Amortering - igen

Trycket från media och vissa banker att skapa attityder till förmån för amortering av bolån är konstant, idag läser jag i Aftonbladet:

"Det tar tid innan amorteringar märks men efter 30 år så märks de, säger Bodil Hallin. Man får ta en liten tugga varje månad av skulden. Det är klokt."

Det är ju en underbar tanke att ha mindre ränteutgifter om 30 år! Om 2 miljoner ska amorteras på 50 år kostar det 40 000 per år, och det blir inga skatteförmåner av det.

Det är någon sorts moral bakom amorteringspropagandan, och man försöker få det att se ut som om människor är "sugna på att amortera". Men vi har en prisnivå på bostäder som har uppnåtts på grund av en lång tid av låga räntor och amorteringsfrihet. Ett amorteringskrav, även på så lång tid som 50 år, skulle direkt slå hårt mot hushållens ekonomi, minska efterfrågan på många varor och få priserna på bostäder i fritt fall. Om man anser att hushållens lån är ett problem måste det rimligen finnas andra sätt att lösa det. Om det nu är ett problem.

Hade Maslow fel?

Maslows s k behovstrappa är enorm populär och förekommer i nästan alla läroböcker i psykologi och många andra ämnen. Tittar man efter empiriskt underlag finner man emellertid inte mycket. Denna pop-psykologi har adapterats på ett okritiskt sätt av pedagoger, företagsekonomer och sociologer. Förmodligen för att den ligger så nära common sense. Universitet och högskolor som lär ut den okritiskt gör eleverna en otjänst - lär dem fel -och sviker sitt uppdrag att verksamheten ska ha en vetenskaplig grund. Se vidare här.

Referens

 Sjöberg, L. (1999). Maslowmyten. Folkvett, 17, 6-16.

Sugen på att amortera? Som man frågar får man svar

I dagens tidning läser jag rubriken "Svenskar sugna på att amortera mera" Verkligen? Hur tror man sig veta det?

SIFO har i telefonintervjuer frågat 1000 personer (inte ett ord om bortfall, som vanligt): "Tycker du att man bör införa amorteringskrav på bolån eller tycker du inte det"?

Vem är "man"? Bankerna eller ska det lagstiftas om saken? Det är onekligen en skillnad. Och vem ska amortera? Den intervjuade eller "folk i allmänhet"? Hur många av de tillfrågade visste vad "amortera" betyder? Och om de visste - hur tolkade de begreppet? Amortering på 10 eller 75 år?

Jag tror inte att 60% av låntagarna vill ha amorteringskrav för egen del. Inget hindrar i nuläget dem som vill från att amortera, eller på annat sätt spara för att minska sina skulder. Ska amorteringskravet gälla alla befintliga bolån eller bara nya lån? Om det ska gälla alla befintliga lån skulle många få se sin ekonomi krascha över en natt eftersom de köpt bostäder med en kalkyl där inga eller små amorteringar ingå och kostnaden består av räntan. Vem tänkte på det av alla som svarade "Ja" på frågan.

Eftersom "bolån" är något negativt och det ofta påstås att man lånar för mycket är det en typisk ledande fråga som inbjuder till ett ja-svar. Antag att man i stället frågat: "Tycker du att man bör öka boendekostnaderna genom att införa obligatorisk amortering på bolån för alla, även för familjer med små barn och små ekonomiska tillgångar"? Jag skulle tro att andelen ja-svar skulle ligga runt 5 %. Det är enkelt att manipulera resultat av opinionsundersökningar, det görs hela tiden, och journalisterna uppmärksammar nästan aldrig sådana problem, eller för del delen bortfallet som kan vara mycket stort och helt snedvrida resultaten.Syftet med undersökningen verkar ha varit att ge stöd för en viss politisk linje som av oklara skäl hävdas av en del krafter i samhället.

Amorteringspsykologi

Efter ett utspel från Swedbank för några veckor sedan har vissa krafter i samhället, inklusive regeringen, börjat visa intresse för att det ska ställas krav på att amortera bolån. Varför? Det verkar vara lite av moraliska skäl. Om man har lån är man inte fri? Vilket nonsens!

