt som de är lika bra (lika valida) som "mixed models" och begreppsligt renare och klarare.

Artikeln är intressant och lärorik som ett exempel på en mycket kompetent och grundlig meta-analys.

De resultat som presenteras av O'Boyle et al bygger på ett mycket omfattande underlag och kastar ett intressant ljus över testbranschen i Sverige, som ju domineras av "Big Five" och med få undantag, t ex UPP-testet (Sjöberg, 2012), ignorerat EI. Det är uppenbart att kvaliteten på testverksamheten skulle öka om man tog till sig EI-begreppet och använde befintliga och validerade mått, korrigerade för skönmålning. Sådana mått har vi utvecklat i svensk miljö.Upphovsrättsproblemen torde inte vara olösliga. Vår utveckling av EI-test startade år 2000 vid antagningstestningar av sökande till Handelshögskolan (Sjöberg, 2002) och hat sedan förts vidare i UPP-testet där utvecklingen beskrivs i den tekniska manualen (Sjöberg, 2011) som är öppet tillgänglig på nätet.



Referenser

 O'Boyle Jr, E. H., Humphrey, R. H., Pollack, J. M., Hawver, T. H., & Story, P. A. (2011). The relation between emotional intelligence and job performance: A meta‐analysis. [doi:10.1002/job.714]. Journal of Organizational Behavior, 32, 788-818.

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010/2012). A third generation personality test (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Sjöberg, L. (2011). UPP-testet. Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.

Amortering - igen

Trycket från media och vissa banker att skapa attityder till förmån för amortering av bolån är konstant, idag läser jag i Aftonbladet:

"Det tar tid innan amorteringar märks men efter 30 år så märks de, säger Bodil Hallin. Man får ta en liten tugga varje månad av skulden. Det är klokt."

Det är ju en underbar tanke att ha mindre ränteutgifter om 30 år! Om 2 miljoner ska amorteras på 50 år kostar det 40 000 per år, och det blir inga skatteförmåner av det.

Det är någon sorts moral bakom amorteringspropagandan, och man försöker få det att se ut som om människor är "sugna på att amortera". Men vi har en prisnivå på bostäder som har uppnåtts på grund av en lång tid av låga räntor och amorteringsfrihet. Ett amorteringskrav, även på så lång tid som 50 år, skulle direkt slå hårt mot hushållens ekonomi, minska efterfrågan på många varor och få priserna på bostäder i fritt fall. Om man anser att hushållens lån är ett problem måste det rimligen finnas andra sätt att lösa det. Om det nu är ett problem.

Hade Maslow fel?

Maslows s k behovstrappa är enorm populär och förekommer i nästan alla läroböcker i psykologi och många andra ämnen. Tittar man efter empiriskt underlag finner man emellertid inte mycket. Denna pop-psykologi har adapterats på ett okritiskt sätt av pedagoger, företagsekonomer och sociologer. Förmodligen för att den ligger så nära common sense. Universitet och högskolor som lär ut den okritiskt gör eleverna en otjänst - lär dem fel -och sviker sitt uppdrag att verksamheten ska ha en vetenskaplig grund. Se vidare här.

Referens

 Sjöberg, L. (1999). Maslowmyten. Folkvett, 17, 6-16.

Sugen på att amortera? Som man frågar får man svar

I dagens tidning läser jag rubriken "Svenskar sugna på att amortera mera" Verkligen? Hur tror man sig veta det?

SIFO har i telefonintervjuer frågat 1000 personer (inte ett ord om bortfall, som vanligt): "Tycker du att man bör införa amorteringskrav på bolån eller tycker du inte det"?

Vem är "man"? Bankerna eller ska det lagstiftas om saken? Det är onekligen en skillnad. Och vem ska amortera? Den intervjuade eller "folk i allmänhet"? Hur många av de tillfrågade visste vad "amortera" betyder? Och om de visste - hur tolkade de begreppet? Amortering på 10 eller 75 år?

Jag tror inte att 60% av låntagarna vill ha amorteringskrav för egen del. Inget hindrar i nuläget dem som vill från att amortera, eller på annat sätt spara för att minska sina skulder. Ska amorteringskravet gälla alla befintliga bolån eller bara nya lån? Om det ska gälla alla befintliga lån skulle många få se sin ekonomi krascha över en natt eftersom de köpt bostäder med en kalkyl där inga eller små amorteringar ingå och kostnaden består av räntan. Vem tänkte på det av alla som svarade "Ja" på frågan.

