Nationalekonomi vetenskap?

I dagens nummer av Dagens Nyheter finns en läsvärd artikel av David Brooks ("Drama i fem akter") om nationalekonomins utveckling från matematiskt orienterad teori till empirisk/beteendevetenskaplig disciplin. Under alla år på Handelshögskolan undrade jag när den utvecklingen skulle märkas även där. Jag är inget mattesnille, bara lite allmänbildad "realstudent" som det hette i urtiden, men jag har tillåtit mig att betvivla att man kan beskriva, förklara och förstå mänskligt beteende med klassiska matematiska modeller hämtade från naturvetenskapen. Som psykologer har jag lärt mig att människor styrs av emotioner och inte bara är rationella, och att det finns enorma skillnader mellan individer som delvis är kvalitativa. Det verkar utsiktslöst att fånga detta spektrum med matematiska modeller, hur sofistikerade de än är. Visst förstår jag att man kan fascineras av ett glaspärlespel och utveckla kreativitet och högt uppdriven specialiserad intelligens inom ett dylikt, men det kan väl inte vara målsättningen? Det handlar ju, eller bör handla, om att förstå människor - sådana de är. Det passar inte alla forskningspreferenser, men frågan är om det är de senare som ska styra användningen av resurser, i stället för det övergripande målet. Ja, sådant kan man skriva när man gudskelov inte längre har något inflytande alls i den akademiska världen!

Personlighet och beteende-domäner: instrumenlla eller värde-i-sig

De typiska definitionerna av personlighet talar om människor olika beteende men går sällan in på vilken sorts beteende som åsyftas. Det är underförstått att alla typer av beteende avses. Apter har emellertid formulerat en teori, "Reversal theory", som handlar och "telic" vs "paratelic" tillstånd och beteende. De förstnämnda är instrumentella och målstyrda, man kan kalla dem för arbete. De sistnämnda är sådant man gör för sin egen skull. Skillnaden var av stor betydelse i våra studier av handlingssampling, se referens till Sjöberg och Magneberg.

Den nyligen rapporterade faktoranalysen UPP-testet visade en struktur hos personligheten i instrumentell kontext: uppgiftsorientering, detaljorientering och social orientering. Resultaten var mycket tydliga. Testet mäter inte alla former av beteende, enbart instrumentellt beteende. Personligheten kan bara definieras i förhållande till en domän och Apters teori kan vara fruktbar för att formulera personlighetsmätning för beteenden av typen "paratelic", och kanske för kombinationer av de två domänerna.


Referenser

Apter, M. J. (2007). Reversal theory: the dynamics of motivation, emotion and personality, 2nd. Edition. Oxford: Oneworld Publications.

Sjöberg, L. (2010). Faktorstrukturen hos UPP-testet. Forskningsrapport 2010:5. Stockholm: Psykologisk Metod AB.Klicka här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27.
Klicka här.

Lurad

Bedrägeriet har en intressant psykologi, som återkommer i många olika sammanhang. Under krig är insatserna extrema och de psykologiska processerna särskilt tydliga. Ben Macintyres bok ”Operation Mincemeat. The true spy story that changed the course of World War II” beskriver ett fall som inträffade under andra världskriget.

De allierade hade 1943 lyckats besegra tyskarna i Nordafrika och frågan var hur de skulle gå vidare för att befria Europa från nazisterna. Ett uppenbar startegiskt val var att invadera Sicilien. Det ansåg förstås också tyskarna, och nu gällde det att få dem att tro annorlunda så att försvaret av ön skulle vara så svagt som möjligt när invasionen kom.

Man genomförde därför en fantasifull plan som innebär att en död man ikläddes engelsk uniform och försågs med diverse falska identitetspapper, men för en person som aldrig hade existerat. Han försågs också med en dokumentportfölj som innehöll superhemligt material som skulle visa att invasionsplanen inte alls gällde Sicilien utan Grekland och Sardinien. Kroppen placerades sedan med hjälp av en u-båt strax utanför den spanska Atlantkusten, där den snabbt hittades av fiskare som förde den iland och kontaktade polisen. Tyska agenter kom snart saken på spåren.