Hur skulle det bli om man plötsligt krävde amorteringar, ungefär som det var en gång i tiden? Priserna på fastigheter skulle störtdyka. Hela kalkylen i dag bygger på att man ska ha råd att betala räntorna, men lägger man till amortering på lånen blir de månatliga utgifterna troligen fördubblade. Ingen skulle ha råd att köpa till dagens priser, och de som har gjort det skulle få stora förmögenhetsförluster. Konsumtionen skulle sjunka dramatiskt på grund av denna osäkerhet och de stora förlusterna. Är det bra? Vem gynnas i så fall? Knappast Swedbank i alla fall.

Debatten om amorteringar verkar inte alls beakta dessa tämligen självklara invändningar. Det är tröttsamt att media tänker så långsamt.

Steve Jobs

Steve Jobs var en av vår tids mest framgångsrika företagare. Hans fascinerande personlighet, och karriär, beskrivs utförligt i Isaacsons bok om Steve Jobs (2011). Frågan är om vi kan förstå hans personlighet i termer av egenskaper, som kan mätas med personlighetstest, och vilken roll den hade i hans karriär.

Jobs var en utpräglat kreativ person, vilket han visade i många faser, från den första starten med Apple I, som tillverkades hemma i hans garage till de slutliga framgångarna med iPhone, iPad och iPod, som skulle komma Apple att klart överglänsa Microsoft. I bilden ingår också att han var okonventionell och mycket självständig. Han var uthållig, kunde komma tillbaka efter ett misslyckande, som när han tvingades lämna Apple 1985 och gav sig in filmbranschen där han också kom att bli mycket framgångsrik. Han var ekonomiskt motiverad men det var inte huvudsaken. Han kunde göra avkall på kortsiktiga ekonomiska vinster och besparingar för att nå perfektion. Perfektionism var ett utpräglat drag hos honom. Han ville utveckla perfekta produkter som var estetiskt tilltalande, inte bara hade den eftersträvade tekniska funktionen.

Bland negativa egenskaper märks framför allt emotionell instabilitet, social okänslighet och brutalitet. Han hade ett starkt kontrollbehov, in i minsta detaljer. Han var narcissistisk. Han hade ingen stor social förmåga eller emotionell intelligens. Han var inte det minsta följsam. Däremot verkar han ha drivits fram av en positiv grundhållning,  stark motivation, arbetsvilja och intresse. Vilja att ta risker och arbeta med förändringar var också starka.

De allra flesta av dessa egenskaper kan mätas med moderna personlighetstest (Sjöberg, 2010/2012), se kursiveringar i ovanstående text.

Många andra historiskt viktiga personer inom näringslivet framstår i sin personlighet som ganska lika Jobs i viktiga avseenden. Henry Ford den äldre kan nämnas som ett tydligt exempel.

Hos Jobs var vissa drag mycket starka och utpräglade vilket gör det i någon mening lätt att förstå honom. Rauch och Frese (2007) tillhör de många forskare som har framhållit personlighetens betydelse för entreprenörskap. Andra har misslyckats, kanske för att inte haft tillgång till bra metoder för att mäta relevanta personlighetsdrag. Här som så ofta i aktuell forskning har utvecklingen hämmats av dominansen för "Big Five".

Steve Jobs personlighet räcker givetvis inte för att förstå Apples enorma framgångar, men onekligen finns här en viktig del av förklaringen. Sedan Jobs lämnat Apple 1985 gick det ganska snabbt utför, när han återvände fick företaget ny kraft. Jobs levde i en tid när datortekniken var ny och han var först med en persondator och många användarvänliga innovationer. Hans perfektionism var på gott och ont. Länge såg det ut som om Microsoft hade en mera framgångsrik strategi, men hans satsningar på kreativa innovationer blev till en enorm succé.

Referenser

Isaacson, W. (2011). Steve Jobs: An exclusive biography. New York: Simon & Schuster.

Rauch, A., & Frese, M. (2007). Let's put the person back into entrepreneurship research: A meta-analysis on the relationship between business owners' personality traits, business creation, and success. [doi:10.1080/13594320701595438]. European Journal of Work and Organizational Psychology, 16(4), 353-385.

Sjöberg, L. (2010/2012). A third generation personality test (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Integritetstestens validitet

Traditionellt har det ansetts att integritetstest (egentligen test på ärlighet) har mycket hög validitet, på grundval av en tidig meta-analys (Ones, Viswesvaran, & Schmidt, 1993). En del skeptiska kommentarer har pekat på att en stor del av de studier denna analys byggde på ej var publicerade utan kom direkt från rapporter från testleverantörerna. Ändå har det blivit en etablerad sanning, och en grundval för en hel industri som producerar integritetstestningar, utifrån Schmidt och Hunter (1998) som skrev att g-faktorn + integritet är den bästa grunden för prognos av arbetsresultat. Det är nog fel.