Eftersom "bolån" är något negativt och det ofta påstås att man lånar för mycket är det en typisk ledande fråga som inbjuder till ett ja-svar. Antag att man i stället frågat: "Tycker du att man bör öka boendekostnaderna genom att införa obligatorisk amortering på bolån för alla, även för familjer med små barn och små ekonomiska tillgångar"? Jag skulle tro att andelen ja-svar skulle ligga runt 5 %. Det är enkelt att manipulera resultat av opinionsundersökningar, det görs hela tiden, och journalisterna uppmärksammar nästan aldrig sådana problem, eller för del delen bortfallet som kan vara mycket stort och helt snedvrida resultaten.Syftet med undersökningen verkar ha varit att ge stöd för en viss politisk linje som av oklara skäl hävdas av en del krafter i samhället.

Amorteringspsykologi

Efter ett utspel från Swedbank för några veckor sedan har vissa krafter i samhället, inklusive regeringen, börjat visa intresse för att det ska ställas krav på att amortera bolån. Varför? Det verkar vara lite av moraliska skäl. Om man har lån är man inte fri? Vilket nonsens!

Hur skulle det bli om man plötsligt krävde amorteringar, ungefär som det var en gång i tiden? Priserna på fastigheter skulle störtdyka. Hela kalkylen i dag bygger på att man ska ha råd att betala räntorna, men lägger man till amortering på lånen blir de månatliga utgifterna troligen fördubblade. Ingen skulle ha råd att köpa till dagens priser, och de som har gjort det skulle få stora förmögenhetsförluster. Konsumtionen skulle sjunka dramatiskt på grund av denna osäkerhet och de stora förlusterna. Är det bra? Vem gynnas i så fall? Knappast Swedbank i alla fall.

Debatten om amorteringar verkar inte alls beakta dessa tämligen självklara invändningar. Det är tröttsamt att media tänker så långsamt.

Steve Jobs

Steve Jobs var en av vår tids mest framgångsrika företagare. Hans fascinerande personlighet, och karriär, beskrivs utförligt i Isaacsons bok om Steve Jobs (2011). Frågan är om vi kan förstå hans personlighet i termer av egenskaper, som kan mätas med personlighetstest, och vilken roll den hade i hans karriär.

Jobs var en utpräglat kreativ person, vilket han visade i många faser, från den första starten med Apple I, som tillverkades hemma i hans garage till de slutliga framgångarna med iPhone, iPad och iPod, som skulle komma Apple att klart överglänsa Microsoft. I bilden ingår också att han var okonventionell och mycket självständig. Han var uthållig, kunde komma tillbaka efter ett misslyckande, som när han tvingades lämna Apple 1985 och gav sig in filmbranschen där han också kom att bli mycket framgångsrik. Han var ekonomiskt motiverad men det var inte huvudsaken. Han kunde göra avkall på kortsiktiga ekonomiska vinster och besparingar för att nå perfektion. Perfektionism var ett utpräglat drag hos honom. Han ville utveckla perfekta produkter som var estetiskt tilltalande, inte bara hade den eftersträvade tekniska funktionen.

Bland negativa egenskaper märks framför allt emotionell instabilitet, social okänslighet och brutalitet. Han hade ett starkt kontrollbehov, in i minsta detaljer. Han var narcissistisk. Han hade ingen stor social förmåga eller emotionell intelligens. Han var inte det minsta följsam. Däremot verkar han ha drivits fram av en positiv grundhållning,  stark motivation, arbetsvilja och intresse. Vilja att ta risker och arbeta med förändringar var också starka.

De allra flesta av dessa egenskaper kan mätas med moderna personlighetstest (Sjöberg, 2010/2012), se kursiveringar i ovanstående text.

Många andra historiskt viktiga personer inom näringslivet framstår i sin personlighet som ganska lika Jobs i viktiga avseenden. Henry Ford den äldre kan nämnas som ett tydligt exempel.

Hos Jobs var vissa drag mycket starka och utpräglade vilket gör det i någon mening lätt att förstå honom. Rauch och Frese (2007) tillhör de många forskare som har framhållit personlighetens betydelse för entreprenörskap. Andra har misslyckats, kanske för att inte haft tillgång till bra metoder för att mäta relevanta personlighetsdrag. Här som så ofta i aktuell forskning har utvecklingen hämmats av dominansen för "Big Five".