Dokumentportföljen togs om hand av spanska myndigheter, där det fanns tyskvänligt folk som kopierade dokumenten och gav dem till tyskar vid ambassaden i Madrid. Därifrån skickades informationen snabbt till Tyskland och nådde inom kort ända fram till Hitler själv och hans stab.

Frågan var nu om tyskarna skulle genomskåda bluffen eller tro på budskapet. Engelsmännens plan var listigt uttänkt men ändå full av hål. Agenter verskamma i England skulle lätt ha kunnat finna att detaljer inte alls stämde. Personen var ju helt påhittad, adresser mm falska och det hade man inte garderat sig för att någon skulle kontrollera. Det verkar som om man utgick från att alla försök av tyskarna att placera agenter i England hade misslyckats – men det fanns ju andra metoder de hade kunnat använda, som agenter från förment neutrala länder. Hursomhelst så gjorde tyskarna inga ingående kritiska analyser av materialet och dess bakgrund. Olika nivåer i den tyska strukturen var överens om att materialet var äkta och trovärdigt. Hitler själv trodde på det till fullo och gav order om förflyttningar av tyska styrkor så att man var beredd på en invasion i Grekland och inte Sardinien. Ön försvarades av italienska styrkor som skulle visa sig göra mycket svagt motstånd mot de allierade, och mindre tyska förband. Invasionen blev en snabb och fullständig framgång.

Önsketänkande tycks ha spelat stor roll vid tyskarnas bedömning, och ja-sägande eftersom man visste att högsta ledningen hela tiden trott mera på risken för en invasion av Grekland än av Sicilien. Ingen ville framstå som motsträvig kritiker och ta de risker som det skulle innebära. Göbbels var en av de få som var skeptiska men han tycks ha nöjt sig med att uttrycka sin skepsis i sin dagbok.

Ett av historiens mest lyckade bedrägerier kunde lätt ha blivit ett fiasko, mot en motpart som styrdes mindre av önsketänkande och som tillät sina medarbetare att uttrycka avvikande och skeptiska synpunkter. Tyskarna hade kapaciteten att göra en genomträngande kritisk analys men utnyttjade den aldrig.

Roliga citat

DN:

”Även när kvinnor utgör nyheten i kapaciteten av att vara expert får man ofta veta att hon är mor, vilket man sällan får veta om män i motsvarande position.”

Humorpsykologi

Häromdagen hände mig följande. Vi var på resa och hade två väskor. Den mindre av dessa var tungt packad, den större var tom. Chauffören lyfte först med möda den mindre väskan och gav sig sedan på den större, som alltså var extremt lätt. Hon och vi skrattade sedan en bra stund åt upplevelsen av en drastiskt felslagen förväntan.

Det är ett exempel på vad som är roligt och som psykologer har studerat och formulerat teorier om. Humorforskning behöver inte vara tråkig, trots Martin Ljungs berömda knastertorra - och roliga! - föreläsning i ämnet.Det är ett spännande område där forskarna inte precis trängs och för en blivande psykologiforskare är det väl värt att bekanta sig med nedanstående källor:

Guilmette, A. M. (2008). Review of The psychology of humor: An integrative approach. [doi:10.1037/a0012776]. Canadian Psychology/Psychologie canadienne, 49(3), 267-268.

Martin, R. A. (2006). The Psychology of Humor: An Integrative Approach. Elsevier Academic Press.

Tvångsadoption? Ett norskt rättsfall och psykologernas roll däri

I december 1989 nedkom norskan Adele Johansen med sitt andra barn, en välskapt och sund liten flicka som fick namnet Signe Malene. Efter några dagar togs barnet från henne genom myndighetens försorg och placerades i en temporär fosterfamilj. På ett spädbarnscentrum fick Adele träffa sin dotter två timmar per vecka under några månader men sedan placerades barnet i en fosterfamilj med hemlig adress och all kontakt upphörde under 10 år. Detta accepterade inte Adele. Hon drev energiskt sin sak i domstolarna, fick delvis rätt i Europadomstolen, men i hemlandet Norge fick hon inget som helst stöd för sin önskan att åtminstone få träffa sitt barn någon enstaka gång. Vilken behandling av en kvinna kan vara värre än denna? Vad hade Adele gjort sig skyldig till för att förtjäna den? I vems intressen, och på vilken saklig grund, kunde man på detta sätt åsidosätta den grundläggande mänskliga rättigheten att få ta hand om sitt barn?

Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av ”anknytning”. Psykologisk vetenskap ger föga stöd för dessa praktiska tillämpningar. Trots detta är det en vanlig praxis som det handlar om. Jag har därför skrivit ganska utförligt om just detta fall, och hoppas att vad som framkommit här kan vara till nytta vid diskussioner om omhändertagande av barn, där de biologiska föräldrarnas lämplighet är under diskussion och när placering i t ex en fosterfamilj pågått en tid, kanske en ganska lång tid, och man är inte vill ändra denna på grund av s.k. anknytning.

Det finns vissa skillnader mellan Norge och Sverige i denna typ av ärenden men likheterna torde vara tillräckligt stora för att fallet skall vara av intresse även i Sverige.

Läs hela yttrandet
här.

Jag var alltså tänkt som vittne i Lagmannsretten i Oslo (motsvarar våra hovrätter) men hade nog varit för ambitiös och detaljerad. Domstolar väntar sig av psykologer, tror jag, att de ska tala på grundval av klinisk erfarenhet och ge subjektiva omdömen, inte forskning eller kritisk granskning av dokument som andra psykologers utlåtanden. Om detta är fortfarande Dawes bok mycket läsvärd, se referens nedan.

Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Sjöberg, L. (2008). Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001, reviderat 2008. Djursholm: Stiftelsen för Rättspsykologi. Klicka här.

Ålder och emotionell intelligens

Tidigare forskning har gett oklara resultat avseende sambandet mellan ålder och EI. Ett samband kan förväntas, om EI är en form av intelligens. Figuren ovan visar resultatet från en analys av UPP-testets normdata, ca 1000 testade personer. Det finns tydligen ett starkt samband, med en förbättrad EI upp till ca 55-60 år ålder, därefter en nedgång. Det är intressant att både en självrapportskala och ett prestationsmått (bilddelen) visar samma trend. Skalorna är standardiserade till medelvärde=0 och spridning=1 och man kan direkt utlösa att variationen över åldrarna är av betydande storlek. Resultatet kan även laddas ner här.

Tidernas störste svindlare?

En ny bok om Ivar Kreuger finns nu översatt till svenska, ”Ivar Kreuger, tändstickskungen” av Frank Partnoy. Den är en spännande redogörelse för ett livsöde son aldrig upphör att fascinera. Kreugers liv från 1922 fram till självmordet i Paris 10 år senare behandlas med tonvikt på de finansiella transaktionerna i samband med hans affärer med lån till olika länder i utbyte mot tändsticksmonopol. Stora belopp passerade genom hans händer, pengar som kom från amerikanska investerare som hade blivit lovade exceptionellt god utdelning på sina insatser. Kreuger lyckades också till en början se till att dessa löften infriades, delvis tack vare att hans monopol var mycket lönsamma men minst lika mycket med hjälp av dolda transaktioner mellan företagen i hans koncern och genom att nya sockrade erbjudanden lockade till sig friska pengar.

Kreuger hade god psykologisk intuition för vad som lockade investerarna. Hans första erbjudande, "gold debentures", hade både hängslen och livrem inbyggda och tyckts vara "för bra för att vara sant": ett riskfritt erbjudande om sagolika utdelningar och vinster. Senare konstruerade han andra varianter och kom på idén med B-aktier som garanterade att han behöll makten i företagen trots att han tog in nytt kapital genom nyemissioner.

Att finansmarknaderna är ett psykoloiskt spel är en vanlig ståndpunkt och de flesta anser sig ju vara briljanta psykologer. Det beror nog på att de lösa psykologiska föreställningar som man har kan "förklara" vad som helst i efterhand - men givetvis inget predicera. Både teori och data fattas. Numera finns dock en internationellt uppmärksammad litteratur om finansiell psykologi, eller behavoral finance som den ofta kallas,se referenser nedan. Finansexpertisens egen psykologi är ett ganska outforskat fält (Sjöberg och Engelberg, 2009).