En aktuell och uppdaterad meta-analys visar tydligt att validiteterna hos integritetstesten inte är högre än 0.2, kanske så låga som 0.1 (Van Iddekinge, Roth, Raymark, & Odle-Dusseau, 2012a, 2012b), t o m om de är korrigerade för mätfel i kriterierna och begränsad spridning i testen. De tidigare uppskattningarna låg på nivån 0.4, alltså högre än de vanliga personlighetstesten. Det tycks som om skeptikerna har haft rätt: de höga validiteterna kommer från testleverantörernas egen information, oberoende forskning bekräftar den inte. Ett ganska högt värde på validiteten kan man få mot självskattningar av kontraproduktivt beteende i jobbet, men detta är ganska ointressant. Skattningar av andra som kriterium ger validiteter om kring 0.1. Schmidt och Hunter uppskattade validiteten till 0.41, vilket nu framstår som starkt vilseledande.

Detta är ett exempel på att tidiga meta-analyser kan leda fel. Van Iddekinge et al. har gjort ett enormt ambitiöst arbete. Resultatet är tydligt. Integritetstest tycks inte ha nämnvärt praktiskt värde. Och då har vi inte ens diskuterat att sådana test, liksom alla, kan fejkas.

Referenser

Ones, D. S., Viswesvaran, C., & Schmidt, F. L. (1993). Comprehensive meta-analysis of integrity test validities: findings and implications for personnel selection and theories of job performance. Journal of Applied Psychology Monograph, 78, 679-703.
Schmidt, F. L., &; Hunter, J. E. (1998). The validity and utility of selection methods in personnel psychology: Practical and theoretical implications of 85 years of research findings. Psychological Bulletin, 124, 262-274.

Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H., & Odle-Dusseau, H. N. (2012a). The criterion-related validity of integrity tests: An updated meta-analysis. [doi:10.1037/a0021196]. Journal of Applied Psychology, 97(3), 499-530.

Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H., & Odle-Dusseau, H. N. (2012b). The critical role of the research question, inclusion criteria, and transparency in meta-analyses of integrity test research: A reply to Harris et al. (2012) and Ones, Viswesvaran, and Schmidt (2012). [doi:10.1037/a0026551]. Journal of Applied Psychology, 97(3), 543-549.

Subliminal annonsering

I slutet av 1950-talet väckte det stor uppmärksamhet när en biografägare påstod att han fick stora effekter på besökarnas konsumtion av Coca Cola och popcorn genom att utsätta dem för omedveten exponering av uppmaningar av typ "drick Coca Cola". En häftig debatt följde och många var mycket kritiska till idén av etiska skäl. Senare gick han själv ut och erkände att alltsammans var bluff, han hade aldrig gjort det. Forskare kunde inte heller replikera sådana resultat av subliminal annonsering. Långt senare har bilden blivit en annan. Det ser ut som om man faktiskt kan få effekter av subliminala budskap, givet att mottagarna har ett behov, t ex törst, som för tillfället matchar innehållet i annonseringen, och om den produkt som annonseras inte redan är extremt vanlig och välkänd (som Coca Cola).

Det handlar om experiment, inte studier av långsiktiga effekter och många exponeringar. Men de tidiga resultaten som sa att inga effekter fanns tycks alltså inte replikeras. Det gör att vi måste vara på vår vakt mot dem som vill påverka vårt beteende på detta sätt. Idén har använts även i politiken, i åtminstone ett känt fall (presidentvalet i USA år 2000).

Saken är psykologihistoriskt intressant. Först alltså ett sensationellt resultat som visade sig vara ren bluff och som inte kunde replikeras, senare en mera nyanserad bild som tyder på att det kan ligga något i idén. Desto mera skrämmande, faktiskt.

Referens

Stroebe, W. The subtle power of hidden messages. Scientific American Mind, 2012, 23, no. 2, May/June, 46-51.               

Sybils "multipla personligheter"

Sybil blev i slutet av 1900-talet ett viktigt påstått fall av s k multipla personligheter, en tidigare nästan okänd problematik, efter Sybils publicering allt vanligare. Nu har Debbie Nathan skrivit ett definitivt avslöjande av detta fall som bedrägligt, ett sätt att få berömmelse och tjäna stora pengar. En mycket läsvärd essä om Nathans bok finns här.