Steve Jobs personlighet räcker givetvis inte för att förstå Apples enorma framgångar, men onekligen finns här en viktig del av förklaringen. Sedan Jobs lämnat Apple 1985 gick det ganska snabbt utför, när han återvände fick företaget ny kraft. Jobs levde i en tid när datortekniken var ny och han var först med en persondator och många användarvänliga innovationer. Hans perfektionism var på gott och ont. Länge såg det ut som om Microsoft hade en mera framgångsrik strategi, men hans satsningar på kreativa innovationer blev till en enorm succé.

Referenser

Isaacson, W. (2011). Steve Jobs: An exclusive biography. New York: Simon & Schuster.

Rauch, A., & Frese, M. (2007). Let's put the person back into entrepreneurship research: A meta-analysis on the relationship between business owners' personality traits, business creation, and success. [doi:10.1080/13594320701595438]. European Journal of Work and Organizational Psychology, 16(4), 353-385.

Sjöberg, L. (2010/2012). A third generation personality test (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Integritetstestens validitet

Traditionellt har det ansetts att integritetstest (egentligen test på ärlighet) har mycket hög validitet, på grundval av en tidig meta-analys (Ones, Viswesvaran, & Schmidt, 1993). En del skeptiska kommentarer har pekat på att en stor del av de studier denna analys byggde på ej var publicerade utan kom direkt från rapporter från testleverantörerna. Ändå har det blivit en etablerad sanning, och en grundval för en hel industri som producerar integritetstestningar, utifrån Schmidt och Hunter (1998) som skrev att g-faktorn + integritet är den bästa grunden för prognos av arbetsresultat. Det är nog fel.

En aktuell och uppdaterad meta-analys visar tydligt att validiteterna hos integritetstesten inte är högre än 0.2, kanske så låga som 0.1 (Van Iddekinge, Roth, Raymark, & Odle-Dusseau, 2012a, 2012b), t o m om de är korrigerade för mätfel i kriterierna och begränsad spridning i testen. De tidigare uppskattningarna låg på nivån 0.4, alltså högre än de vanliga personlighetstesten. Det tycks som om skeptikerna har haft rätt: de höga validiteterna kommer från testleverantörernas egen information, oberoende forskning bekräftar den inte. Ett ganska högt värde på validiteten kan man få mot självskattningar av kontraproduktivt beteende i jobbet, men detta är ganska ointressant. Skattningar av andra som kriterium ger validiteter om kring 0.1. Schmidt och Hunter uppskattade validiteten till 0.41, vilket nu framstår som starkt vilseledande.

Detta är ett exempel på att tidiga meta-analyser kan leda fel. Van Iddekinge et al. har gjort ett enormt ambitiöst arbete. Resultatet är tydligt. Integritetstest tycks inte ha nämnvärt praktiskt värde. Och då har vi inte ens diskuterat att sådana test, liksom alla, kan fejkas.

Referenser

Ones, D. S., Viswesvaran, C., & Schmidt, F. L. (1993). Comprehensive meta-analysis of integrity test validities: findings and implications for personnel selection and theories of job performance. Journal of Applied Psychology Monograph, 78, 679-703.
Schmidt, F. L., &; Hunter, J. E. (1998). The validity and utility of selection methods in personnel psychology: Practical and theoretical implications of 85 years of research findings. Psychological Bulletin, 124, 262-274.

Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H., & Odle-Dusseau, H. N. (2012a). The criterion-related validity of integrity tests: An updated meta-analysis. [doi:10.1037/a0021196]. Journal of Applied Psychology, 97(3), 499-530.

Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H., & Odle-Dusseau, H. N. (2012b). The critical role of the research question, inclusion criteria, and transparency in meta-analyses of integrity test research: A reply to Harris et al. (2012) and Ones, Viswesvaran, and Schmidt (2012). [doi:10.1037/a0026551]. Journal of Applied Psychology, 97(3), 543-549.