Kreuger blev stormrik och hyllades som ett finansiellt geni av media, andra affärsmän och framstående politiska ledare. Hösten 1929 skrevs vitt spridda idolporträtt av honom i Saturday Evening Post och Time. Han blev rådgivare till Hoover, USA:s president, och träffade ofta ledarna i andra viktiga länder. Hans lån till länder som Polen och Frankrike spelade stor roll för dem och det tycktes inte vara en stor uppoffring att ge honom det eftertraktade monopolet på tändstickor, speciellt inte som det ingick att regeringarna själv fick behålla en stor del av vinsten.

Nu byggde hans system emellertid på att det hela tiden skulle komma till nya friska pengar som behövdes för att blåsa upp vinster och utdelningar till de utlovade men osannolika nivåerna. Normala företag kunde inte klara sådana utdelningar år efter år. I modern tid har vi sett ett exempel i Madoff, som med liknande metoder lyckades ge sina investerare en jämn och hög utdelning och värdetillväxt, dock inte på samma nivå som Kreuger, ända till det kraschade. Kreuger höll alla detaljer i sina transaktioner hemliga och när han någon gång förklarade hur han bar sig åt svarade han att han gjort lyckade spekulationer, t ex i valutor. Eftersom han medvetet byggt upp en genimyt om sig själv, och lyckats därmed in i det sista, ända till börskraschen 1929, kunde han vinna tilltro. Kanske var det ingen tillfällighet att ett av hans stora intressen tycks ha varit Napoleon, en annan gestalt som levde högt på den myt han skapat om sig själv.

Boken nämner inte mycket om Kreugers liv och karriär före 1922. Han hade som byggnadsingenjör lyckats väl med att introducera ny teknik (tillsammans med Paul Toll), och senare med att i Sverige expandera familjens tändsticksintressen till något som liknande ett monopol. Han var ingen enkelt skojare utan en briljant människa som arbetade kreativt och målmedvetet mot sina mål: makt, ära, rikedom, berömmelse. Här och var i hans karriär tog han emellertid genvägar, man kan säga att han fuskade. Det började tidigt, redan under skoltiden. Hela den finansiella raketkarriären på 1920-talet hade inslag av fusk, byggde till stor del på fusk. Under det starka tryck som han levde under efter börskraschen tog han till en desperat utväg: han förfalskade italienska statsskuldväxlar. När den förfalskningen kom i dagen förlorade han drastiskt i anseende och trovärdighet. Det påminner faktiskt inte så lite om Refaat El-Sayeds lögn om en amerikansk doktorsexamen som ledde till hans fall. Han hade ju också lyckats skapa en myt om sig själv och av media hyllats som ett snille.

Kreugers fall var det logiska slutet på det pyramidspel han drivit. Det gick fint en tid, under högkonjunktur, men blev omöjligt när konjunkturen tvärvände. Han snabbade på förloppet genom att i det längsta vägra att erkänna att villkoren hade ändrats drastiskt och förföll till önsketänkande. Det sistnämnda var han ingalunda ensam om, många experter och ledande industriföreträdare förklarade att kraschen 1929 bara var en tillfällig avvikelse och att kurserna snart skulle vara tillbaka på sina ursprungliga nivåer och sedan fortsätta att stiga.

Kreuger tycks ha haft en stark inverkan på många människor, ibland nästan hypnotisk. Han byggde systematiskt upp bilden av sig själv som oerhört kunnig inom olika områden. Han förberedde noga både middagskonversationer och föredragningar för investerare och bankmän, det senare bl. a genom att memorera sifferserier från ekonomisk statistik. När han tog emot viktiga personer i sitt flotta arbetsrum i Tändsstickspalatset i Stockholm kunde han använda en attrapptelefon han hade på skrivbordet. Han kunde få den att ringa genom att obemärkt trampa på en knapp varefter han lyfte luren och låtsades att någon storhet som Mussolini eller Stalin ringde honom. Enkla bondfångarknep, men det tycks ha dröjt länge innan någon började misstänka att det hela var skoj.