Ett citat ur Woods recension:

" The impact of Sybil was huge. For decades afterward its spellbinding narrative was accepted as factual. Schreiber declared in the book’s preface that it was a “true story,” and Wilbur herself vouched for its accuracy during television appearances and professional conferences. However, it is now clear that neither Sybil nor Wilbur should ever have been believed. In Sybil Exposed: The Extraordinary Story Behind the Famous Multiple Personality Case, investigative journalist Debbie Nathan has revealed the true story of Sybil, whose real name was Shirley Mason.
Drawing from archives that only recently have been opened to the public, Nathan presents a description of Shirley/Sybil and Wilbur that is both compassionate and devastating. With a wealth of facts and extensive footnotes, Nathan demonstrates that Sybil, both the book and the miniseries, were packed with lies and distortions."
Referens

Sybil Exposed: The Extraordinary Story Behind the Famous Multiple Personality Case. By Debbie Nathan. Free Press, New York, 2011. ISBN: 978-1439168271. 320 pp.

Kontrollbehov ledde till avsked

I Dagens Industri den 1 juni 2012 läser jag att "Ledarstilen fick Södras VD på fall". Ordföranden citeras: "Det har funnits ett stort kontrollbehov".

Det är ett intressant fall, eftersom UPP-testet är ett av de få personlighetstesten (det enda?) som mäter just kontrollbehov, med en validerad och normerad skala. (Plus ett antal andra relevanta egenskaper, allt kontrollerat för skönmålning. Se denna artikel i Dagens Industri, här.) Ett stort antal chefskandidater har testats i skarpt läge och utgör en lämplig norm, men även andra normer kan användas. Se vidare om testet här.

Personlighet är i hög grad avgörande för om högt uppsatta chefer lyckas eller misslyckas, se en  utmärkt översikt av Hogan m. fl. här.

Alla har inte den personlighet som krävs för ett ledarskap som måste fungera både socialt och ekonomiskt. Man kan få värdefull information om en kandidat med hjälp av test, även sådana aldrig ger ett slutgiltigt svar. Vi vet dock att vissa test knappast har något samband alls med arbetsresultat; detta gäller bl a de populära Big Five-testen, se en översikt här.

Kreativitet och kreativitetstest

 Människor varierar i kreativitet. Nästan alla har den i någon grad, och den kan i viss mån tränas upp, men onekligen är somliga mycket kreativa, andra inte riktigt lika mycket. I många sammanhang kan det därför vara intressant att mäta i vilken mån en person är kreativ. Big Five-dimensionen Öppenhet är en indirekt mätning av kreativitet, liksom Förändringsvilja.


Kim har skrivit på ett inspirerat och inspirerande sätt om kreativitet, särskilt om Torrance-testet (Kim, 2006, 2008, 2010). Detta test har funnits länge, och tidiga granskningar var positiva (Chase, 1985; Trefinger, 1985). Det tycks ge en bättre prognos av kreativa resultat än IQ (Kim, 2008), men trots det är validiteten i detta avseende ganska svag (omkring 0.2). Guilfords (1975) "klassiska" ansats var att mäta divergent tänkande, förmågan att skapa många originella lösningar. Denna idé har visat sig vara av värde i testkonstruktion, särskilt om instruktionen poängterar att det ska handla om originella eller kreativa idéer. Andra ansatser som är av värde är att mäta attityder till kreativitet.


Torrance-testet är långt ifrån det slutliga svaret på frågan om hur vi bör mäta kreativitet  (Baer, 2011). Onekligen är en mätning av "kreativ attityd" mycket enklare. Vid testningar av chefskandidater med UPP-testet fann jag en korrelation mellan kreativ attityd och Öppenhet på 0.47, med Förändringsvilja var den 0.30. Det är ganska höga värden med tanke på att det tidigare har varit svårt att begreppsvalidera kreativitetstest.