Subliminal annonsering

I slutet av 1950-talet väckte det stor uppmärksamhet när en biografägare påstod att han fick stora effekter på besökarnas konsumtion av Coca Cola och popcorn genom att utsätta dem för omedveten exponering av uppmaningar av typ "drick Coca Cola". En häftig debatt följde och många var mycket kritiska till idén av etiska skäl. Senare gick han själv ut och erkände att alltsammans var bluff, han hade aldrig gjort det. Forskare kunde inte heller replikera sådana resultat av subliminal annonsering. Långt senare har bilden blivit en annan. Det ser ut som om man faktiskt kan få effekter av subliminala budskap, givet att mottagarna har ett behov, t ex törst, som för tillfället matchar innehållet i annonseringen, och om den produkt som annonseras inte redan är extremt vanlig och välkänd (som Coca Cola).

Det handlar om experiment, inte studier av långsiktiga effekter och många exponeringar. Men de tidiga resultaten som sa att inga effekter fanns tycks alltså inte replikeras. Det gör att vi måste vara på vår vakt mot dem som vill påverka vårt beteende på detta sätt. Idén har använts även i politiken, i åtminstone ett känt fall (presidentvalet i USA år 2000).

Saken är psykologihistoriskt intressant. Först alltså ett sensationellt resultat som visade sig vara ren bluff och som inte kunde replikeras, senare en mera nyanserad bild som tyder på att det kan ligga något i idén. Desto mera skrämmande, faktiskt.

Referens

Stroebe, W. The subtle power of hidden messages. Scientific American Mind, 2012, 23, no. 2, May/June, 46-51.               

Sybils "multipla personligheter"

Sybil blev i slutet av 1900-talet ett viktigt påstått fall av s k multipla personligheter, en tidigare nästan okänd problematik, efter Sybils publicering allt vanligare. Nu har Debbie Nathan skrivit ett definitivt avslöjande av detta fall som bedrägligt, ett sätt att få berömmelse och tjäna stora pengar. En mycket läsvärd essä om Nathans bok finns här.

Ett citat ur Woods recension:

" The impact of Sybil was huge. For decades afterward its spellbinding narrative was accepted as factual. Schreiber declared in the book’s preface that it was a “true story,” and Wilbur herself vouched for its accuracy during television appearances and professional conferences. However, it is now clear that neither Sybil nor Wilbur should ever have been believed. In Sybil Exposed: The Extraordinary Story Behind the Famous Multiple Personality Case, investigative journalist Debbie Nathan has revealed the true story of Sybil, whose real name was Shirley Mason.
Drawing from archives that only recently have been opened to the public, Nathan presents a description of Shirley/Sybil and Wilbur that is both compassionate and devastating. With a wealth of facts and extensive footnotes, Nathan demonstrates that Sybil, both the book and the miniseries, were packed with lies and distortions."
Referens

Sybil Exposed: The Extraordinary Story Behind the Famous Multiple Personality Case. By Debbie Nathan. Free Press, New York, 2011. ISBN: 978-1439168271. 320 pp.

Kontrollbehov ledde till avsked

I Dagens Industri den 1 juni 2012 läser jag att "Ledarstilen fick Södras VD på fall". Ordföranden citeras: "Det har funnits ett stort kontrollbehov".

Det är ett intressant fall, eftersom UPP-testet är ett av de få personlighetstesten (det enda?) som mäter just kontrollbehov, med en validerad och normerad skala. (Plus ett antal andra relevanta egenskaper, allt kontrollerat för skönmålning. Se denna artikel i Dagens Industri, här.) Ett stort antal chefskandidater har testats i skarpt läge och utgör en lämplig norm, men även andra normer kan användas. Se vidare om testet här.

Personlighet är i hög grad avgörande för om högt uppsatta chefer lyckas eller misslyckas, se en  utmärkt översikt av Hogan m. fl. här.

Alla har inte den personlighet som krävs för ett ledarskap som måste fungera både socialt och ekonomiskt. Man kan få värdefull information om en kandidat med hjälp av test, även sådana aldrig ger ett slutgiltigt svar. Vi vet dock att vissa test knappast har något samband alls med arbetsresultat; detta gäller bl a de populära Big Five-testen, se en översikt här.

Kreativitet och kreativitetstest

 Människor varierar i kreativitet. Nästan alla har den i någon grad, och den kan i viss mån tränas upp, men onekligen är somliga mycket kreativa, andra inte riktigt lika mycket. I många sammanhang kan det därför vara intressant att mäta i vilken mån en person är kreativ. Big Five-dimensionen Öppenhet är en indirekt mätning av kreativitet, liksom Förändringsvilja.