Kreuger personifierade ”den amerikanska drömmen”, som säkert också var en svensk dröm: omätlig rikedom snabbt förvärvad genom smarta affärer. När han föll var det många som han drog med sig i fallet. Först långt senare har man insett att det fanns en betydande frisk kärna i hans imperium. Allt var inte bluff, men tillräckligt mycket för att han skulle fall från geni till en av tidernas största svindlare, något som somliga fortfarande kallar honom.


Referenser

Akerlof, G. A. & Shiller, R. J. Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Montier, J. Behavioural Investing: A Practitioners Guide to Applying Behavioural Finance. New York: Wiley.

Partnoy, F. Ivar Kreuger, tändstickskungen. Stockholm: Bonniers.

Sjöberg, L., & Engelberg, E. (2009). Attitudes to economic risk taking, sensation seeking and values of business students specializing in finance. Journal of Behavioral Finance, 10(1), 1-11. Klicka här.

Konsten att umgås

När man träffar och umgås med vänner och bekanta vill man naturligtvis ha en trevlig stund tillsammans. Det låter enkelt, och kan vara enkelt, men ibland är det svårt. Varför?

Vilket är syftet med att umgås? Det kan finnas ett antal olika syften som kan vara olika svåra att uppnå. Att helt enkelt ha kul tillsammans är ett syfte, att lära känna nya bekanta ett annat. Ett tredje syfte är att göra ett gott intryck, ett fjärde att påverka vännernas åsikter i t ex politiska frågor. Det är lätt att inse att det kan finnas många syften och att en del av dem är svårare att uppnå än andra, kanske ganska omöjliga, i själva verket. Det sistnämnda syftet är nog inte ovanligt men väl så svårt, och riskfyllt.

I umgänget med andra riskerar vi att begå ett antal fel. Här är några:

• Att komma in i häftiga meningsutbyten där man har olika, djupt kända åsikter i samhällsfrågor.

• Att satsa sin prestige i debatt om samhällsfrågor eller sakfrågor där man anser att man måste visa att man vet bäst.

• Att envisas med att prata om sådant som intresserar en själv men inte de andra – detta handlar ofta om att prata om sig själv och göra det på ett mer eller mindre skrytsamt sätt.

• Att visa förakt för och nedvärdera andras åsikter.

• Att banalisera samtalet genom att ta upp rena småsaker – och att göra det även om det är en intressant diskussion på gång om viktigare ting.

• Att dominera samtalet genom att få det att spåra in på den egna personen och egna upplevelser – det kanske kan intressera om man har något spännande att tala om, men de flesta har ganska sällan det.

• Att komma med lustiga infall, det ena efter det andra. Inte fel i sig, men det är svårt att vara rolig, faktiskt.

Flitigt intag av alkohol är ju vanligt när man umgås och ökar riskerna. Diskussioner kan urarta till gräl, eller en flamsig stämning kan infinna sig och göra mera meningsfulla samtal omöjliga. Eller också breder dåsigheten ut sig över sällskapet.

de Bono är kreativitetsforskare med många intressanta arbeten på sin meritlista. En bok heter ”How to be more interesting”. Den tillhör enligt min mening hans mindre lyckade försök. Tanken är att man ska bli intressant genom att komma med kreativa infall och originella idéer. Det tror jag dels är svårt, dels knappast något som passar i alla sammanhang. Det kan lätt uppfattas som ett sätt att flyta ovanpå. Jag tror mera på att visa intresse för andras intressen, att försöka ta reda på vilka de är. Alla har intressen, men de är inte vana vid att andra bryr sig om vilka intressen och åsikter de har. Många sitter tysta en hel kväll – nåja, nästan tysta i alla fall. Vem vet vad de tänker och vad de hade velat uppleva? Kan man hitta ämnen som alla kan vara med om att bidra till? Risken är att sådana ämnen är ganska ointressanta för många. Det är verkligen en konst att hitta det som intresserar många utan att vara banalt.