Debatten om kreativitet och test har tidvis varit något infekterad. Åtskilliga som engagerat sig i dessa frågor verkar ha varit ute efter att nedvärdera begreppet kreativitet eller möjligheten att mäta den. Det är ganska intressant att fundera på varför så är fallet. Jag tror att icke-kreativa människor kan känna sig hotade av att andras skaparkraft och entusiasm, de suckar och säger "Kom inte med flera idéer" eller "Det har prövats, det fungerade inte". "Kritiskt tänkande" sitter i högsätet och stoppar innovationer. Det är farliga attityder, särskilt i en tid när global konkurrens gör att kreativitet och innovationer blir alltmer livsviktiga. Kim, som nämns ovan, kommer från en del av världen som verkar göra sig beredd att ta över mer och mer (Asien, Korea), vi måste försöka hänga med. När ett samhälle koncentrerar sina kreativa krafter inom ett område kan det bli sensationella resultat, se bara på Loreens seger i Melodifestivalen, föregången av en enorm nationell kraftsamling kring att skapa populärmusik. Flera sådana exempel önskas.


Referenser

Baer, J. (2011). How divergent thinking tests mislead us: Are the Torrance Tests still relevant in the 21st century? The Division 10 debate. [doi:10.1037/a0025210]. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 5(4), 309-313.

Chase, C. I. (1985). Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). In J. V. Mitchell, Jr. (Ed.), The ninth mental measurements yearbook. Lincoln, NE: Buros Institute of Mental Measurements.

Guilford, J. P. (1975). Relation of divergent-production abilities to verbal and nonverbal IQ's. Journal of Multivariate Experimental Personality & Clinical Psychology, 1, 278-284.


Kim, K. H. (2006). Can We Trust Creativity Tests? A Review of the Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). [doi:10.1207/s15326934crj1801_2]. Creativity Research Journal, 18(1), 3-14.
 Klicka här.

Kim, K. H. (2008). Meta-analyses of the relationship of creative achievement to both IQ and divergent thinking test scores. The Journal of Creative Behavior, 42(2), 106-130.


Kim, K. H. (2010). Measurements, causes, and effects of creativity. [doi:10.1037/a0018964]. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 4(3), 131-135.

Trefinger, D. J. (1985). Torrance Tests of Creative Thinking (TTCT). In J. V. Mitchell, Jr. (Ed.), The ninth mental measurements yearbook. Lincoln, NE: Buros Institute of Mental Measurements.

Hannes Råstam och Thomas Quick

I den briljanta kultur- och samhällstidskriften FILTER finns en lång och mycket intressant artikel om TV:s stjärnreporter Hannes Råstam. Med närmast maniskt intresse undersökte han fakta i flera mycket uppmärksammade rättsfall  och fann slarv eller värre bakom domar för grova brott.Han belönades med fina priser och hans reportage tycks ha haft betydande effekter på rättsväsendet.

Dokumentärerena om "massmördaren" Thomas Quick kan fortfarande ses i TV:s arkriv,klicka här och här. Psykologer och en "minnesforskare", poliser och åklagare har gjort karriär på och skrivit lukrativa böcker om Quick. Råstam visar att alltsammans är myter, och de verkliga mördarna har gått fria.

Psykopater i arbetslivet

"Snakes in suits" heter en fascinerande bok av psykopatiforskarna Paul Babiak och Robert Hare (den är också billig!). Undertiteln säger kanske mera: "When psychopaths go to work". Den fullt utvecklade, kliniske psykopaten, utmärks av våldsbenägenhet, missbruk, en manipulativ och iskall hållning till medmänniskorna, extrem egoism och liten förmåga till produktivt arbete. Boken handlar om mildare, "sub-kliniska", som har vissa men inte alla av dessa drag. Dessa mildare former av psykopati är enligt forskarna ganska vanliga bland bl a företagsledare i USA (4%, mot 1% i befolkningen i stort). Det är en liten andel, men för dem som drabbas av dem som chefer är det illa nog. De är illvilliga.

Subkliniska psykopater förväxlas ofta med narcissister, som de har vissa drag gemensamma med. De är dock mera manipulativa och illvilliga och ibland kriminella; det är vilseledande och felaktigt att beteckna alla chefer man ogillar som "psykopater".

Boken beskriver hur en psykopat lyckas lura sig till ett kvalificerat jobb genom att vara väl påläst om företaget och anställande chef och smickra dem grovt (t o m orten de är verksamma på), att vara verbal och uttrycka sig väl, vara snyggt och korrekt klädd, och strö vänliga och smickrande ord omkring sig i miljön. Det lyckas till 100 %, och man anser sig inte ens ha tid att ta referenser i rädsla för att förlora denna toppkraft. Eller att kolla "betyg" från mystiska universitet, s k "Diploma Mills", där man kan få en "examen" (MBA eller PhD) för en billig penning. (Ett växande problem, inte minst i vårt land, där kunskaperna om denna humbugbransch troligen är ganska små).