Kim har skrivit på ett inspirerat och inspirerande sätt om kreativitet, särskilt om Torrance-testet (Kim, 2006, 2008, 2010). Detta test har funnits länge, och tidiga granskningar var positiva (Chase, 1985; Trefinger, 1985). Det tycks ge en bättre prognos av kreativa resultat än IQ (Kim, 2008), men trots det är validiteten i detta avseende ganska svag (omkring 0.2). Guilfords (1975) "klassiska" ansats var att mäta divergent tänkande, förmågan att skapa många originella lösningar. Denna idé har visat sig vara av värde i testkonstruktion, särskilt om instruktionen poängterar att det ska handla om originella eller kreativa idéer. Andra ansatser som är av värde är att mäta attityder till kreativitet.


Torrance-testet är långt ifrån det slutliga svaret på frågan om hur vi bör mäta kreativitet  (Baer, 2011). Onekligen är en mätning av "kreativ attityd" mycket enklare. Vid testningar av chefskandidater med UPP-testet fann jag en korrelation mellan kreativ attityd och Öppenhet på 0.47, med Förändringsvilja var den 0.30. Det är ganska höga värden med tanke på att det tidigare har varit svårt att begreppsvalidera kreativitetstest.

Debatten om kreativitet och test har tidvis varit något infekterad. Åtskilliga som engagerat sig i dessa frågor verkar ha varit ute efter att nedvärdera begreppet kreativitet eller möjligheten att mäta den. Det är ganska intressant att fundera på varför så är fallet. Jag tror att icke-kreativa människor kan känna sig hotade av att andras skaparkraft och entusiasm, de suckar och säger "Kom inte med flera idéer" eller "Det har prövats, det fungerade inte". "Kritiskt tänkande" sitter i högsätet och stoppar innovationer. Det är farliga attityder, särskilt i en tid när global konkurrens gör att kreativitet och innovationer blir alltmer livsviktiga. Kim, som nämns ovan, kommer från en del av världen som verkar göra sig beredd att ta över mer och mer (Asien, Korea), vi måste försöka hänga med. När ett samhälle koncentrerar sina kreativa krafter inom ett område kan det bli sensationella resultat, se bara på Loreens seger i Melodifestivalen, föregången av en enorm nationell kraftsamling kring att skapa populärmusik. Flera sådana exempel önskas.


Referenser

Baer, J. (2011). How divergent thinking tests mislead us: Are the Torrance Tests still relevant in the 21st century? The Division 10 debate. [doi:10.1037/a0025210]. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 5(4), 309-313.

Chase, C. I. (1985). Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). In J. V. Mitchell, Jr. (Ed.), The ninth mental measurements yearbook. Lincoln, NE: Buros Institute of Mental Measurements.

Guilford, J. P. (1975). Relation of divergent-production abilities to verbal and nonverbal IQ's. Journal of Multivariate Experimental Personality & Clinical Psychology, 1, 278-284.


Kim, K. H. (2006). Can We Trust Creativity Tests? A Review of the Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). [doi:10.1207/s15326934crj1801_2]. Creativity Research Journal, 18(1), 3-14.
 Klicka här.

Kim, K. H. (2008). Meta-analyses of the relationship of creative achievement to both IQ and divergent thinking test scores. The Journal of Creative Behavior, 42(2), 106-130.


Kim, K. H. (2010). Measurements, causes, and effects of creativity. [doi:10.1037/a0018964]. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 4(3), 131-135.

Trefinger, D. J. (1985). Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). In J. V. Mitchell, Jr. (Ed.), The ninth mental measurements yearbook. Lincoln, NE: Buros Institute of Mental Measurements.

Hannes Råstam och Thomas Quick

I den briljanta kultur- och samhällstidskriften FILTER finns en lång och mycket intressant artikel om TV:s stjärnreporter Hannes Råstam. Med närmast maniskt intresse undersökte han fakta i flera mycket uppmärksammade rättsfall  och fann slarv eller värre bakom domar för grova brott.Han belönades med fina priser och hans reportage tycks ha haft betydande effekter på rättsväsendet.

Dokumentärerena om "massmördaren" Thomas Quick kan fortfarande ses i TV:s arkriv,klicka här och här. Psykologer och en "minnesforskare", poliser och åklagare har gjort karriär på och skrivit lukrativa böcker om Quick. Råstam visar att alltsammans är myter, och de verkliga mördarna har gått fria.