Passiv aggression - en aspekt på personlighetens "mörka sida"

Passiv aggression handlar kort uttryckt om personer som saboterar en verksamhet genom bristande lojalitet, dold fientlighet och ovilja att samarbeta. Detta sker ofta helt eller delvis omedvetet. Det är en klinisk diagnos men dimensionen varierar troligen steglöst i populationen, och subkliniska varianter kan mycket väl förekomma utan att vara extremt utpräglade och uppenbara för alla. Diagnosen krävde enligt DSM-III-R att minst 5 av följande 9 beteenden förekom hos en person: skjuter upp arbetsuppgifter, motsätter sig uppgifter som han eller hon inte vill utföra, arbetar ineffektivt med sådana uppgifter, klagar oresonligt på krav, ”glömmer” åtaganden och skyldigheter, tror sig göra ett mycket bättre jobb än vad andra anser, tar inte emot förslag från andra på ett konstruktivt sätt, gör inte sin del av jobbet och kritiserar chefer på ett oskäligt och omotiverat sätt. I DSM-IV har denna personlighetsstörning satts på en ”observationslista” i avvaktan på fortsatt forskning.

Passiv aggression är troligen vanlig och kan ha stora negativa konsekvenser. Många har träffat på den i arbetslivet. Murphy och Oberlin [7] skriver:

”In the workplace, hidden anger is not merely annoying; it can have long-lasting, even deadly consequences. In can cost millions – sometimes billions – in dollars of lost contracts, reduced efficiency, and even worker safety in some settings”. (Sid. 36).

I litteraturen har beskrivits ett syndrom som består av undvikande, försenade eller inte alls utförda arbetsuppgifter, bristande lojalitet, hyperkritisk men dold inställning till chefer, irriterbarhet, missnöje med den egna personen och sociala anpassningsproblem. Millon [6] inkluderade negativism, och formulerade dimensionen på följande sätt:

8A - Negativistic (Passive-Aggressive)
8A.1 - Temperamentally Irritable
8A.2 - Expressively Resentful
8A.3 - Discontented Self-Image

Syndromet mäts även i Hogans “Development survey” [2]. Men varken Millon eller Hogan täcker in alla aspekter. Enligt en utmärkt sammanställning i Wikipedia ingår följande komponenter i passiv aggression:
• Ambiguity
• Avoiding responsibility by claiming forgetfulness
• Blaming others
• Chronic lateness and forgetfulness
• Complaining
• Does not express hostility or anger openly
• Fear of competition
• Fear of dependency
• Fear of intimacy
• Fears authority
• Fosters chaos
• Intentional inefficiency
• Making excuses and lying
• Obstructionism
• Procrastination
• Resentment
• Resists suggestions from others
• Sarcasm
• Sullenness
Detta är mycket allvarliga problembeteenden som torde vara ganska vanliga i arbetslivet [1; 5; 8; 11].

Personer som ligger högt i passiv aggressivitet gör inga bra arbetsinsatser men det kan vara svårt att upptäcka dem i tid eftersom de kan vara charmerande och lova guld och gröna skogar. Det handlar om allvarlig dysfunktion, som inte förväntas hos en person som i övrigt har goda egenskaper och det tar sin tid innan omgivningen inser att det som tycktes vara tillfälliga misstag ingår i ett bestående mönster. Terapi kan hjälpa, men för det finns naturligtvis ingen garanti [4]. En del bra idéer om hur man kan handskas med passiv aggression finns på http://www.coping.org/anger/passive.htm.

I min egen forskning har jag prövat ett 30-tal testuppgifter för att mäta passiv aggression. Faktoranalys gav 4 korrelerade faktorer:

– Allmän social dysfunktion
– Avvisande av auktoriteter
– Döljande av emotioner
– Avvisande av socialt stöd

Kärnan i passiv aggression är social dysfunktion och bristande samarbetsvilja. Jag kallar därför denna dimension för samarbetsvilja, efter att den utvärderats så att höga värden på passiv aggression ges låga värden på samarbetsvilja, och tvärtom. Den är inkluderad i UPP-testet med en kortfattad, reliabel och validerad skala [10]. I ett material om ca 1000 testade personer verkar problem med passiv aggression finnas i ca 10 % av fallen. Passiv aggression fann jag vara den viktigaste prognosfaktorn bakom arbetsrelaterade kriterier som arbetsvilja, resultatorientering och förändringsvilja [9].