Resten är en sorglig historia. Han kan egentligen inte sköta jobbet utan lurar andra till att göra det åt honom och han lyckas snacka in sig hos chefens chef, vilket medför att han får ersätta denne som avpolletteras.

Han anställdes på "magkänsla" - boken visar hur illa det kan gå att bara lita till sin intuition. Om man känner sig extremt säker på att en person är en toppkraft, enbart efter en intervju, bör man nog bli misstänksam mot sig själv!

Så långt Babiak och Hare. I sin stora och aktuella översikt ger Skeem et al. (2011) andra nyanser. De avråder från psykopatiskalor för urval vid anställningar, de är inte tillräckligt validerade. De pekar också på en del evidens för att psykopater kan fungera bra i vissa avseenden, t ex kreativitet, anser inte att et finns bevis för att det handlar om en helt genetiskt styrd problematik och att behandling är möjlig.En stor meta-analys har f ö nyligen visat att psykopati inte tycks vara en valid prediktor av kontraproduktivt beteende i arbetet (O'Boyle et al., 2011).

Referenser

Babiak, P., & Hare, R. D. (2006). Snakes in suits. When psychopaths go to work. New York: Harper.

O'Boyle Jr, E. H., Forsyth, D. R., Banks, G. C., & McDaniel, M. A. (2011). A meta-analysis of the dark triad and work behavior: A social exchange perspective. [doi:10.1037/a0025679]. Journal of Applied Psychology, No Pagination Specified.
 
Skeem, J. L., Polaschek, D. L. L., Patrick, C. J., & Lilienfeld, S. O. (2011). Psychopathic personality: Bridging the gap between scientific evidence and public policy. [doi:10.1177/1529100611426706]. Psychological Science in the Public Interest, 12(3), 95-162.
 

Kreativitetens fräckhet: fallstudie

Vid ett fysikprov vid Köpenhamns universitet fick studenterna följande fråga på en tenta: Beskriv hur man kan bestämma höjden på en hög byggnad med hjälp av en barometer. En student svarade: Man binder ett långt snöre i barometern, sedan firar man ned barometern från taket på byggnaden. Snörets längd plus barometern är lika med höjden på byggnaden. Examinatorn tyckte att svaret förvisso var riktigt, men det visade ju inte på några större kunskaper i fysik. Han beslöt därför att kalla in studenten för en muntlig tentamen. Studenten fick samma fråga som tidigare och fem minuter att fundera igenom svaret, sedan svarade han:

- För det första kan man ta barometern till taket på byggnaden, släppa den över kanten och mäta den tid det tar att nå marken. Höjden på byggnaden kan då räknas ut i den formel jag skrivit ned på pappret, men jag skulle inte rekommendera det eftersom barometern skulle gå sönder.

- Annars kan man göra så här: Om solen skiner kan man mäta höjden på barometern, ställa den på marken och mäta längden på skuggan. Sedan mäter man längden på skuggan från byggnaden och därefter är det en enkel sak att räkna ut höjden på byggnaden. Här är formeln för det också.

- Men om man vill vara strikt vetenskaplig, kan man binda ett kort snöre till barometern och svänga den som en pendel, först på marknivå och sedan på taket. Höjden räknas ut genom skillnaden i gravitationen med en lång och komplicerad formel som jag har skrivit ned på pappret.

- Eller här är ett annat bra sätt. Om byggnaden har en utanpåliggande nödstege kan man klättra upp på den och mäta hur många barometerlängder det blir.

- Och om man vill vara traditionell som vetenskapsman så skulle man kunna använda barometern för att mäta lufttrycket på taket respektive på marken och sedan omvandla skillnaden för att få fram höjden på byggnaden.

- Men eftersom vi ständigt uppmanas att ha egna tankar skulle utan tvekan det bästa sättet vara att ringa på fastighetsskötarens dörr och säga: Du får en fin barometer av mig om du berättar hur hög byggnaden är.

Studenten var Niels Bohr som fick Nobelpriset i fysik 1922.

Varför gick det så illa?