Varför finns det så lite psykometriskt arbete om passiv aggression? Ett skäl kan vara att syndromets status inom psykiatrin länge varit osäker [7]. Flera olika definitioner har förekommit i olika upplagor av DSM, och det är möjligt att forskarna har avskräckts av begreppets osäkra status. Detta hindrar inte att det finns en viktig realitet bakom denna långvariga och snåriga diskussion av definitionsfrågor, och att kärnan i begreppet väl låter sig fångas som ”bristande samarbetsvilja”. I ett nytt arbete finner man starkt stöd för begreppets giltighet [3]. Det är definitivt en aspekt som bör uppmärksammas mera i praktiskt arbete med urval och utveckling av personal.


Referenser

[1]. Hoffmann, R. M. (1995). Silent rage: Passive-aggressive behavior in organizations. Dissertation Abstracts International: Section B: The Sciences and Engineering, 56, 1138.
[2]. Hogan, R., & Hogan, J. (1997). Hogan Development Survey.: Hogan Assessment Systems.
[3]. Hopwood, C. J., Morey, L. C., Markowitz, J. C., Pinto, A., Skodol, A. E., Gunderson, J. G., et al. (2009). The construct validity of passive-aggressive personality disorder. [doi:10.1521/psyc.2009.72.3.256]. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes, 72(3), 256-267.
[4]. Kantor, M. (2002). Passive-aggression: A guide for the therapist, the patient and the victim: Praeger Publishers/Greenwood Publishing Group: Westport.
[5]. McIlduff, E., & Coghlan, D. (2000). Reflections: Understanding and contending with passive-aggressive behaviour in teams and organizations. Journal of Managerial Psychology, 15(7-8), 716-732.
[6]. Millon, T., Millon, C., Davis, R., & Grossman, S. (1997). Millon Clinical Multiaxial Inventory-III [Manual Second Edition]. Bloomington, MN: Pearson Assessments.
[7]. Murphy, T., & Oberlin, L. H. (2005). Overcoming passive aggression. New York: Marlowe & Company.
[8]. Neilson, G. L., Pasternack, B. A., & Van Nuys, K. E. (2005). The PASSIVE-AGGRESSIVE Organization. Harvard Business Review(10), 82-92.
[9]. Sjöberg, L. (2008). Bortom Big Five: Konstruktion och validering av ett personlighetstest (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.
[10]. Sjöberg, L. (2010). UPP-testet: Tredje generationens personlighetstest. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.
[11]. Wetzler, S. (1992). Living with the passive-aggressive man. New York: Simon & Schuster.

Narcissism och ledarskap

Narcissism är ett personlighetsdrag som innebär en extrem form av självöverskattning, kombinerad med egoism, manipulativ inställning till andra och stora krav på att bli beundrad och i centrum för allas uppmärksamhet, först beskriven av Ellis (1898). Personer med sådana karaktärsdrag är ute efter att bekräfta sig själva genom karriär och makt. I historien vimlar det av sådana ledargestalter; Napoleon Bonaparte är ett nästan komiskt tydligt exempel. Men även i mera vardagliga sammanhang förekommer narcissisterna, t ex som chefer för företag eller andra organisationer. De är charmiga och beräknande och kan lätt göra ett intryck av att vara utmärkta ledare genom sin självsäkerhet, sin lugna humor, sitt kroppsspråk och utseende (alltid snyggt klädda när det gäller) och sina taktiska förberedelser. De blir snabbt populära men efter ett tag försvinner den positiva upplevelsen när man upptäcker att de är enbart intresserade av den egna karriären och den egna storheten. Då kan det vara för sent.

Back m fl (2010) visade i ett utmärkt experimentellt arbete hur detta fungerar vid ett första möte med en narcissistisk person. De tar inte upp frågan om rekrytering av ledare men den infinner sig naturligt. Kan dessa personer dupera i en anställningsintervju? Det verkar mycket troligt. Hur kan man gardera sig mot denna risk? Man kan mäta narcissism (Raskin & Terry, 1988). Det är ett naturligt steg att inkludera begreppet i personlighetstestning vid chefsurval.

Referenser

Back, M. D., Schmukle, S. C., & Egloff, B. (2010). Why are narcissists so charming at first sight? Decoding the narcissism–popularity link at zero acquaintance. [doi:10.1037/a0016338]. Journal of Personality and Social Psychology, 98(1), 132-145.

Ellis, H. (1898). Auto-eroticism: A psychological study. Alienist and Neurologist, 19, 260-299.

Raskin, R., & Terry, H. (1988). A principal-components analysis of the Narcissistic Personality Inventory and further evidence of its construct validity. [doi:10.1037/0022-3514.54.5.890]. Journal of Personality and Social Psychology, 54(5), 890-902.

Tingsten och DN

Idag har Annika Ström Molin skrivit en mycket intressant ledare i DN om Herbert Tingsten. Hon skisserar Tingstens karriär som chefredaktör för DN 1946-59 och beklagar den vänsterkantring och enögdhet som kom att prägla samhällsklimatet från 60-talet och framåt. Tingsten avskydde diktaturer, men hans olycka var att han avskydde alla tyranner, även dem på vänsterkanten. Den inställningen passade illa i 60-talets Sverige och senare.

Olof Lagercrantz efterträdde honom som chefredaktör för DN och passade på att tacka sin förre chef med ett hätskt angrepp med anledning av sista delen av hans memoarer. Där sägs det att Tingsten bara var intresserad av debatter för att visa att han var bäst. Inget om hans sanna och djupa engagemang för frihet och demokrati. Mycket riktigt kom DN under 60-talet att urarta till att bli förespråkare för "nyvänstern". Lagercrantz själv, poet och författare, tycks ha varit mycket naiv det gällde politik. Hans artiklar från kulturrevolutionens Kina år 1970 var godtrogna och naiva. Han hade svalt all propaganda som hans värdar där försedde honom med.

DN hade under Lagercrantz en mycket stor del av skulden till vänstervridningen i Sverige. Tingstens hela arbete med att motverka odemokratiska förtryckarläror lades i spillror.

Forskning hos Stiftelsen för Strategisk Forskning

Enligt en annons i senaste numret av Psykologtidningen söker man som vill genomföra testning av ett tjugotal projektledare. PÅ deras hemsida läser jag att de test som MÅSTE användas är Myers-Briggs och DMT. Dessa test saknar validitet för syftet, det kan väl dokumenteras i forskningen. Se bl a här och här.

En stiftelse vars syfte är att bedriva forskningen borde rimligen beakta vetenskap och forskning i sitt eget internera arbete. Annars är en fråga om dubbelmoral. Det är särskilt stötande att förslagsställare MÅSTE använda dessa suspekta test. Vilken kvalitet på sökare får man då?

Uttala sig om främmande människor

Enligt senaste Psykologtidningen får förbundet in klagomål på psykologintyg i vårdnadsärenden, där psykologen bygger enbart på information från den ena parten, som psykologen inte ens mött. Det är ju helt oacceptabelt. Det är självklart att i en uppslitande vårdnadstvist finns två versioner av historien, båda emotionellt starkt laddade och ingen av dem objektiv. Att skriva ett intyg om A:s personlighet enbart utifrån vad B, hans antagonistiske opponents, säger är oetiskt och naivt och skadar psykologkåren anseende.Myndigheter och domstolar borde inte beakta sådana intyg.

RUT-avdraget

I valet 2006 låg RUT-avdraget högt på listan över faktorer som ledde till att tidigare vänsterväljare stödde alliansen. Oppositionens besked om att de kommer att avskaffa RUT är säkert mycket välkommet för regeringen, där nu två partier talar om att i stället öka RUT till att omfatta flera typer av tjänster, som IT-stöd. Utmärkt idé! RUT ger flera jobb, gör svarta jobb vita och går med vinst för statskassan. RUT förenklar livet och minskar stressen för många. En stark ökning av användningen av RUT är på gång. Mona Sahlin har av Ohly tvingats backa från en försiktigt positiv hållning till starkt avvisande, trots att hon i sin bok "Med mina ord" förespråkat RUT. En mycket svag s-ledare, med andra ord.

Skillnaden mellan blocken krymper. Fortsatt dominans för Ohly kan leda till seger för alliansen i höst. Kan Mona Sahlin stoppa hans framfart? Fortsättning följer...