Mona Sahlin intervjuades i TV den 3 april, en hel timme om hur hon nu ser på sin avslutade politiska karriär. Mycket intressant. Hon framstod som uppriktig, analyserande och insiktsfull. Varför gick det så illa? Hon menade att det avgörande var att hon inte fick arbeta i fast samarbete enbart med miljöpartiet utan tvingades ta med vänsterpartiet. Frågan är emellertid dels om man då kunde inse att det skulle leda till katastrofvalet två år senare, dels om man inte såg sig som ganska osårbar med tanke på hur starkt man ledde i opinionen.

När valmanifestet publicerades våren 2010 togs det mycket mera negativt emot än man hade haft anledning att befara. Man kan också undra hur det skulle ha gått om Sahlin lyckats tvinga partiet att acceptera sin idé om ett samarbete med enbart miljöpartiet. Då hade hon behövt köra över en mycket stark vänsterflygel i partiet och media. Grundproblemet var därför hela idén om  att redan lång tid före valet förskriva sig till att bilda en koalitionsregering i händelse av vinst. Det hade ingen (s)-ordförande gjort före henne.

Sahlin var öppen om sin bakgrund i en politiskt aktiv familj med när kontakter med Ingvar Carlsson under hennes uppväxt. Det var säkert en avgörande faktor för henne tidiga start som riksdagsledamot redan vid 25 års ålder och sedan det ena tunga uppdraget efter det andra. Hon surfade med andra ord på kontakter, inte på egen kraft eller prestationer. Hon saknar högre utbildning. Inte desto mindre framstår hon som intelligent och reflekterande. Kanske hade hon kunnat göra karriär även utan familjens kontakter med (s)-toppen. Men nog framstår det som riskabelt att välja ledare som inte har en egen kraft och maktbas i partiet. Det tycks vara en lång trend att gynna Stockholmsledningen, som bröts av först Göran Persson och sedan Håkan Juholt, i det senare fallet med ännu värre konsekvenser än i Sahlins fall.

Juholt, ja. Sahlin gav flera uttryck för att hon ansåg att det hade varit uppenbart att han inte skulle klara jobbet som (s)-ordförande. Jag tror inte att det i hennes fall är efterklokhet, hon tycks ha haft en negativ uppfattning om honom redan från början. Men många andra var ju entusiastiska. "En underbar människa", sa valnämndens ordförande.

De som sysslar professionellt med chefsrekrytering är nog förundrade över hur illa det kan gå i politiken. Lite bättre kunde det väl bli?

Hur ska det gå nu för (s)?

Högerflygeln inom (s) är tillbaka vid makten. Den nye partiledaren är för jobbskatteavdrag och rutavdrag, vill behålla jobbskatteavdragen, inte återinföra fastighets- och förmögenhetsskatt. Han är för kärnkraft och vapenexport. Hur mycket orkar vänstern inom (s) med?

Alliansen är emellertid långt ifrån oslagbar när Löfven är (s)-ledare. Stora blottor har lämnats i frågor som a-kassan och sjukförsäkringen, privatiseringar inom skola, vård och omsorg har ibland misslyckats och ofta lett till orimliga ekonomiska vinster för dem som fått köpa ut institutioner från det allmänna. Regeringen verkar valhänt och handlingsförlamad när det gäller sådana frågor. Kanske har man trott att det skulle gå att vinna även 2014 genom att motståndarna gjorde självmål, och det såg ju troligt ut så länge Juholt var (s)-ledare. Nu är ju läget ett helt annat.

Det finns flera problem för alliansen. Man har inte längre egen majoritet i riksdagen vilket gör att mer eller mindre omöjligt att genomföra åtgärder som ytterligare skulle gynna medelklassen. Det är bara med stöd av Sverigedemokraterna som sådant kan gå igenom, och med dem vill man inte förhandla.

Vänsterpartiet vill inte vara med i en rödgrön regering som stödjer kärnkraften, men tycks inte ha fått frågan om man skulle medverka till att fälla en (s)-regering som gör det. Det är onekligen lite intressantare. Kommunisterna har ju alltid till slut stött ett maktinnehav av (s).

Jag tror att problemen för (s) blir inom det egna partiet med den enorma spännvidd av åsikter som finns där. Kanske kan detta hjälpa alliansen att bli kvar vid makten. Men onekligen vore det bättre om de själva kunde visa kreativitet och handlingskraft, och lösa upp den politiska problemknuten. Finns det så skickliga politiker inom (m)? Det verkar just nu inte så.